21.12.2020
Berättelserna: skärgårdslivets salt och socker
Tidskriften Skärgård har under sina flera årtionden alltid haft utmärkta redaktörer. Till det viktigaste hör att vara en god skribent som använder ett rikt och korrekt språk. Men det behövs också ett oändligt antal frivilliga skribenter och då måste redaktören också ha ett stort nätverk. Ett gott öga för tidskriftens utseende behövs, kunnande för att handskas med foton och bilder, och naturligtvis, en bred kunskap om vår skärgård längs hela kusten. Pia Prost som är redaktör i dag har allt detta, men dessutom känner hon till också öproblematiken i Europa. Trogna läsare minns att ESIN nämns då och då, nätverket för små öar i Europa. Det är viktigt att artiklarna i Skärgård både handlar om små mycket lokala teman och om andra ösamhällens verklighet i Norden och ute i världen.
De vetenskapligt förankrade artiklarna är en självklarhet för en tidskrift vars utgivare är ett universitet. Skärgård bör också framöver vara ett fönster mot historien, mot skärgårdsbornas vardag på 2020-talet och mot den vida världen.
Då Åbo Underrättelsers tidigare chefredaktör Torbjörn Kevin deltog i ett skärgårdsseminarium för några år sedan, påminde han alla i publiken om hur viktigt det är att sprida berättelserna om skärgården. Denna uppmaning tog särskilt vi från tidskriften på allvar, och vi har sett till att många slags berättelser om skärgårdens brokiga historia och om dagens moderna skärgårdsliv kan läsas i Skärgård. I detta nummer är det företagarnas tur. Att vara företagare i skärgårdsområden kan likna företagandet på fastlandet, men åtminstone i Åbolands skärgård är skillnaden markant. Att få allt att fungera, trots de ibland helt otroliga logistiska utmaningarna, kräver både bred kunskap om skärgårdsförhållanden, en stor dos envishet och problemlösningskapacitet. En skärgårdsföretagare borde få medalj varje år.
När jag har gått igenom dokument från flera årtionden har jag hittat både sådant som har förverkligats i form av projekt eller kurser, men också mycket som ännu bidar sin tid. Flera gånger har det visat sig att tankar som uttalats inför publik förr eller senare blir verklighet. På ett eller annat sätt. Jag minns att bland annat jag och Pargas stads kulturchef Fia Isaksson för flera år sedan utvecklade en plan på att göra Skärgårdens ringväg också till Skärgårdens kulturväg. Nästa år kan denna tanke ta ett steg framåt, då Museikortet kommer att få ett ”kulturpaket” som följer en viss rutt bland annat just längs ringvägen. Detta är en möjlighet som också andra skärgårdsområden kan satsa på, Museikortet är mycket populärt.
En annan god idé som geologen Stig Abrahamsson planterade i många skärgårdsutvecklares huvuden för några år sedan, är att skapa en Skärgårdens Geopark. Och var någonstans kan man se många olika bergarter med blotta ögat om inte i skärgården och längs kusten. I Finland finns redan flera geoparker, men alltså ännu inte i skärgården. Särskilt ytterskärgården skulle få ett lyft av en dylik satsning, fast det till att börja med skulle ske i miniformat.
Till det ännu oförverkligade i skärgården hör också ett digitalt undervattensmuseum. Det finns otaliga vrak och annat intressant under vattenytan som vi som inte vågar eller vill dyka någonsin får se. Med dagens teknik skulle det inte vara svårt att erbjuda den upplevelsen. Material finns hur mycket som helst. Det känns lite tråkigt att besöka det fantastiska museet i Kotka och där stå och titta på många föremål som egentligen hör hemma i Åboland. Personligen hoppas jag att en del av de unika föremålen kunde lånas till Skärgårdscentrum Korpoström, som har de faciliteter som krävs för dylika unika föremål.
Till mina käpphästar hör också ett museum med utrotningshotade ljud (inte djur!) som skulle vara såtillvida enkelt att förverkliga, att det nästan bara behövs en skärm och hörlurar. Många av de ljud dagens barn inte känner till finns dokumenterade, men är svåra att hitta. Några av skärgårdens museer har redan fått tillgång till ljud via ett projekt, så det är bara att fortsätta. Ljudet av hur skärgårdsbor lockar på alfågel eller guding. Lockrop på kossor ute på bete. Ljudet av vågor som slår mot en träbåt. Mängden utrotningshotade ljud i skärgården är (tyvärr) oändligt.
Allt detta hoppas jag Skärgård en dag får presentera.
Jag vill att tidskriften Skärgård fortsätter att inspirera sina läsare och har som mål att vara åtminstone Svenskfinlands bästa tidskrift. Med Pia Prost som redaktör vågar jag utan tvekan tro att så sker (förutsatt förstås att det finns medel som möjliggör utgivningen av denna fina produkt). Jag önskar innerligt den nya ordföranden för Skärgårdsinstitutet vid ÅA, och samtidigt den kommande chefredaktören Cecilia Lundberg lycka till. Jag vill tro att raden av goda skribenter som vill publicera sina alster i tidskriften fortsätter att växa.
Själv har jag också en del som jag vill ställa mig i kö med…
Nina Söderlund,
avgående chefredaktör
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2020.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!