9.12.2022
Den 28 december 2022 är det 30 år sedan landshövdingen i Viks län, Läänemaa, lät inrätta det statliga Eestirootslaste Muuseum – Estlandssvenska museet, numera Aibolands Museum – Rannarootsi Muuseum.
Tanken på att fånga estlandssvenskarnas historia och kultur inom ramen för ett museum är mycket äldre än de 30 år som museet existerat, egentligen lika gammal som vad vi kan kalla ”upptäckten” av estlandssvenskarna som en speciell folkgrupp vid mitten av 1800-talet. Carl Russwurms omfattande bokverk Eibofolke kom ut 1855 och utgör en startpunkt för det omfattande intresset för Svenskestland – Aiboland, speciellt i Finland och Sverige. Russwurm hade ganska omfattande kontakter med Sverige och med Arthur Hazelius, grundaren av Nordiska Museet och Skansen. Hazelius var intresserad av estlandssvenskarna och ville gärna förse Nordiska Museet med föremål som kunde visa på den estlandssvenska särprägeln. Russwurm levererade en del sådant till Hazelius, framför allt olika textilier, som fortfarande finns att beskåda.
Senare kom man att diskutera möjligheten att flytta en hel estlandssvensk gård till Skansen. Då är vi framme på 1920-talet, när Estland blev en självständig stat och man också där kom att intressera sig för de olika folkgrupper som bodde i landet och deras kulturer. Eesti Rahva Muuseum (Estlands folkkulturmuseum) grundades 1909 för att belysa folkgruppernas kultur och fick sedan lokaler i den stora herrgården Raadi (Ratshof), strax norr om Dorpat/Tartu. Expeditioner utgick därifrån till olika intressanta bygder, bland annat de estlandssvenska, under de närmaste 20 åren.
Även inom folkgrupperna själva blev de respektive kulturerna intressanta, genom de nationella väckelser som ägde rum under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal i Estland. Inom estlandssvenskarnas kulturförening Svenska Odlingens Vänner (SOV) kom frågan om ett centralmuseum i anslutning till svensk-finska S:t Mikaelskyrkan i Reval upp på agendan redan år 1920, det första år då Estland verkligen var självständigt och i fred med grannen i öster. Det konstaterades dock att det fanns viktigare saker att ägna sig åt, framför allt gällande utbildningsfrågor och rättigheter för minoriteter. Frågan var uppe vid flera senare tillfällen men bland annat placeringen av ett sådant museum visade sig vara en känslig punkt och ärendet förföll.
I stället kom nu svenska och finländska etnologer och språkvetare att gripa in för att försöka bevara vad man, säkert helt riktigt, såg som en försvinnande folklig kultur i industrialiseringens och politikens virvlar. Redan från 1870-talet var flera finlandssvenska filologer igång med insamlingsarbete. Nordiska museet bekostade på 1920-talet en stor undersökning på Runö, som resulterade i boken Runö av Ernst Klein och en mängd insamlade föremål. Svenska Litteratursällskapet i Finland organiserade också ett flertal expeditioner till de olika bygderna för att insamla prov på landsmål, dialektala ord och ortnamn, samt för att dokumentera kulturen. Enskilda forskare började också intressera sig för Estlands svenskbygder, såsom till exempel östgöten Per Söderbäck för Rågöarna och guten Nils Tiberg för framför allt Dagö.
Inom den estlandssvenska folkgruppen gjordes det, trots allt, också en del för att bevara en försvinnande folkkultur. På Rågöarna kunde en gammal rökstuga, Ippgården, invigas som folkkulturmuseum 1935, med Per Söderbäcks medverkan. Fridolf Isberg från Klottorp, agronom och den siste folkhögskolerektorn på Birkas, gjorde under 1930- och 40-talen en enorm insats att dokumentera hembygden Nuckö på olika sätt. Med mycket knappa resurser gjorde han en dokumentation som efterhand hamnade på olika arkiv i Sverige och Finland och är en härlig utgångspunkt för fortsatt museiarbete.
Sovjettiden
I och med den estlandssvenska överflyttningen till Sverige blev det under många år angelägnare att integreras i det nya hemlandet än att ägna sig åt bevarandefrågor. Lyckligtvis dokumenterades åtskilligt via intervjuer med de äldre estlandssvenskarna både i Nordiska Museets och Uppsala Landsmålsarkivs regi. Dessa samlingar blev ovärderliga i och med att hembygderna bröts ned av sovjetockupation och de äldre kulturbärarna gick ur tiden. Så småningom kom också estlandssvenskarna själva att återigen intressera sig för sina kulturbevarande frågor, både genom att medverka vid olika utställningar samt genom att börja bygga upp en mindre samling i SOV:s regi i Stockholm.
I Estland härskade sovjetmakten från 1944 och där var det länge helt omöjligt för de ändå rätt många kvarblivna estlandssvenskarna att organisera sig, redan att tala svenska var något som omedelbart väckte misstankar om spioneri hos ockupanterna. Man talade nog en del svenska i många hem, men utanför dessa rådde estniskan och ryskan. För de generationer som föddes efter kriget fanns ingen undervisning på svenska. Efter barndomsåren kom de vanligtvis successivt att förlora fädernas språk, trots att många faktiskt var registrerade som svenskar under hela sovjettiden. Att tänka sig ett estlandssvenskt museum i ett sådant läge var naturligtvis ogörligt.
Efterhand som sovjetstaten allt mer kom att förstenas under Brezjnevs och hans två närmaste efterföljares tid kom även ett något mer släpphänt styre att råda, vilket ledde till att en mindre grupp estlandssvenskar i Reval började träffas för att tala svenska och umgås litet grann i lönndom. Att etablera en svensk förening var dock inte till att tänka på vid denna tid. Gruppen som träffades under tidigt 1980-tal bestod huvudsakligen av personer bosatta i Reval, där fanns Nargöbor men också till exempel läraren Anders Lindström från Ormsö, verksam bland annat i Korkis, museimannen Maido Limbak (ursprungligen Linbäck från Röicks på Dagö), uppvuxen i Rickull och Hapsal, arkitekten Ervin Johan Sedman från Enby och en del andra.
Dessa träffar var det första embryot till Samfundet för Estlandssvensk Kultur (SESK), som sedan under Gorbatjovs tid kom att bildas 1988, den första etniska föreningen i Estland som fick tillstånd för sin verksamhet. Ain Sarv, som senare kom in i bilden, blev den förste ordföranden, han tog bland annat hand om utgivandet av föreningens tidskrift Ronor. Maido Limbak valdes till vice ordförande och fick som en av sina uppgifter att se till att ett estlandssvenskt museum byggdes upp. Initiativet till detta museum kom alltså från den spillra svenskhet som blivit kvar i Estland under hela sovjettiden.
1988 var ju också det år, då det för första gången blev möjligt att helt legalt besöka de gamla svenskbygderna och Maidos roll i denna process blev omfattande. Även om det inte fanns något estlandssvenskt museum ännu, kom han att fungera som en mycket viktig introduktör till Svenskestland, både för återvändande estlandssvenskar och för nya besökare. Jag hörde själv om planerna på det estlandsvenska museet sommaren 1990, då fanns ännu just ingenting, vare sig att visa eller att besöka. Dessutom fanns inga pengar till att bygga upp ett museum. Ett tidigt bidrag kom från Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi (SSAG), som arrangerade en insamling till museet i vardande, och som ända sedan sin tillkomst hade intresserat sig för estlandssvenskarna. 20 000 kronor blev ganska mycket rubel i Estland vid den tiden. Man fick också en kopiator år 1991 av Elmar Nyman, som varit i Reval och kopierat arkivhandlingar med den, en förstoringsapparat från mig innebar att man kunde börja kopiera gamla fotografier och så vidare.
Museet inrättas
Planerna på museet började nu ta fastare form, Limbak lyckades övertyga kulturministeriet om att det skulle inrättas, en informell omröstning bland SESK:s medlemmar visade att man önskade att museet skulle placeras i Hapsal och på Nuckö, som man först hade tänkt sig, inte minst för att man där också tänkt återuppbygga en estlandssvensk folkhögskola. I perspektiv var det nog mycket klokt att museet hamnade i Hapsal, dit dras mycket fler besökare och dessutom känner nog de flesta estlandssvenskar sig någorlunda hemma där. Meningen med museet var också att det skulle fungera som en estlandssvensk träffpunkt.
Det gick trögt med inrättandet av museet som en statlig verksamhet, vilket inte var så konstigt med tanke på att fram till augusti 1991 var Estland fortfarande ockuperat, därefter skulle den återuppståndna staten organiseras. Den 28 december 1992, slutligen, skrev landshövdingen på den akt som inrättade museet med säte i Hapsal, organisatoriskt lydande under länsförvaltningen, något som, tillsammans med namnet Estlandssvenska Museet – Rannarootslaste Muuseum, skulle visa sig bli svårt att ändra på. Principiellt var det fel att museet skulle höra under Viks län, många estlandssvenskar hade ju bott i Harrien, på Dagö som blev ett eget län, på Runö som hörde till Ösel, en del vistades i modern tid i Virland. SESK hade en ganska stark avdelning i Rakvere på 1990-talet, baserad på utflyttare från de traditionella bygderna i samband med den sovjetiska industrialiseringen av de östliga områdena. Namnet Aibolands Museum kom tidigt upp. Aiboland var ju vad man redan på 20-talet kallat de samlade svenskbygderna efter Rågöborna – Eiborna. Dessutom lät det mer slagkraftigt liksom sin estniska motsvarighet, Rannarootsi Muuseum.
Landshövdingens inrättande av det estlandssvenska museet innebar att det fick en egen budget inom ramen för länsstyrelsens. Den räckte inte till mycket, men innebar att Maido Limbak, som de senaste åren hade haft som specialuppdrag från sin ordinarie arbetsplats Historiska Museet i Reval att inrätta ett museum över Komsomol, den kommunistiska ungdomsorganisationen (något som han infamt lät gå så sakta framåt som möjligt), kunde kliva över till posten som anställd museidirektör i Hapsal, med en obetydlig lön. Ganska omgående fördes även två halvtidsanställda damer från länsmuseet över till det estlandssvenska museet, och man fick sina första lokaler, ett par kala vindsrum på Kalvholmen i det hus där tonsättaren Cyrillus Kreeks museum låg då. Där kunde man i alla fall börja samla på sig en del föremål som på sikt skulle kunna användas för olika aspekter av den estlandssvenska historien och kulturella utvecklingen. Våren 1993 fick man också via byteshandel ett rum på sex kvadrat i det dåvarande länsbiblioteket, det som före kriget varit Hapsals S:t Johannes prästgård vid Kalktorget. Detta rum hade åtminstone en stor plåtklädd rörspis som gav ordentligt med värme. Länsmuseet fick i gengäld använda den estlandssvenska kopiatorn, eftersom man inte hade någon egen!
Naturligtvis var denna lösning av lokalfrågan endast tillfällig, i väntan på att något mer permanent skulle kunna byggas upp. Hembygdsdagen 1992, det vill säga redan innan museet var formellt inrättat, kom en glad Maido Limbak till den estlandsvenska hembygdsdagen i Stockholm med en samling bilder på ett hus i anslutning till Gamla Hamnen i Hapsal, ett hus som han tänkte skulle passa museet som hand i handske. Bland fördelarna nämnde han att huset inte var alltför förfallet, att det inte krävts åter av någon förkrigstida ägare, att det delvis stod tomt, formatet var lagom enligt den tidens syn och viktigast: det låg vid den klassiska estlandssvenska mötesplatsen där man lade till vid sina handelsfärder till Hapsal, Gamla Hamnen, själva navet i det västliga estlandssvenska kontaktfältet.
Det blev också klart att museet skulle kunna öppna sin första utställning till sommaren 1993 i det gamla rådhuset i Hapsal, numera länsmuseet. Detta var en viktig startpunkt för den egentliga verksamheten för museet. Två större rum i rådhuset fick disponeras och museipersonalen beslöt att söka visa estlandssvenskarna som en kulturellt och materiellt välbeställd grupp i republikens Estland. Många estlandssvenskar både i Sverige och i Estland lånade ut föremål, för museet hade ännu inte mycket att erbjuda i den vägen. Utställningen öppnades i juni efter mycket hektiska dagar för alla inblandade. Den blev så pass framgångsrik att den fick stå kvar ända till våren 1994, då planerna var att sätta upp en utställning med anledning av 50-årsminnet av den estlandssvenska exodus – överflyttningen till Sverige.
Nu började det även hända saker med lokalfrågan. Förhandlingar inleddes med Hapsals stad beträffande huset i Gamla Hamnen. Borgmästaren fick med sig stadens styrelse på någon form av överlåtelse av huset till museet, men frågan komplicerades av att det inte var tillåtet att åter förstatliga redan privatiserade fastigheter. I stället kunde staden erbjuda ett 25-årigt hyreskontrakt och ett sådant, i första hand för den övre våningen, undertecknades i oktober 1993. Planerna från museets sida var nu att rusta upp övervåningen, som stod tom, och i nästa steg ta itu med bottenvåningen, när staden anvisat ersättningsboenden åt dem som hade lägenheter där. avsatte För 1994 avsatte länsstyrelsen 30 000 EEK till lokalerna, så tillsammans med olika donationer kunde man gå vidare med en försiktig upprustning och bekosta en ny elektrisk matarledning. Ett större kontorsrum stod klart våren 1994, i grevens tid, eftersom länsbiblioteket nu blev tvunget att lämna den gamla prästgården som skulle återlämnas till S:t Johannes Församling, som i sin tur senare hyrt ut hela fastigheten till olika hantverksbutiker. Våren 1994 gav den nye borgmästaren, Urmas Sukles, fortfarande på denna post år 2022, ett löfte om att staden skulle gå in i museistiftelsen med huset Sadama 31 som sitt bidrag.
Kontakt togs med de olika estlandssvenska organisationerna för att pejla intresset att bilda en insamlingsstiftelse till stöd för museets uppbyggnad. Arbetet med att förankra museet i omvärlden fortsatte också på andra sätt detta år. I mars uppvaktades dåvarande utbildnings- och kulturminister Paul-Eerik Rummo och bemötandet var mycket positivt. Man nådde en muntlig överenskommelse om att om estniska staten bidrog med en viss summa så skulle också den blivande museistiftelsen göra detsamma. Senare beslöt kulturministeriet att 1995 bidra med 200 000 EEK, en betydande förbättring jämfört med föregående års 30 000. För stiftelsens del var det inga problem att få ihop samma summa med hjälp av de olika hembygdsföreningarna, SOV, Riksföreningen Sverigekontakt, SSAG med flera.
Någon sommarutställning 1994 blev det dock inte, länsmuseet ändrade sig om sitt löfte att åter upplåta utställningslokal medan Maido Limbak drabbades av en långvarig sjukdom som höll i sig hela sommaren. Utan honom som samordnare av alla föremål och bilder som måste lånas in, gick det inte att åstadkomma något. I stället gick verksamheten närmast i stå under det andra halvåret, visserligen kom det fortsatt in föremål och bilder till museet, men det hände inte mycket annat positivt.
Nya tag skulle bli nödvändiga för att kunna gå vidare. Eftersom Maidos hälsa fortfarande var svag och han dessutom uppnådde den dåvarande pensionsåldern 1994/95, tillsatte länsstyrelsen sommaren 1995 på Maidos förslag en ny museidirektör, Igar Klippberg från Roslep, byggnadsingenjör och tidigare byggnadsinspektör i Vik. Eftersom det skulle bli fråga om mycket bygge de närmaste åren ansågs det tillfälligtvis lämpligt med en byggnadsexpert som chef, tillsammans med en deltidsanställd Maido, i mån av hälsa.
Gamla Hamnen
Redan från början hade placeringen i Gamla Hamnen inbjudit till framstötar mot Hapsalviken på olika sätt. Mellan huset Sadama 31 och vattnet låg en rätt fallfärdig byggnad, Sadamagatan 32, ett snickeri vars huvudprodukt verkade vara likkistor. Närmare efterforskningar visade att detta var den gamla Karla Väedens krog, en klassiker före kriget då det här gick att stärka sig ordentligt inför hemfärden till öarna, eller inför torghandeln i staden. Stället hade då ägts av Karl Väeden, en av fyra bröder från Röthel som var entreprenöriellt lagda, varav tre hade bosatt sig på Ormsö, där de också fick jordreformgårdar på 1920-talet. Karl hade butik vid Magnushov där det enligt samtida källa såldes den mest förträffliga vodka i praktisk 10-litersdunk, men också då en filial i Gamla Hamnen.
Det stod ganska tidigt klart att det estlandssvenska museet skulle komma att behöva mer lokaler än vad som kunde bjudas i Sadama 31. Vore det möjligt att kombinera med Väedens krog över gatan skulle man också få lite tomtmark mot vattnet och därigenom kunna låta Gamla Hamnen återuppstå. Snickeriet flyttade strax till bättre lokaler och efter åtskilliga turer med tre generationer arvingar och med hjälp bland annat av Väedens släkting Edvin Selin upprättades ett hyreskontrakt med arvingar, vilket innebar att man kunde börja renovera även den gamla krogen, som alltså befann sig i bedrövligt skick. Planen blev nu att använda krogen som utställningslokal och Sadama 31 för bibliotek, arbetsrum, magasin och konferensrum.
Igar Klippberg, som då var lärare på yrkesgymnasiet i Taebla, satte genast igång med att dra i nödvändiga trådar för bygget och det började snabbt hända saker på museiområdet. En arkitekt sattes på att utforma planen för hela museiområdet som inkluderade ett strandnära kafé, rivning av den gamla kemtvätten bakom Sadama 31 och en total ombyggnad av Väedens krog. Planen förutsatte att en markbit närmast vattnet kunde köpas av staden, landhöjningen och diverse utfyllnader hade flyttat strandlinjen några meter från 1930-talet.
Flera nya ansikten dök nu upp runt museet, Are Proos anställdes som byggmästare, han kom sedan att vara kvar tills museets officiella invigning 2002, ofta fick han hjälp av andra byggnadsarbetare, vilket var nödvändigt med så pass stora projekt. Margit Seliste anställdes för att ta hand om ekonomin och Anne Ainjärv, som ursprungligen kom från länsmuseet, fick ansvar för de växande samlingarna som intendent. Även om Maido Limbak ännu försökte vara verksam med att utveckla själva museet, samla föremål, fotografera och dokumentera, gick det inte särskilt snabbt längre på grund av hans dåliga hälsa. Åren 1995 och 1996 kom därför mest att ägnas åt byggnadsverksamhet, framför allt var det nu Väedens krog som stod i fokus för att snabbt möjliggöra utställningar, men också för att i en första fas erbjuda arbetsrum för personalen.
Somrarna 1996 och 1997 organiserade studenten och byggnadsvårdaren Per Ehn från Uppsala vasstaksläggartalko på två platser i Nuckö kommun, en bod i Sutlep fick nytt tak 1996 liksom en ladugård i Gutanäs 1997 med hjälp av många intresserade personer, både lokala och tillresande, som nu kanske också fick upp ögonen en smula för det estlandssvenska kulturarvet. Flera av de ungdomar som utbildats på det nystartade gymnasiet i Birkas kom med, flera av dem svenskättlingar och svenskatalande såsom Alar Schönberg, Jorma Friberg och Janar Raagmaa. Eftersom det gick trögt med planerandet av utställnings- och museiverksamhet tillfrågades Per Ehn mot hösten 1997 om han kunde tänka sig att bo i Hapsal ett år som Stiftelsen Aibolands Museums projektledare på plats, med hjälp av stipendier från Svenska Institutet och Svenska Folkskolans Vänner i Finland. Per var ganska snabb med att besluta sig för att pröva på denna utmaning. Till en början fick Per bo i Väedens krog, där ett arbetsrum på övervåningen gjordes om till kombinerat kök, sov- och arbetsrum för honom.
Per, med stor entusiasm för det hela, kom genast igång med planerandet av en stor öppningsutställning till sommaren 1998, då också huvuddelen av Väedens krog skulle stå färdig. Detta blev inte helt lätt, stridiga viljor kom att stå emot varandra av och till, men med hjälp av museets vängrupp i Hapsal, museistiftelsen och många estlandsvenskar i Sverige blev det möjligt att få färdigt både museets stora sal och utställningen Guldstrand, som bildade startpunkten för Aibolands Museums kärnverksamhet i egna lokaler. Fram till museets öppnande försommaren 1998 ställdes också två mindre utställningar upp i det som idag är museets reception och lilla sal, för att eventuella besökare skulle kunna se att det händer saker i huset, även om det fortfarande var en byggarbetsplats.
Vid denna tid hade också Einar och Ester Hamberg givit museet möjlighet att köpa huset Sadama 31 av Hapsals stad, det som hädanefter kommit att kallas Hambergs Hus. Med hjälp av flera stipendier från olika håll gick det att finansiera att Jorma Friberg började sin tvååriga båtbyggarutbildning vid Skeppsholmens Folkhögskola i Stockholm, med planen att han skulle kunna bygga estlandssvenska allmogebåtar vid museet. Jorma, som kommer från en gammal båtbyggarsläkt från Norrby på Ormsö, var inte nödbedd, trots att han därmed för gott avbröt sin utbildning till bildlärare vid lärarhögskolan i Reval.
Museet öppnas
År 1998 blev för museets del ytterst händelserikt. Igar Klippberg ville gå tillbaka till sin lärarverksamhet och kulturministeriet utlyste direktörstjänsten, som söktes av några olika personer, varav kommittén för tillsättning av tjänsten ansåg att 24-årige Alar Schönberg från Birkas var den mest meriterade och föreföll ha den bästa strategin för museets vidareutveckling. Alar blev därmed den yngste museidirektören i Estland när han tillträdde tjänsten den 1 juni 1998. Den 27 juni öppnades museet officiellt i närvaro av flera hundra personer, museidirektören hälsade välkomna, som invigningstalare fungerade Ivar Boman från S:t Mikaels svenska församling och Toomas Tamla från Estlands Historiska Museum. Maido Limbak klippte bandet och höll även han ett anförande kring museet. Så spelades det upp ett Ormsö-bröllop med korngrynsgröt och hembryggt öl, dans och musik på talharpa av Sofia Joons och sång av Vippallkvinnornas kör.
Detta var också debuten för museets kära Torsdagstanter under Agneta Tomingas ledning. De planerade bröllopet in i detalj under det halvår som föregick öppnandet, tillsammans med Per Ehn och dansspecialisten Jaana Friberg, Jormas syster. Maido Limbak tog initiativ till damgruppen hösten 1997 efter diskussioner med några yngre estlandssvenska damer och så småningom fick gruppen sin första form, där man träffades mitt på dagen på torsdagar, handarbetade på estlandssvenskt vis och drack kaffe tillsammans med eventuella besökare och museets personal. Denna tradition lever fortfarande kvar idag, 25 år senare. Även om en del av damerna inte längre är bland oss har lyckligtvis några andra kommit till så att gruppen idag är nästan lika stor som när den bildades. Successivt måste den dock komma att förnyas om traditionen skall kunna fortleva.
Öppningsutställningen Guldstrand var ett stort lagarbete från början till slut. Per Ehn entusiasmerade och många bidrog från de olika svenskbygderna till hur man ville skildra sin bygd inom ramen för några bilder, litet text och några föremål. Nargö skildrades via Margit Rosen Norlins faders fiskeredskap, Runö av en säljägare från Runöföreningen, Odensholm av ett par av Ivar Brus nytillverkade ”Blåttar”, de karakteristiska träskorna som passade att kliva omkring i på öns kalkstensskravel. Ormsö stod i centrum för själva invigningen med bröllopsbord, brudkista och diverse utsmyckningar medan Vippall-Korkis bland annat representerades genom orgeln från den sedan länge försvunna Aglops skola, bevarad hemma hos Elna Siimberg i Mosebin. Museets öppnande väckte en viss uppmärksamhet, estländska TV visade bilder, liksom Grannland Estland i Sverige, finländska Hufvudstadsbladet skrev en hel sida, Tiia Derblom-Andersson skrev i Uppsala Nya Tidning och en notis återfanns i Svenska Dagbladet.
Snabb utveckling under dir Schönberg
Öppnandet av museets utställningssalar var bara ett steg, om än ganska stort, mot uppbyggnaden ett mera komplett estlandssvenskt museum. Den uppgiften vilade nu framför allt på Alar Schönbergs unga axlar. Det blev några hektiska år under vilka Väedens Hus byggdes färdigt med tre gästrum på övervåningen, finansierade av de tre finlandssvenska organisationerna Svenska Folkskolans Vänner, Svenska Litteratursällskapet och Svenska Kulturfonden. De två förstnämnda hade nu också gått med i museistiftelsen. Hambergs Hus blev successivt klart, med hjälp av olika gåvor och utökade statsbidrag. Här tillkom biblioteket, med omfattande samlingar av litteratur om Svenskestland, här byggdes magasin och konferensrum, taket lades om och ny panel tillkom. Kemtvätten revs medan ett annat betongskjul vid Väedens Hus fick bli båtbyggeri, när Jorma Friberg som färdigutbildad båtbyggare sommaren 1999 återvände till Hapsal. Hans första projekt blev att bygga en klinkbyggd sex meters rupa från Ormsö, Gättor (Gertrud), färdig år 2000.
Anu Vihterpal (numera Raagmaa) fungerade nu som intendent. Genom en överenskommelse med Svenska Kulturfonden i Finland blev det möjligt för finlandssvenska stipendiater, som tänkte sig en museikarriär, att praktisera på museet ett halvår i taget. Historikern Aapo Roselius blev den förste av dessa, han kom att stanna ett par perioder och blev en viktig kraft när det gällde att skapa en ny basutställning kring Svenskestland. Torsdagstanterna bistod med att bygga upp en ormsöstuga i den stora utställningssalen – de fick nu även en egen arbetsstuga på övervåningen i Väedens Hus, inredd med vävstol, spinnrock och andra viktiga redskap för estlandssvensk hemslöjd, med tonvikt på Ormsö. Ett annat spännande projekt var flyttningen av den gamla timmerspikarn från Bastaback, ett skogvaktarboställe i Rickull. Maido Limbak hade upptäckt denna välbevarade byggnad i början av 1990-talet och nu lyckades museet köpa den (dyrt) och flytta den till museitomten som förråd till båtarna. Vasstaksläggarna i firma Branta från Tuudi kom och lade ett vackert vasstak när huset åter var monterat – de vistas mest utomlands och lägger vasstak numera. Bäst var att de gjorde det gratis, som sponsorer av museet!
Sommaren 2000 var det stora evenemanget ett unikt Rågöbröllop som uppfördes på museets gård, med dragspelsmusik av bröderna Enggrön från Stora Rågö, Margus Põldsepp från Viljandi och på det klassiska rågöinstrumentet säckpipa medverkade Cätlin Jaago från Viljandi folkmusikinstitut. Rågöbornas danslag bildade stommen av de agerande, åldersfar, åldersmor, brudens föräldrar, läidarna, kistliftarna, oxarna och alla de andra. Ragnar Rosenborg och Arnold Lindgren stod för planeringen tillsammans med museets folk medan Erik Söderberg och Anna Pella spelade brudpar. Stommen i programmet hämtades från Per Söderbäcks avhandling Rågöborna. Frågan är om vi någonsin kan få se dess like igen?
Kungen kommer!
Sommaren 2001 stod det klart att museet i sin helhet skulle kunna invigas ordentligt under 2002. Estlandssvenskarna har ju alltid vänt sig till den svenske kungen när det gäller viktiga saker, så vad kunde vara naturligare än att skriva ett brev med en inbjudan till kungaparet att övervara invigningen och klippa band. Det blev i samma veva klart att S:t Mikaelskyrkan också skulle invigas och hovet kunde då tänka sig att vara med på bägge evenemangen, kyrkan på förmiddagen och museet på eftermiddagen, och tackade alltså ja till museets inbjudan. Den 5 maj bedömdes vara ett lämpligt datum.
Ett hektiskt arbete vidtog nu med olika förberedelser. Jorma Friberg ritade mönster för den 20 meter långa Aibotapet som skulle sättas upp i Ormsöstugan i museets stora sal och beskriva estlandssvenskarnas historia i brodyr, torsdagstanterna med flera broderade så fingrarna blödde under ett halvårs tid, den nya basutställningen sattes upp, en utställning om svenskbygden Vipall konstruerades på övervåningen, Karl-Olof Hinas i Gammalsvenskbybornas förening (denna var nu också medlem av museistiftelsen) kontaktades och därifrån chartrade man ett flygplan för att flyga Svenskbykören från Gotland till Dagö, för att sedan fortsätta med buss till Hapsal och museet för att sjunga för kungaparet. Ett omfattande båtbygge sattes också igång, en tvåmastad jala (yawl) av den typ som var vanlig på Runö fram till 1930-talet skulle det bli! Det bygget var dock så pass omfattande att det skulle ta mer än ett år att fullfölja, tanken var att kungaparet skulle få se byggverksamheten i full gång. Inslag från ett Vipall-bröllop planerades tillsammans med de sjungande kvinnorna från denna svenskbygd, som också skulle skildras i form av en utställning och torsdagstanterna förberedde kungligt besök i sin arbetsstuga. Byggarna arbetade hårt med de sista detaljerna på museets byggnader så att allt skulle se prydligt ut. Både svenska SÄPO och estländska KAPO kom på besök en tid i förväg för att kontrollera att säkerheten för de höga gästerna kunde garanteras.
Så kom den stora dagen med strålande varmt vårväder. Kungaparet och presidentparet Rüütel anlände och möttes av en stor folkmassa, mer än 500 personer, tillresta estlandssvenskar, Hapsalbor, Svenskbykör med flera. Kungaparet var på sitt soligaste humör. Efter att ha blivit välkomnade av Alar Schönberg och det estlandsvenska blå-svart-gula bandet klippts, fängslades man av Aibotapeten, som man genast ville veta mer om, på övervåningen konstaterade kungen glatt att det också bjöds levande museiföremål i form av tre sjungande vippallkvinnor mitt i utställningen om deras bygd (Elna Siimberg, Julide Okasroos och Elsa Arjak) och sedan gick man för att träffa torsdagstanterna, något som särskilt drottningen uppskattade. Tanternas Agneta Tomingas hade hon träffat tio år tidigare när det förra kungabesöket till Estland och Hapsal ägt rum – det blev ett kärt återseende! Så var det tid att se på jalabygget där Jorma Friberg och Janar Raagmaa höll på för fullt, vippallbröllopet spelades upp med ett tjugotal medverkande och sedan följde mingel med bland annat hembryggt öl och snittar. På himlen hade efterhand hemska åskmoln dragit upp och alla insåg efter ett par timmars invigning att nu var det nog säkrast för gästerna att strax ta helikopter tillbaka till Reval, om man skulle kunna flyga alls. Efter en spännande dag var de flesta nog ganska tillfreds med museiinvigningen.
Våren 2003 var det dags för sjösättning och riggning av den nybyggda jalan. Här var planen att jungfruresan skulle gå till Sverige och Kungliga Slottet, för att berätta om läget i svenskbygderna, något som i äldre tid ju skett ofta, åtminstone alltsedan sextonhundratalet. Resan över Östersjön gick via Hangö, Åland och Stockholms skärgård, den vanliga vägen alltsedan Valdemar Sejrs dagar på 1200-talet.
Stagnation och ånyo rask utveckling!
Alar Schönberg hade då en tid talat om att byta arbete och gick nu över till att arbeta politiskt några år. Anu Vihterpal fick tillfälligt ta över som museidirektör tills en efterträdare hittats. Från estlandssvensk sida var kraven entydiga – kunna tala bra svenska, ha en relevant akademisk utbildning och ha sysslat med estlandssvenskar i någon form. Efter att ärendet dragit ut på tiden tillsattes 2005 en estnisk direktör som inte uppfyllde ett enda av dessa krav – resultatet blev sedan vad man kunde vänta sig! Båtbygget försvann till Träbåtsföreningen Vikan, som snart byggde ännu en runöbåt, jakten Runbjarn. Utställningsverksamheten stagnerade och museet kom efterhand att stå mindre och mindre i centrum för estlandssvenskheten. Torsdagstanterna fortsatte lyckligtvis att träffas och Jorma arbetade halvtid på museet, halvtid åt Vikan, medan Anu långa perioder var barnledig.
Situationen var ganska sorglig fram till 2010, då det offentliggjordes att en ny direktör skulle tillsättas, samtidigt som Ülo Kalm, kommundirektör på Nuckö, trädde tillbaka efter 23 år på sin post. Ülo erbjöds och accepterade direktörsposten och det har under många år inneburit stora lyft för museet, med omfattande aktiviteter, ett köp av hyrda Väedens Hus via en stor donation från familjen Bengt och Eva Heyman från Roslep och bidrag från Konung Gustaf VI Adolfs fond för Svensk Kultur, en stor gåva från Elsa Arjak i form av ett helt estlandssvenskt hem från Vipall och, inte minst, återigen glada torsdagstanter. Till tanternas glädje hör också att de via donationer fått en ny minibuss, med vilken olika utfärder i utvecklingssyfte äger rum varje år. Även här har familjen Heyman och svågern Göte Brunberg varit framme!
Nutid
Museets senaste decennium har under Ülo Kalms ledning innefattat många inre och yttre utvecklingar. Den enda återstående ”långlängan” på Runö, Korsgården, donerades av Thomas Dreijer till estländska staten, som så småningom beslutade att överlåta förvaltningen på Aibolands Museum – ett mycket stort åtagande för ett litet och resurssvagt museum. Via olika donationer och vissa statliga bidrag har det blivit möjligt att inleda en långsam upprustning av den tämligen förfallna gården. Nya vasstak har lagts på flera byggnader, det största förstås långlängans dryga 40 meter långa. Jordkällaren har byggts upp och flera andra av de många byggnaderna renoverats. Men ett ordentligt flerårigt statligt anslag för att kunna flytta runömuseets verksamhet till långlängan och andra funktioner såsom reception, toaletter och utrymmen för tillfälliga utställningar, till exempel i samverkan med Aibolands Museum, är viktiga och nödvändiga för att skapa något som den ytterst säregna runökulturen är väl värd, och minska bekymren för huvudmuseets ledning.
En viktig del av Korsgårdens verksamhet har varit årliga talkon, ibland med åtskilliga tiotal engagerade personer, både från ön och från andra håll. På detta sätt har olika mindre projekt genomförts, kallmurar har återuppbyggts, omgivningen vårdats och flyttningar mellan byggnaderna skett. Korsgården och det lilla Runömuseet har en anställd, en ansträngd situation. Huvudmuseets personal medverkar på talkon under ett par dagar. Ofta är det dock besvärligt bara att ta sig ut till Runö, vinden blåser i fel riktning eller är för hård på Rigabukten – till exempel fick hela kulturministeriets personal vända i blåst på sin tänkta talkotur för några år sedan, med två brutna ben och andra missöden som följd.
Båtverksamheten har efterhand utvidgats, samtidigt som naturen har sin inverkan på de befintliga farkosterna. Runöjalan Vikan (döpt efter vikarsälen) har efter knappa tjugo år hamnat på land med kraftiga rötangrepp i både bord och vränger. Renovering planeras och material finns på plats. Två traditionella fiskebåtar har skänkts till museet, en ormsöbåt, Alexander, byggd av Alexander Friberg på Björkö Arholma runt 1945 och Lilian, en nargöbåt, också byggd i Sverige av en flyktad nargösvensk. Ett utbildningsprojekt för hugade båtbyggare avkastade flera flatbottnade nuckörupor, som förr användes för fiske och transport på Hapsalviken, en replik av en liten isbåt för säljakt från Runö byggde museets kurator, Jorma Friberg, och ett antal ”projekt” finns på lut, både i form av ritningar och renoveringsmogna båtar. Flera svenskbygder är dåligt representerade, till exempel Odensholm, Vipall och Rågö. Museets hamn har byggts ut och erbjuder idag fina förutsättningar, förutom att där skulle behöva muddras minst en meter!
Fisket hänger givetvis nära ihop med båtarna och sjöfarten. Från 1700-talet avhystes många estlandssvenska familjer från sina gårdar av krävande godsägare på Ormsö, Dagö och Nuckö. Den mest bekanta avhysningen gällde Röicksborna från Dagö som hänvisades till det av Ryssland nyerövrade Ukraina, det som idag kallas Gammalsvenskby, men många mindre fördrivanden ägde också rum. En del familjer lyckades hitta ny bosättning annorstädes men en del sökte sig till uddarna vid Hapsal, där de fritt kunde slå sig ner och ägna sig åt fiske och fiskberedning. Ett traditionellt rökeri fanns i närheten av Gamla Hamnen, det har flyttats och renoverats vid museet och spelar nu en viktig roll vid olika arrangemang hos museet, till exempel fiskdagar och små marknader där allmänheten erbjuds olika populära rökta produkter såsom näbbgädda, flundra och strömming. Ofta kombinerar besökarna museibesöken med en båttur, för närvarande är det fiskebåten Lilian som tar dem med ut en bit mot havet.
Havet är tänkt att spela en än större roll i framtiden för museet genom det Havsscentrum som projekterats via ett större bidrag från Sigrid Rausings fond. Sigrid var ett par år verksam som lärare vid Nuckö gymnasium, samtidigt som hon skrev sin socalantropologiska doktorsavhandling om upplösningen av Nuckökolchosen, senare tryckt som bok i England. I Havscentrum är det tänkt att man ska kunna ordna konferenser med havstema, mycket aktuellt kring våra dagars plågade Östersjö, som även innehåller mängder av välbevarade vrak att undersöka. Det skall även finnas plats för forskare och kafégäster, liksom för båtbygge inomhus. Pengar fattas men hoppet finns!
Torsdagstanterna har flyttat från sin ganska kvalmiga miljö på museets övervåning till ett mycket större och luftigare rum vid museets butik och reception, där de kan ha två vävstolar, material och gott om plats att sitta och förbereda eller sticka till exempel vantar, som är populära att köpa i museibutiken liksom de vackra trasmattor man efterhand väver på en av vävstolarna. Där får man också besök av nyfikna och frågvisa turister som vill veta mer om estlandssvensk hemslöjd.
För några år sedan var det hög tid att förnya museets basutställning, ett samarbete mellan undertecknad och museikurator Jorma. Den belyser nu på tre språk olika aspekter av estlandssvenskheten liksom samtliga i senare tid existerande svenskbygder. I mitten av stora salen finns olika båttyper modellerade men det finns ändå rum att ta in mindre grupper för presentationer av utställningen. Så småningom blir det åter dags att göra en ny basutställning, i takt med att nya rön från forskning och berättelser blir bekanta.
En viktig uppdatering är de förlängningar av Aibotapeten som broderats av två team de senaste åren, med Jorma Friberg som lysande gemensam nämnare och konstruktör av underlaget. Dels har museets trogna Torsdagstanter skildrat sovjettiden i Estland för de kvarblivna, dels har ett antal estlandssvenska damer i Sverige, Kulturbrodöserna, berättat vad som hände de som flydde från hembygden till Sverige. Tillskotten har visats på några olika håll men skall ingå i museets ordinarie utbud. Just nu ingår de i en intressant utställning om flykt och flyktbåtar, som Sjöhistoriska Museet i Stockholm arrangerar.
Museets litenhet och klena resurser gör att det är svårt att kontinuerligt erbjuda nya utställningar på övervåningen så att det hela tiden bjuds nyheter för tidigare besökare. Ett önskemål vore att erbjuda en ny fin utställning där varje år. Idéer finns det gott om, tid och pengar är de trånga sektorerna.
Museibutiken har på senare år utvidgats väsentligt och erbjuder besökarna ett brett utbud, från glass eller öl till mattor, vantar och litteratur om estlandssvenskarna. Varje sommar kommer flera duktiga volontärer, framför allt från Åland och Finland, för att en kortare tid hjälpa personalen genom att fungera som guider och butikspersonal. Det är mycket uppskattat!
Utåtriktad verksamhet är något som utvidgats högst väsentligt på senare år. Några år besökte museet strömmingsmarknaderna i Åbo och Helsingfors, på senare tid har olika utbyten med Åboland och Åland blivit väsentliga komponenter. Ett helt nytt projekt är att få skolbarn på Nuckö att lära sig mer om estlandssvenskar och medverka i några av museets olika verksamheter. Under året har många av dem deltagit i röjningen av Nuckö klockargårds tomt och husgrund, klockare Johan Nymann spelade en högst väsentlig roll i den estlandssvenska nationella väckelsen för drygt hundra år sedan. En ny infotavla berättar mer om honom och det finns möjlighet både till picknick och toabesök hemma hos Johan vid Klockargården.
Man skall ha klart för sig att hela museets utveckling skett under knapphetens kalla stjärna. Kulturministeriet har inte låtit budgeten växa särskilt mycket under de gångna 30 åren och antalet anställda har inte vuxit alls, trots att det vore viktigt med bland annat ytterligare vetenskapliga medarbetare. Museistiftelsen avvecklades 2006 och sedan dess är museet hänvisat mer till olika individuella donationer för att utvecklas, vilket leder till en stor ovisshet. Under senaste år har estländska staten försökt ”avknoppa” museerna till stiftelser, där det är tänkt att dessa i hög grad skall vara självförsörjande i framtiden, en dröm som nog varje tänkande människa inser är ganska orealistisk.
Samtliga museer i Hapsal med omnejd tillhör således nu en stiftelse och har en lokal huvudman. Detta blev genast ett dilemma för Aibolands Museum, som ju, som redan nämnts, inte alls är enbart lokalt anknutet. Saken löstes så småningom genom att museet fick en egen stiftelse, som sedan lyder under den lokala, men med egen styrelse och budget. Skulle man önska sig något inför de nästa 30 åren vore det därför en förstärkt statlig budget så att ytterligare personal kunde anställas och utställningar och andra kulturprojekt finansieras, fortsatt stöd från estlandssvenskar och andra och att museet därigenom kunde utvecklas som en estlandssvensk centralpunkt.
Artikelförfattaren Göran Hoppe är professor emeritus i kulturgeografi vid Uppsala universitet.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!