28.6.2021

TEXT: Pia Heikkilä

Under förryskningsåren var Åbo en knutpunkt för smugglingen av ocensurerade tidningar och nyhetsblad – och av ryska revolutionärer som flydde undan tsaren.

Maj månad år 1905. I Åbo grönskar det längs Aura ås stränder, skärgårdsångare lägger till vid Övre Ångbåtshamnen vid Aurabron, det säljs fisk och potatis, passagerare kliver på och av. Restaurangen i Samppalinnas sluttning har redan öppnat för säsongen.

Men i staden och i storfurstendömet råder politiskt oroliga tider. Förryskningsåtgärderna utfärdade av tsar Nikolaj II i Februarimanifestet år 1899 har hållit landet i ett järngrepp och det jäser bland finländarna. De otåligaste har samlats i den nya grupperingen Finska aktiva motståndspartiet och reaktionerna mot myndigheterna blir allt våldsammare. I juni år 1904 sköt Eugen Schauman generalguvernör Nikolai Bobrikoff, ett drygt halvår senare tog Lennart Hohenthal till vapen mot prokuratorn Eliel Soisalon-Soininen, som ansågs för ryssvänlig. 

Mordet på Bobrikoff väckte folkets jubel, medan Hohenthals dåd fördömdes: att skjuta ihjäl en landsman ansågs inte godtagbart, hur opatriotisk han än var. Bland de mest passionerade anti-ryska aktivisterna lyfts dock också Hohenthal fram som en hjälte. Till dem hör Anna Bäckström, 30-årig kontorist i Åbo och medlem i motståndspartiet. Den 28 maj 1905, några dagar innan rättegången mot Hohenthal, skriver hon brev till sin faster Maria i Sverige. Hård censur råder och det gäller att vakta sina ord: 

”Den 18 juni börjar min semester. Jag har en riktigt vild längtan till Sverige men i år är det bäst att hålla sig här. Jag har tänkt inackordera mig i Korpo skärgård för att få bada och segla, där är så vackert. (…) Ifall det reser någon öfver till Sverige nu, hafva vi tänkt sända ett konvolut med privata bref öfver – skulle Faster vilja taga dem i sitt förvar tills det randas bättre tider. De tillhör inte mig, men då de kunna bli af historiskt intresse i framtiden vill ägarinnan ej förstöra dem och här äro de ej fullt säkra hos någon.

Imorgon kommer Hohenthals mål åter för, då skall han afge svaromål. Det blir väl manliga ord han då kommer att säga. En person härifrån Åbo öfvervar förhöret förra gången och han sade att H var imponerande när han trädde in, ståtlig och vacker.”

AKTIVISTERNA I Åbo är en viktig länk i kedjan som arbetar emot tsaren envälde. Anförda av motståndspartiets grundare, radikalen Konni Zilliacus, har samarbete inletts med revolutionärer i Ryssland med samma mål: att störta tsaren. I Åbo, Finlands port västerut, hjälper de lokala aktivisterna till med att smuggla ut ryska anti-tsarister som tvingas fly eller av andra orsaker är på väg ut i Europa. Anna Bäckström är en av spindlarna i smuggelnätet. Man använder sig av spiongenrens klassiska metoder för sin verksamhet: förklädnader, kodord, underjordiska kontaktnät – och ordlöst samarbete med dubbelspelande tjänstemän på ångbåtskontor eller i passagerargranskningen. De ryska fränderna ledsagas ombord på fartyg som s/s Bore I, s/s Ebba Munck och s/s Oihonna. 

Hela sydvästra Finland är med sina tusentals kobbar och skär en utmärkt arena för kurragömma-leken med de ryska myndigheterna. Konni Zilliacus inledde redan år 1902 insmugglingen av förbjudna tidningar från Stockholm ombord på sin egen segeljakt Marsza (specialbeställd, skonertriggad och ritad av Gustaf Estlander). Tidningar, artiklar och böcker trycktes i Stockholm för att distribueras till finländarna, kuvade under censuren. Till kedjan av distributörer i Finland hörde Anna Bäckström, som efter en insmugglad leverans av till exempel ”Fria ord” eller ”Frihet” diskret delade ut dem bland intresserade Åbobor. Tidningarna, tryckta på tunnaste papper, smugglades in inte bara med Zilliacus lustjakt utan också på Stockholmsfartygen, i dubbelbottnade koffertar, under lager av kläder eller instuckna i hopfällda paraplyer.

ANNA BÄCKSTRÖMS sommarsemester i skärgården – både i Korpo och på Åland – blev skön. Den 18 augusti 1905 skriver hon till faster Maria: ”Det var härligt därute till hafs. Men hvad man blef lat, gjorde ej annat än åt, sof och seglade. Jag var så duktig när jag kom hem men nu är jag nog lika mager igen. Inez Cederqvist och jag reste tillsammans till Åland och hälsade på Holmbergs.”

Att ta igen sig mellan varven var välbehövligt. Den nervpåfrestande smuggelverksamheten av både människor och tidningar tog på krafterna – för att inte tala om den sinnesrörelse som följde av att följa med det politiska läget: året 1905 var politiskt stormigt. Finländarna demonstrerade för demokrati och allmän rösträtt, uppviglade av revolutionsförsöken och stämningarna i S:t Petersburg. Protesterna kulminerar i storstrejk under hösten.

Den 18 juli 1905 döms prokurator Soisalo-Soininens mördare Lennart Hohenthal till livstids fängelse. Men där blir han inte sittande länge: med hjälp av ett nätverk av vänner och hantlangare lyckas Hohenthal natten till den 10 oktober fira sig ner från sin cell med ett rep och fly fängelset på Skatudden. Han transporteras med både roddbåt och droska vidare längs kusten och håller sig gömd i några veckor inför en slutlig flykt västerut.

I Åbo har Anna Bäckström och väninnan Sally Reims fått i uppdrag att på Ålandsbåtarna fråga efter om det brukade vara ryska gendarmer (militärer) ombord. Lennart Hohenthal skulle nämligen enligt planen stiga ombord ”på en brygga i skärgården”. Planen lyckades, men då Anna Bäckström flera år efteråt reste med en av båtarna berättade en av styrmännen för henne att han genast förstått att det var Hohenthal, då denne förklädd steg ombord. 

Betydligt våghalsigare var damernas uppdrag då ryske revolutionären Georgiji Gapon (en av ledarna vid den så kallade blodiga söndagen i S:t Petersburg i januari 1905) skulle ledsagas tillbaka från Stockholm till Ryssland. I en minnesskrift beskriver Anna Bäckström aktionen:  ”Fru Sally Reims fick en vårsommar i uppdrag att skaffa en liten ångbåt för att ute på ett skär möta en båt som skulle komma från Sverige och ha den återvändande Gapon ombord. Vi fingo hyra en bogserångare av byggmästar Hindström för 400 mark. Den hade ett par tre mans besättning och med den for fru Reims ensam ut till den på sjökortet utsatta klippan för att invänta båten från Sverige. Det blev en lång väntan, ty det hade varit dimma. Det var svårt att hålla den otåliga besättningen kvar på den utsatta platsen. Äntligen kom båten och Gapon fördes till Kustölandet, därifrån han med kärra fördes till Pemar station och med tåg vidare till Helsingfors. Han kläddes i finsk studentmössa.”

ANNA BÄCKSTRÖM var involverad i smugglingen av ryska tsarmotståndare fram till ungefär åren 1910–11. Sommaren 1906, då en så kallad maximalistkongress anordnades på Kapellstrand i Pargas, hörde hon till de lokala krafter som bistod de ryska radikalerna. År 1907 anlades en ”bombskola” på Önsholmen i Pargas, där de ryska revolutionärerna övade sig på bombtillverkning. Anna skriver: ”Arbetet leddes av en rysk kemist ”Dingo” enligt hans pass. Vi voro tre personer i Åbo som togo emot lärjungar till denna skola och förde ut dem till Pargas, nämligen provisor Edvin Schauman och fröken Bertha Peltonen, som var min kamrat på Segerstråles juridiska byrå. Polisen hade fått nys om denna ryska koloni i Pargas och anmodade länsmannen att taga reda på vad för folk det var. Länsman Holmberg, som var mycket hygglig, varskodde oss i tid, provisor Schauman reste ut till Önsholmen och hela laboratoriet fördes upp på ett berg och doldes under granris, så att när länsmannen kom dit fanns det ingenting att se och kolonimedlemmarnas falska pass voro i god ordning.” 

För vidare läsning om de politiska konstellationer som ledde fram till att finländska nationalister, liberaler, finlandssvenska akademiker och unga kontorister som Anna Bäckström samarbetade med ryska revolutionärer under det tidiga 1900-talet rekommenderas forskaren Erkki Vettenniemis färska populärvetenskapliga bok ”Suomi terrorin tukikohtana. Kuinka Lenin tovereineen tuhosi Venäjän suomalaisten suosiollisella avustuksella”. I den finns också en detaljerad beskrivning av den välkända och ofta berättade historien om Lenins flykt genom bland annat Pargas och Nagu senhösten 1907. 

Källor:

• Åbo Akademis bibliotek / handskriftssamlingarna / Anna Bäckströms arkiv
• Fogelholm, Carl-Magnus: Konni Zilliacus. Patriot i ofärdstider. Litorale, 2019
• Östenson, Ebba: Kvinnor under ofärdsår. I Historiska och litteraturhistoriska studier 51, SLS 1976.

Artikelförfattaren Pia Heikkilä är tjänstledig nyhetschef på Åbo Underrättelser. Hon skriver som bäst en bok om Anna Bäckström (sedermera mångårig kamrer vid Åbo Akademi) och får gärna kontaktas av den som har eventuella uppgifter om Bäckström (kontakt: heikkila.pia@gmail.com). 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2021.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!