26.3.2024
Med en glimt av verkligheten hos biodlaren, mathantverkaren och trädgårdsmästaren Titti Edfelt bosatt på Mielisholm i Åbolands skärgård kan du kanske föreställa dig hur det kan vara att leva och bo inom biosfärområdet och utöva ett udda yrke. Eller två.
En nygammal sanning är att det gäller att stå på flera ben om man vill få en födkrok ute i skärgården. Det blir ännu tydligare om man som jag valt att vara både biodlare och mathantverkare. Tyngdpunkten i verksamheten ligger på biodling och om allt går bra blir snart mathantverket en lika stor del. Två mindre delar består av trädgårdsarbete och av att leda kurser för blivande biodlare. Nytt för sommaren 2024 är att Vikbo torp tar emot förhandsbokade besökare som vill komma på bisafari eller honungstasting. Det blir spännande!
För att ta det hela från början, så är det i år 20 år sedan vi köpte Vikbo. Det kändes exotiskt för en österbottnisk landkrabba att åka färja för att komma till Mielisholm i Pargas skärgård. Första tiden, innan vi flyttade från Åbo och hade lärt oss Vånofärjans tidtabell, kom vi ofta till färjfästet under en av de långa pauserna och hann äta upp mellanmålet vi tagit med i väntan på överfart. Länge kallades färjan för pannkaksbåten i vår familj.
Orsaken till att vi kom igång med biodling var att jag på färjan träffade en bekant som berättade att en ekologisk äppelodling skulle starta på grannön Attu. Nu undrade han om jag ville komma på planteringstalko. Pollinering skulle behövas i framtiden. Tanken på biodling som legat och grott i 20 år slog plötsligt ut i blom. På fläcken beslöt jag att det var nu eller aldrig jag skulle bli biodlare. Jag hade ju trots allt gått på biodlingskurs i min ungdom. Min sambo Jerker var med på att börja försiktigt med två avläggare (nya bisamhällen, reds anm), för att se hur det skulle gå.
En fascinerande ny värld av bin och honung öppnade sig. Allt från att möta det första biet på maskrosorna på våren till att få se en ny drottning krypa ur sin puppa, honungsdoften i slungrummet och det låga bruset från ett bisamhälle som fläktar sin honung torr en sommarkväll. Alla de fantastiska honungssorter bisamhällena producerar på olika platser och tidsperioder under sommaren, såsom lindbloms- och bladhonungen som gör mig lika förundrad varje gång jag hanterar dem.
Trots att det vanliga är att all honung tas ur kuporna i augusti och slungas som blandhonung, har jag valt att ta flera honungsskördar och slunga efter hand under sommaren och hösten. På det sättet behövs inte så mycket utrustning och kuptornen blir inte så höga att jag inte ser ner i kupan. Med den metoden kan jag också lättare skörda olika sorters honung. Det ger en hel del extra arbete men också extra god och speciell honung.
Under de 10 år jag varit biodlare har våra bisamhällen ökat till antalet och honungsskördarna blivit större. Jag ser numera honungen både som en fantastisk naturprodukt och som en råvara. En råvara som kan användas till smaksatta honungsprodukter.
Biodlingen tar det mesta av mina arbetstimmar på sommaren. Jag sköter den ganska långt som ett hantverk, med noggranna och täta besök i bigårdarna. Det är viktigt för att ha koll på utvecklingen i bisamhällena, som biodlare kan jag förhindra att en svärm rymmer sin väg om jag är steget före. En bisvärm tar med sig flera kilogram honung som färdkost och kupan den lämnar blir utan sina honungssamlare. Svärmen kan dessutom sätta sig i någons skorsten och det vill vi inte. Detta lär man sig bäst genom praktiskt arbete.
Med bigårdar på två olika öar och flera på fastlandet blir det en del bilkörning och många heta arbetstimmar. Till all lycka bor vi så nära havet att det går enkelt att ta sig en svalkande simtur mellan arbetspassen. Ren och skär vardagslyx! Det som inte känns så lyxigt är att speciellt vårarna, men också somrarna verkar bli torrare, blåsigare och varmare. De soldränkta bilder man ser på sociala medier är idylliska, men i praktiken känns det rent bedrövligt när allt som växer och blommar torkar bort. För lantbrukare, trädgårdsodlare och biodlare kan det betyda katastrof.
Mathantverk har jag hållit på med i många år utan att tänka på det som annat än vanligt hushållsarbete. Exempelvis maränger har jag alltid bakat. En tid före vår andra julmarknad såg jag ett recept på polkagrisrandiga maränger som såg trevliga men knepiga ut och de måste naturligtvis provbakas. Resultatet fick tummen upp och sedan dess är de ett måste i jultiden.
Mathantverk är småskalig hantverksmässig tillverkning av unika produkter med rik smak, hög kvalitet och tydlig identitet. Produkterna tillverkas i huvudsak av lokala råvaror som förädlas utan onödiga tillsatsämnen, i liten skala på den egna gården. Mathantverket lyfter fram mat med tradition, vidareutvecklar arbetsmetoderna och skapar innovativa produkter.
För att kunna sälja lite ovanligare varor på julmarknaden började jag experimentera med att smaksätta honung. Det var svårare än jag trodde! Jag försökte göra en glöggsmakande honung, men den blev sannerligen inte lyckad och jag gav upp för en tid. Det irriterade mig att jag inte klarade av glöggmixtrandet och jag kastade bort eländet. Tog ny start från noll med en noga utvald honung och började tillsätta en ingrediens åt gången, lät blandningen stå och dra, satte till en ny krydda. Så höll jag på tills jag kände att honungsprodukten var färdig.
På hösten 2017 blev jag övertalad att delta i FM i Mathantverk som skulle hållas i Raseborg. Jag tvekade länge men skickade till slut in ett par burkar och blev igen övertalad att åka till prisutdelningen. Där fick jag omtumlad ta emot min första guldmedalj i FM i mathantverk för den envisa honungssåsen som döptes till Zing! Eftersom jag inte hade trott på någon större framgång hade jag bara några burkar på lager, så det blev att sätta igång tillverkningen i hastiga tag.
Efter det tog mathantverket fart och vårt kök blev till ett provkök där arbetsbänken ibland var översållad av ”något nytt” i olika tillverkningsskeden. Ibland blev det ett ”gott” resultat och ibland åstadkoms något som till och med hönsen backade ifrån. Nästa honungssås blev Lakriz! som smaksatts just med lakritsrot (FM guld 2018).
I det verkliga livet fanns ett stort behov av att ta tillvara de råvaror som växer några steg från husknuten. Våra stora och gamla äppelträd ger frukt som kan pressas till must men också kokas till äppelmos. Jag hade just sett ett danskt tv-program där man gjorde fruktläder av mosade plommon och insåg att det där går säkert lika bra att göra av äppelmos. Sagt och gjort, efter några testomgångar blev de riktigt skapliga. Det fortsatte jag med och har hittills tävlat med de lite sötare äppelremmarna (FM guld 2018) och sura remmar smaksatta med tranbär, aronia, rosenkvitten eller skogshallon (FM guld 2020).
Efter det tänkte jag i nya banor och gjorde morotsremmar för att visa att rotsaker är goda – också som torkade. Men morötter är betydligt svårare att tämja än äpplen! Med rapsfrön och havssalt på ytan vann morotsremmarna silver i den innovativa klassen i FM 2021.
Som på många skärgårdshemman finns det tåliga krikonträd också i vår trädgård. Med ojämna mellanrum finns krikon i överflöd och samvetet säger att de borde användas. Men till vad? Nå, om saften stelnar i flaskan kan man lika gärna göra något av den! Det gjorde jag men satte till flädersaft och det blev en riktigt god och vacker rosa gelé (FM guld 2022). Och eftersom det gick att göra remmar av en rotsak borde det gå att göra av en annan rotsak. Rödbetor kombinerade med lakritsrot plus en otippad ingrediens till blev riktigt goda rödbetsremmar (FM guld 2022).
Hösten 2023 kämpade jag hårt för att göra en grönsaksrem och anmälde en rätt så halvfärdig produkt till tävlingen för att få den bedömd. Feedbacken från domarna har visat sig vara viktigare än medaljen. Den här gången var budskapet lite svårtolkat. Mycket utvecklingsarbete att tröska igenom återstår med den produkten. Om den tävlar igen vill säga. Hönsen har åtminstone sagt sitt. De backar ännu när de ser mig! Till all tur fick jag en guldmedalj för äppelmoset Sariola.
Ett önskemål från en kund kan göra att tankarna börjar snurra kring en ny smaksättning eller produkt. Ibland kan inspirationen komma från bilder på Instagram. Arbetsdagen blir genast intressantare när man kan testa om idén går att förverkliga. ”Framfödandet” av en ny produkt kan bli en långdragen process och kräva blod, svett och tårar. Konstigt nog vet jag alltid när målet är nått, det vill säga när ingenting ska läggas till eller tas ifrån den färdiga produkten.
Varför i hela friden börjar man böka med något sånt här? Ja, den frågan har jag ställt mig flera gånger. Speciellt när tidsfristen inför FM i Mathantverk kryper närmare och ingenting blir rätt. Svaret är inte helt klart, men det är väldigt intressant att experimentera och hitta på nya och ätbara produkter av närproducerade råvaror vi känt till i generationer. Så, varför inte?
Artikelförfattaren Titti Edfelt är biodlare, mathantverkare och trädgårdsmästare. Hon bor på Mielisholm, som är en av de öar i Pargas skärgård som utgör en del av Skärgårdshavets biosfärområde.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!