16.12.2024
Associerar du samer till fjäll och renskötsel, långt ifrån någon skärgårdsmiljö? Om man besöker Finlands samemuseum Siida får man lära sig att det finns och har funnits en rad olika samiska grupper utöver fjällsamerna. Kust- eller sjösamerna levde i kustmiljö och försörjde sig på fiske och jakt. Kring Finlands tredje största sjö lever enaresamerna, med enaresamiska som modersmål.
På den 69:e breddgraden, 300 kilometer norr om polcirkeln, ligger årets museum i Europa. Det Samiska museet Siida ligger i Enare kyrkby, alldeles vid stranden till Enare träsk. Sjön, som på enaresamiska heter Aanaarjävri, skoltsamiska Aanarjäuʹrr och nordsamiska Anárjávri, har varit ett viktigt område för människan ända sedan förhistorisk tid. Siida bjuder på en fantastisk resa genom samernas och Enares historia fram till våra dagar.
Samerna, Europas enda urfolk, lever i ett stort landområde som sträcker sig från Kolahalvön i Ryssland, genom norra Finland till norra och mellersta Norge och från norra Dalarna upp till Treriksröset i Sverige. Området kallas Sápmi, samernas land. I äldre tider var detta ett område utan gränser, där renar och människor kunde röra sig fritt. Men efter att nationalstaterna bildades har gränsdragningar och lagstiftningar begränsat rörelsefriheten.
Enligt de vanligaste uppskattningarna finns det 50 000 samer i Norge, 20 000 i Sverige, 10 000 i Finland och 2 000 i Ryssland.
Kring Enare har det hittats rester efter boningar som är upp till 9000 år gamla. Sedan istiden har området i norr bebotts av rörliga jägare och samlare, och det har oavbrutet bebotts fram till våra dagar. Den förhistoriska perioden i Finland är som helhet mycket likartad när det gäller arkeologiska fynd och bosättningar, men vid vår tideräknings början börjar den norra regionen och den samiska kulturen sticka ut. Det här är Enaresamernas ursprungsbygd. “Meistä ei ole kuultu, että me olisimme tulleet tänne mistään”, som den samiska författaren Johan Turi (1854–1936) uttryckte det: Såvitt vi vet har vi inte kommit någon annanstans ifrån.
Enligt historisk och muntlig tradition, samt utgående från olika platsnamn, var enaresamernas land större än området kring Enares stränder. I söder gick gränsen ungefär från Saariselkä, i väst vid Lemmenjoki. Även vid Enareälven vid den norska gränsen finns platsnamn och muntlig tradition som berättar om de enaresamer som bott där.
– Idag utgör enaresamerna en liten minoritet bland den övriga befolkningen i Enare kommun, men både enaresamernas språk och kultur har stärkts under de senaste åren, berättar Eija Ojanlatva, intendent på Siida. Enaresamerna är den enda samiska grupp som traditionellt sett alltid bott inom en enda stat och en enda kommun. I förhållande till både finländare och andra samer, såsom nordsamer och skoltsamer, har enaresamerna en egen identitet som kännetecknas av språket, bostadsområdet, klädseln och kännedomen om de olika släktleden.
Enaresamiskan var länge mycket hotad. I slutet av 1980-talet var det endast två familjer med barn bland de få med enaresamiska som modersmål och språket var döende. Sedan decennier tillbaka hade barn inte haft möjlighet att få lära sig enaresamiska. Men 1986 grundades Enaresamiska föreningen för att återta språket, 1997 började man aktivt arbeta kring undervisning och bildade bland annat språkdaghem och 2009 startades intensiva språkkurser där vuxna fick möjlighet att studera.
Idag talar 400–500 personer enaresamiska, säger Ojanlatva. Den viktigaste förklaringen till succén är människors motivation att vilja ta tillbaka sitt modersmål.
Enare träsk är med sina 1084 kvadratkilometer Finlands tredje största sjö och den näst största sjön i världen norr om polcirkeln. Enares största djup, 92 meter, finns i fjärden Vasikkaselkä.
Enare har mer än 3 000 öar och flera av dem har spelat en stor roll inom den samiska mytologin. I närheten av Enare kyrkby finns två begravningsöar. Den äldre, Vanha Hautuumaasaari (Jaamišsuálui), ligger sex kilometer från kyrkbyns strand och har använts som begravningsplats från slutet av 1600-talet åtminstone fram till år 1793. Den nyare, Hautuumaasaari (Hävdieennâmsuálui), som helgades som begravningsplats i slutet av 1700-talet, ligger cirka 12 kilometer bort med båt.
Från rätt ställe vid stranden i kyrkbyn kan man även se en märklig siluett vid horisonten. Upp ur havet reser sig den 300 meter långa och 30 meter höga holmen Ukonsaari (Äijih), som är en av enaresamernas heligaste platser. Namnet Äijih, gubbe, refererar till den finska mytologins åskgud. Ön användes som offerplats redan på 1300-talet och kanske så sent som på 1800-talet. Här har man gjort ett av de viktigaste arkeologiska fynden i Lappland; ett fragment av ett silversmycke, som hittades 1873 av den brittiske arkeologen Arthur Evans i öns offergrotta. Tidigare kunde man gå iland på ön, men nu har alla bryggor och trappor tagits bort. Äijih är fortfarande ett populärt turistmål, men man får beundra den från en katamaran som åker runt ön.
Innan samerna införlivades i nationalstaterna hade de organiserat sitt samhälle i form av siidor, med bestämda gränser inom vilka alla jakt- och fiskerättigheter fördelades. När vildrensjakten cirka 1500 år f.Kr. blev det viktigaste försörjningssättet växte siidasamhället fram. Siidans storlek motsvarade ett effektivt jaktlag och bestod av ungefär tio familjer.
På tiden för siidasystemet hade samerna gemensamma vinterställen och flyttade om sommaren familjevis till sina egna sommarmarker, som hade lämpliga fiskevatten och jaktmarker. De årstidsbundna flyttningarna (varriistâllâm) var en viktig del av enaresamernas liv.
– Enaresamerna flyttade till olika platser under året ända fram till andra världskriget. Ibland fanns det så många som sex årliga bosättningar, beroende på säsong, berättar Ojanlatva. Sommarbosättningarna låg vid stora vattendrag, oftast vid Enaresjöns stränder eller på öar. Vinterbosättningarna låg på skyddad mark vid små vattendrag, där det fanns ved och lavar för renarna att äta.
Under vinterhalvåret samlades man i olika vinterbyar, som fungerade som centrum för det sociala, kyrkliga och politiska livet.
– Det fanns tre vinterbyar runt sjön Pielpajärvi. Därför var det helt naturligt att Enares första kyrka byggdes just i Pielpajärvi på order av drottning Kristina 1646–48, berättar Ojanlatva. Till en början var det svårt att få en präst till orten, för det fanns ingen ordentlig bostad. Därför besökte prästen Enare högst ett par gånger om året.
Gudstjänsten var på den tiden en betydande händelse. Den räckte på vintern mellan en och en och en halv vecka, på sommaren två till tre dagar. Under denna tid bodde de som kom mer långväga ifrån i kyrkstugor, som hade byggts på den omgivande kyrkplanen. Under gudstjänsten sköttes förutom andliga ärenden också världsliga ting: prästen och klockaren upplyste folk och undervisade barn, man arrangerade marknad, uppbar skatter och ofta satt man också ting.
Pielpajärvis nuvarande kyrka i anslutning till vintervistet, som alltså är den andra i ordningen på denna plats, är från år 1760 och hör till de äldsta byggnaderna i Norra Lappland. På platsen kan man ännu hitta resterna av cirka 30 timmerstugor och av prästgårdens byggnader.
Vattennivån i Enare träsk regleras för elproduktion i Ryssland och Norge. Regleringen stör fiskarnas lek, speciellt de arter som leker på hösten. När vattennivån i sjön sjunker, hamnar romkornen på torra land och förstörs. Den tillåtna regleringshöjden är två meter, vilket även påverkar sjöfåglarnas häckning och vattenvegetationszonerna. Öarnas stränder har eroderats med tiden, så för att till exempel skydda gravarna på begravningsöarna har man försökt stoppa erosionen med stenar.
Isläggningen på Enare träsk börjar redan i oktober-november, de stora fjärdarna fryser till allra sist. Sjön är vanligen helt isfri först mitten av juni, ofta är det möjligt att använda snöskoterleder och pilka på isen ännu efter första maj. Under de senaste åren har isförhållandena på sjön förändrats. Statistiken visar att sjön fryser till allt senare och islossningen börjar tidigare och på nya ställen.
När jag för första gången besöker Enare träsk, sommaren 2024, är det 28 grader varmt. På kvällsdoppet får jag sällskap av en ren, som också söker sig till svalka. När jag simmat runt en udde kan jag tydligt se Äijih, som jag vet ligger på 11 kilometers avstånd. Bara öns märkliga konturer gör att man känner vördnad. Långt bakom Äijih fortsätter ännu sjön och dess storlek inger respekt – detta är verkligen ett hav. Samernas hav.
Artikelförfattaren Pia Prost är redaktör för Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2024. Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!