1.11.2023
Andligheten som en ram för livet
Under alla tider, i alla kulturer och i alla religioner har vattnet haft en stor sakral betydelse. Vatten är en symbol för liv, eftersom det förknippas med födelse och föryngring. Inom hinduismen anses sju floder vara heliga och ha lyckobringande egenskaper för pilgrimer som badar i dem. Vatten ses som en stor gåva inom islam och nämns på många platser i Koranen. För kristna är vatten tätt sammankopplat med det liv som Gud ger i dopet. Enligt det mandeiska trossamfundet, vars sista profet var Johannes Döparen, är vatten det viktigaste i livet.
För många människor i vår rätt så sekulariserade värld är det ofta i naturen och vid havet man hittar sin andliga hemvist. Havet ger ro och tröst. Många dödsannonser handlar om hav, fyllda segel, djupa vatten, att mötas på den andra stranden. Din frid skall vara oändlig så som havet, skriver den store tröstaren Pär Lagerqvist i sin dikt Aftonland. Han var inte religiös, men hans dikter lyfter ofta upp naturens storhet och uttrycker frid och en känsla som vi gärna uppfattar som religiös.
Skärgårdens historia har präglats av både kyrkan och en mer pragmatisk folktro. Kristendomen nådde skärgården och småningom hela Finland dels i form av en saklig kulturmission, tack vare handelsresor och utländska kontakter, dels mera påtvingande och våldsamt i och med korstågen i det kristna budskapets namn.
Genom århundradena har en mer vardaglig syn på andlighet varit förhärskande för såväl fattig som rik. Professorn i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, David Thurfjell, benämner detta som ”fattigbonddrängskristendomen” då han filosoferar kring andlighet i sitt sommarprat på Sveriges radio. I Norden har vi en gammal folkkristendom som innefattar en mängd traditioner och berättelser som rätt stillsamt förlikar sig med livet som det är och hjälper till att ruta in tillvaron enligt årstidernas växlingar. Som Astrid Lindgren beskriver det i visan som drängen Alfred sjunger, han rättar andligheten till hur det bäst passar hans eget arbetsamma dagliga slit. Kristendomen och prästen finns som en ram för livet, men samtidigt med en förtröstan att Alfred ändå ska få Guds godkännande den dagen han står inför himmelens port.
Likt den så kallade förra gubben som svarade prästen varför han inte setts i kyrkan under bästa slåttertid: ”Hellre sitter jag på hölasset och tänker på Gud, än sitter i kyrkan och tänker på höet som borde bärgas.”
Det som Brunskärs-Maja lite mer poetiskt kallade “skärgårdslivets harmoni”. Eller som Andreas von Bergmann beskriver det i sin artikel om henne och de andra utskärsborna: allmakt och vanmakt, lovsång och fågelsång. Födelse och död, dop, vigslar och begravningar. Milstolpar som ger livet ett före och ett efter. När livet kommer oss närmast. Så var det för utskärsfolket, men lika mycket för människan av i dag.
Men så har vi också den andra kristendomen, påpekar Thurfjell. Den som inte nöjer sig med den vardagliga folkfromheten, utan skruvar upp ambitionsnivån. Andreas Häger, även han religionsvetare, går närmare in på hur marginella kristna rörelser har en grogrund i skärgårdsmiljö. Såväl den positiva gemenskapen, men också de mörkare avigsidorna finns skildrade för den som rotar i bokhyllor och arkiv. Väckelsen i Åbolands skärgård hör till den kategorin och presenteras ur en Houtskärhorisont i detta nummer av Mats Edman. Houtskärs stora hembygdsskildrare Bernt Mårtensson (1927–2023) tvingades som barn att gå bibelskola på grannön Norrskata och tillbringa skolåret på tillhörande internat. I boken Förtöjd från 1962 skildrar han, i vad som lätt tolkas som självbiografiskt, inte alltid positiva upplevelser från barndomens tid på internatet.
Det är lätt att nicka instämmande åt David Thurfjell då han säger att de flesta av oss fortfarande hör till huvudfåran av fattigbonddrängskristendom. De flesta av oss är inte övertygat religiösa, men firar kristna högtider och uppskattar söndagens lugn. Många av oss kan inte heller definiera vår tro, utan uppger lite vagt att vi tror på ”något”. En inblick i hur skärgårdsbon ser på andlighet i dag kan du läsa om i samtalet med Janette Lagerroos, kaplan i Houtskär.
Cecilia Lundberg, chefredaktör & Pia Prost, redaktör. Bild: Niklas Ollila
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2023.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!