3.8.2020
Om man med båt ska åka ut på öppna havet från Nykarleby älv, har man två alternativ. Endera tar man sikte på fyren Hällgrund och styr norrut över Torsöfjärden, eller så styr man västerut genom Aspskärssundet. Genom Aspskärssundet, oändligt fler gånger än han någonsin kan minnas, har Rolf Boman satt kurs mot havsvidderna i väster. I flera generationer har släkten Boman startat sin båtfärd vid den forna Tullstranden inne i staden och styrt sin fiskebåt mot den lilla ön i havsbandet, Tornskär.
Sedan 1800-talets första hälft är namnet Boman starkt förknippat med Tornskär. När Rolf Boman år 2010 slutade fiska, tog en 200-årig era slut på ön. Eller kanske ännu längre. ”Släkten Boman har funnits på Tornskär sen de första stenarna steg upp ovanför vattenytan”, som Rolf anspråkslöst konstaterar. Men trots att den egentliga fiskeverksamheten tagit slut, är det fortfarande ett fyrtiotal Bomän och ättlingar som tillbringar sina somrar på ön. Rolfs lillebror Bror, som efter många år på Åland flyttat tillbaka till Nykarleby, bor nu ute på Tornskär en stor del av året.
När man närmar sig ön kan man ana sig till att den för inte så länge sedan bestod av två holmar. Där holmarna växt ihop har det bildats en skyddad hamn, som bara är utsatt för vindar österifrån. Det fanns fiskarstugor på Tornskär redan på 1700-talet. Ännu finns på ön så kallade ”svinstiar”, gjorda av sten med alla öppningar åt öster. Detta var de äldsta vind- och väderskydden, byggda långt före fiskarstugornas tid. Väggarna tätades med mossa och som tak användes sälhudar eller segel. Eldstaden befann sig utanför öppningen.
Tornskärs gamla benämningar Torngrund och Kasgrund (Karsgrund) kommer sig av den kase, senare kummel med en stång, som redan på 1600-talet visade var farleden in till staden började. Under den stora ofreden på 1700-talet fanns på Tornskär en vårdkase, som kunde ses från kyrktornet inne i Nykarleby och ge stadsborna ett par timmars förvarning om ryssarna var i antågande.
– Tornskär var också en lotsplats så länge det var seglation på Nykarleby, berättar Rolf, men ön har aldrig varit bebodd året om. Marken i sig är värdelös. Ett enda stenrummel.
Under 1800-talet ökade fiskestugornas antal på Tornskär. Fiskarna Boman hade två stugor. Om vårarna övernattade även säljägare på Tornskär i väntan på bättre väder eller gynnsammare isförhållanden. Ibland kunde sälbåtlagens antal uppgå till 15 stycken, hemmahörande i olika delar av svenska Österbotten, men även från Björneborgs-, Nystads- eller Uleåborgstrakten.
Under 1800-talet arrenderade fiskarna stadens enskilda fiskevatten på tre år i sänder. De bjöds ut på auktion i början av maj. År 1859 gav Matts Boman det högsta budet, som låg på 19 rubel och 25 kopek per år.
I kapitlet ”Fiskeplatser och fångstsätt” i Nykarleby stads historia del II (1980) beskriver Erik Birck årsrytmen för fisket i detalj. Texten handlar till stor del om släkten Boman. Om vintrarna fångades lake i älven med mjärdar eller små lakryssjor och krokar, Matts Boman hade fyra lakryssjor vid Gåshällan i åmynningen. Så snart isen gått sattes strandryssjorna ut. Först kom idar, sedan braxen och sik i ryssjorna. Forsarna i älven gav ännu under 1800-talet rika fångster av lax och sik. Till och med säl kunde man fånga i älven. En gång på 1870-talet tog Matts Bomans barnbarn Emil och tre andra pojkar fast en gråsälskut och fick 2 mark för skinnet. På 1950-talet hade Rolfs far en sälkut, fångad i en ryssja, till påseende för skolbarnen vid torgbrunnen.
Genast efter islossningen for man ut till Tornskär. Där lade man ut strömmingsryssjor och skötar. Ofta tog man upp dem först då isen lade sig på nytt. Sik och även ål fångades i sikryssjor och på långrev.
Efter midsommar, i höbärgningstiden, begav man sig från Tornskär till Stubben för strömmingsfiske. Vid Helsingkallan låg fiskare från Munsala, Vexala, Kantlax, Monäs och Tornskär för ankar med sina öppna båtar och sov i dem. Som tidsfördriv fiskade man ålar på krok. Strömmingen rensades ibland ute på Tornskär av en båtlast med kvinnor som samlades från staden.
På Tornskär fångades strömmingar i skötar vår och höst. Den nyfångade färskströmmingen kokades ute på ön i en stor gryta till ”sådi”, som serverades som morgonmål. Strömmingen var rensad och kokades med salt, vatten och potatis. ”Sådin” åts tidigt på morgonen efter det att bragderna vittjats, vid 2-3-tiden. Därefter sov man ”sådvilan”.
Under senhösten packades bodarna fulla med strömmingsfjärdingar. Köpare i långa rader kom från inlandssocknarna, Lappo, Kauhava och så vidare, för att köpa fisk.
Åtskilliga generationer Bomän har bott i det gula huset med brutet tak på Frillan, ett stenkast ifrån Kuddnäs.
– Min faffa Johan var fosterbarn. Han blev adopterad av några släktingar som också hette Boman och som bodde här. Huset är ombyggt i flera omgångar och ganska slarvigt lagat. Men nog står det upprätt så länge jag behöver det, och resten struntar jag i.
Rolfs farfar var i Amerika i sju år, mellan åren 1903 och 1912.
– Faffa var en bra snickare. Innan han for gjorde han två stora tunnor, i den ena saltade de in strömming och i den andra fjällade och rensade braxnar. Totalt handlade det om ungefär 2 000 kg fisk. Efter att familjen vinkat av faffa på tågstationen i Kovjoki tog de de första fiskarna och saltade av dem, först i åvatten och sen i brunnsvatten. Varannan dag åt de braxnar på potatis och varannan saltströmming på potatis, för att få någon variation. De två tunnorna räckte i fem och ett halvt år, sen var fiskarna slut. Frun och barnen hann nog bli lite smala över kindbenen innan han kom hem.
– När faffa kom hem från staterna med jenkkidollar satte de in en järnspis, byggde ut och gjorde amerikamodell på taket. Och så köpte han en motorbåt, en fem hästars Wikströmmare. Men det gick absolut inte att åka i närheten av några bragder med motorbåt på den tiden, eftersom motorerna inte gick att köra på låg växel. Han bogserade flottarna i ån med den istället.
Rolfs pappa Erik Johannes föddes 1914 efter att Johan hade kommit hem från Amerika. Också han blev fiskare, men även amatörsmugglare och fick en viss ryktbarhet. Enligt Börje Wilkmans ”Jag minns min sköna stad”, som kan läsas på hemsidan nykarlebyvyer.nu, torde han ha försett stans herrar med starkvaror: ”Det berättades att han en gång när han haft sjöbevakningen i hälarna, eller rättare sagt i kölvattnet, lockat dem på grund, varpå han efter att ha lossat sin spritlast, farit tillbaka för att dra flott deras båt mot en rundlig summa.” Verkligt berömd blev han för att han som första smugglare togs av sjöbevakningens nyanskaffade flygplan med bas i Granskärssundet.
– Pappas bror Gustav reste i all stillhet till Australien när det blev olämpligt att stanna hemma, han hade nån efterlysning på sig. De smugglare som var försiktiga och inte missbrukade själva gjorde nog pengar, konstaterar Rolf, men Erik var ung. Han och Gustav hade spritgömmor på Tornskär, men de var i allmänhet så fulla när de gömde smuggelspriten att de inte hittade den sen. De var för korkade, helt enkelt.
– Erik drack bort livet sitt. Det var inte så roligt alla gånger för familjen, men jag var ganska tuff jag. Född 1944, permissionspojk. Det var ”rejäla laddningar” som de gjorde pojkar av den tiden. Erik tog väl skada av kriget också – inte är väl några mänskor alls gjorda för krig.
Enligt jordanskaffningslagen, för att förse frontmän med utkomstmöjligheter, avskildes Tornskär år 1956 åt fiskaren Erik Boman och hans hustru Ester.
Erik har gett upphov till ett uttryck som äldre Nykarlebybor fortfarande minns. Det kom sig av att två män hade stått och sett ut över havet, som fullständigt kokade i en hård höststorm. De trodde att ingen levande själ skulle klara sig ute på vattnet, när de plötsligt ser en båt som kämpar sig över vågkammarna. När båten närmar sig hamnen kan de se Erik Boman genom vågskummet, och väl iland frågar de hur han klarade av det? ”Nå. Jag drog ner till ”halv maskin”.”
Rolf har lärt sig fiska av sin pappa. I familjen fanns det tre pojkar, men Rolf var äldst och starkast.
– Jag var så tvungen att vara med. De klarade inte av att göra nåt på egen hand på den tiden och petroliummotorerna var bara skit. Växellådorna var odugliga. Det gick inte att köra sakta med dem, utan de stannade stup i kvarten.
– Så jag har fiskat sedan början av 50-talet, konstaterar Rolf. Men jag har däremot alltid fiskat ensam. Jag funderade ut hur jag skulle bära mig åt, och hade allt färdigt ihopsatt på bryggan på Tornskär. Jag ankrade först en lina och så förde jag ut i omgångar: den 800 meter långa och 20 meter djupa fångstarmen, ketschor och fällor. Jag hade två – en från Furuskär och en från Tornskär, rakt ut i havet.
– Jag vittjade dem tre gånger per dag: en tidig morgontur, en mitt på dan och en mycket sen. Man vittjar fiskhuset, men om det är lungt väder lönar det sig att också kolla efter fisk i framryssjan och mungarnet. Sik- och laxfällorna låg ute 100 dagar. Jag tog upp dem den 15 september, vilket var ett farligt datum när det kom till blåsten. Det går nog att vittja i 15-16 sekundmeter, men det beror på vindriktningen och strömmarna. I stark sydvästlig ström var det svårt.
– För att vara trendig borde jag väl säga att klimatet blivit blåsigare, men under min livstid skulle jag säga att det snarast blivit lugnare. Det är som om vädersystemen skulle låsa sig på något vis.
Rolf hade is på Tornskär och hämtade också is från Grisselören, där han landade med fisken ibland. Fisken förvarades högst en dag, och en del såldes redan på kvällarna. Genom åren har han bland annat sålt till Fiskboden i Jakobstad och till fiskuppköpare vid Ådön utanför Jakobstad. Han var en säker leverantör av framför allt sik och lax.
– Innan farmandet kraschade första gången var det också bra avsättning på skräpfisk på vårarna, tillägger Rolf. Under två veckors perioder fiskade jag norsar och mörtar, braxen och snorgärs. Det var ingen status i det, men det sket jag i. Allt såldes till Farm Frys och jag kunde få ihop till 1 000–2 000 kilogram per dag.
Ännu för några år sedan kunde man under vinterkvällarna se ett starkt ljussken från övre våningen i huset vid älven. Det var Rolf som reparerade sina fiskebragder.
– Jag målade golvet ljusblått och satte in ljusrör, för att få så stor kontrast som möjligt. Egentligen gjorde jag mest nya fiskebragder. Men det tar sin tid. Det är svårt att klara en fälla på 800 meter under en vinter, då ska man nog jobba långa dagar.
1982 började Rolf fiska med sikfällor. På den tiden kom det så lite lax att det inte hade någon ekonomisk betydelse. Rolfs pappa kunde få en fyra till fem laxar per år. De var dyra förstås, men små jämfört med de laxar man kan få idag.
– Man säger att det kom mycket fisk förr i världen, men jag är nog av lite annan åsikt. För fem år sedan fiskade jag med specialtillstånd sikrom här i ån, strax nedanför huset. På en natt kom det 100 kilogram sik – om farsgubben fick tre sikar en natt var han nöjd.
– Överlag var fångsterna små när jag var liten. Fiskeredskapen var dåliga bomullsnät, och i början av 60-talet var det nog dåliga tider överlag. Med grävmaskinen Pikku-Jussi blev det vanligare med utdikning, vilket ledde till en ”surchock” som helt förstörde vissa fiskelekplatser nära kusten. Och alla stora utsläpp från Schaumans… ja, dom var korkade förr i tiden, säger Rolf. Men sen ändrade nåt och i slutet av 80-talet var det extremt bra fiskeår; 1998 var allra bäst. Det var alla tiders rekord i Finland då.
Rolf har aldrig fiskat så mycket under vintrarna, men ibland åkte han snöskoter från stan ut till Torsöfjärden och satte nät under isen. Men nåt isfiske har det inte blivit de senaste åren.
– Förr om åren hoppade jag bara upp tillbaka om jag gick igenom isen, men jag tvivlar att jag skulle klara det på autopilot mera. Men jag har aldrig ramlat i från en båt. Jag har haft så bra båtar att vara i. Varje gång jag går förbi min senaste båt som ligger nere i älvbranten klappar jag om den och tackar den. Jag har köpt skrovet från Monäs men byggt om den själv i början av 90-talet, den höll länge. Man säger att en träbåt ska hålla i 15 år, nu är den snart 30.
– Överlag har jag alltid varit försiktig. Man ser till att man har marginalerna på sin sida och så verkställer man. Det ska vara snabba beslut. Några gånger har jag fått skyffla strömmingen tillbaka överbord när jag fiskat ute vid Stubben. Det går alltid att fiska mer fisk, men stryker man med så är det färdigt fiskat. Inga Bomän har dött av fiskandet. En Boman har försvunnit på sjön, men han var sjöman och försvann i okända öden i Singapore. Han var med på den första världsomseglingen i en (rysk-)finsk båt, en fyrmastad bark. Det ska finnas ett brev i nån byrålåda nånstans, där kaptenen underrättar änkan om att han är försvunnen men att de är tvungna att segla vidare. Det brevet ska jag försöka gräva fram nån gång när Mora är på resa och jag är utan störande element.
Mora heter egentligen Watthana Ruangrung-Boman och är Rolfs fru sedan 2003.
– Hon trivs bra i Finland den här årstiden, men inte på vintern. En månad per år åker hon hem till Thailand.
Rolf själv har också rest en hel del genom åren. Mest har resorna gått till de stora skogarna i Kanada och Alaska, där han jagat både grizzly- och svartbjörn. Träffar du på honom på stan i Nykarleby kan du be honom berätta om den gången när hans vän hade skadskjutit en svartbjörn, så de blev tvungna att spåra björnen bland bergen. Björnen anföll, men Rolf hann sätta gevärspipan mot revbenen och trycka av. Det tog en stund innan Rolf kunde se vad som hade hänt, eftersom tryckvågen från skottet gjorde att han fick ögonen fulla av björnhår.
Rolf är verkligen ingen dålig skytt. Han har vunnit ”gubbklassen” i skytte, berättar han, närmare bestämt FM i jaktskytte, vilket han också fått Nykarleby stads medalj för. Det ligger i släkten eftersom hans farfar var mästerskytt. När han kom hem från Amerika underhöll han Nykarlebyborna med att skjuta glasbollar i luften med sin pistol.
Fick Rolf välja yrke på nytt, skulle han ändå välja att bli fiskare. Man är sin egen herre, säger han. Men kanske skulle han då hellre fiska i Stilla havet, vilket han fick prova på för några år sen tillsammans med den vän som han också jagade björn med. Han kände sig hemma i den gemenskapen han hade i Alaska, och åkte också dit för en kvinnas skull.
– Vi var på väg att gifta oss när hon dog. Det tog flera år att komma över det.
Boman håller som bäst på att renovera huset. Inte i överkant, ”men så det inte ska ramla ihop i alla fall”, som han säger. Han har slutat fiska för brödfödan, men har fått en tronarvinge i Ronny Kengo som fortsatt fiska utanför Tornskär.
– På somrarna är jag ute på Tornskär ett par, tre gånger på sin höjd, men på vårarna bor jag där tre veckor i snitt och hjälper Ronny. Jag skulle inte vilja fiska ensam mer, balansen är inte som den varit. På höstarna kan jag åka på en nostalgitripp nån gång, men nog är det förknippat med en jävla massa arbete att vara ute på Tornskär. Jag har ju tagit ledigt nu! Jag pensionerade mig i rättan tid.
Följande källor kan läsas på www.nykarlebyvyer.nu:
- Tornskär och släkten Boman Av Woldemar Backman. Österbottniska Posten 1934.
- Erik Birck (1980) Nykarleby stads historia del II, sid. 394–402.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2019
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Artikelförfattaren Pia Prost jobbar som koordinator på Skärgårdshavets biosfärområde och som redaktör för Tidskriften Skärgård. På vintrarna finns bopålarna i Pargas, medan somrarna tillbringas vid Andra sjön utanför Nykarleby.