30.5.2024
Nalle Valtialas text är en kärleksförklaring till ett hus, till sommarstugan på Killingholm i Åbolands skärgård. Som i vänskap växer man tillsammans, åldras tillsammans. Varje vrå, varje stig gömmer ett minne. Allt så välbekant, men ändå i ständig förändring.
Tidig morgon i juni. Veckans näst sista dag. Några ögonblick blir jag liggande kvar i sängen och lyssnar till fågelkvittret utanför mitt fönster. Bofinken har vaknat före mig, assisterad av en och annan sångare, men näktergalen har tystnat. Innan det började ljusna bredde den ut sitt register, för öppna spjäll. I fjol var den borta, och året innan. Nu har den kommit tillbaka, samma fågel eller dess småkusin, vad vet jag? Hur som helst en god nyhet, ett litet tecken på beständighet, i en värld där det mesta förändras så snabbt. Också härute på ön.
Dock inte allt. Vägen ner till bastun är i stort sett sig lik, inte minst äreporten av blommande vildros, så vacker under sin korta stund på jorden. Några steg nedanför den ringlade en huggorm en gång över stigen in i blåbärsriset. Jag minns min glädje. Närmsta grannen, militärmästaren Martti, hade efter pensioneringen gjort reptilslakt till sin livsuppgift. Men det är länge sedan han försvann från holmen. Hur det gick för min huggorm vet jag inte, den tackade för förtroendet genom att aldrig mer visa sig.
Vid dungen av liljekonvaljer viker jag av åt höger, till vänster om blodnävor i blom. Bastun är pytteliten, en brunmålad stockbyggnad med pärttak i gammal stil. Varje sommar slår jag huvudet i överstycket, det blir ofelbart ett sår. Nu kröker jag ryggen extra ödmjukt, tar badhandduken och gymnastiserar mig ut. Att ta sig ner för klippan är en utmaning, i synnerhet om det har regnat. Snett ner till vänster, ett försiktigt kliv i taget. Sista gången mina svärföräldrar var härute vågade svärfar inte bada från klippan. Han föredrog den lilla viken på västra sidan, nedanför brunnen, där glasfiberbåten ligger uppdragen, långgrund och full med knaggliga stenar från en förstörd brygga. Den tog storm och is innan vi kom hit. Ingen bra badstrand. Svärfar hölls i alla fall på benen. Själv halkade jag en gång och spräckte ett revben.
Vindstilla ännu en stund. Gudingarnas lockrop hörs inte längre. Men två vita fläckar skymtar ute på fjärden. De mindre och mörkare fläckar som borde finnas där kan jag inte se från vattnet. De var i början fem, en dag bara fyra. Livet är en dyrbar gåva, ingen självklarhet. Ännu simmar jag i Skärgårdshavet, varje morgon oavsett vädret. Utom en gång för länge sedan då det i byarna blåste 25 eller 30 från norr. En vägg emot.
Vattnet är friskt, så där tio grader. Aktersvallet från ett fartyg gör att jag guppar upp och ner. Äldre blir jag inte än att det alltid ger mig ett lyft. Efter badet sätter jag mig med kikaren i solskenet på en vitmålad stol som stått hopfälld vid bastuväggen. Svanungarna är fortfarande fyra, nu på väg ut i farleden med kurs på Nagu.
Jag lägger ifrån mig kikaren, tar den tomma spannen jag haft med mig från köket och går ner till brunnen. En treringarsbrunn. Torka råder, som för det mesta nuförtiden. På åttiotalet sinade brunnen aldrig, nu är det tvivel underkastat om den ska klara juni månad. Jag sopar bort några fjolårslöv från locket och sänker spannen. Vattnet är brunt, med bouquet, i motsats till min granne Teuvos borrbrunn, som bjuder på stendött vatten. Tidigare ändå smaksatt av drunknade stackmyror. Vad det beträffar så låg det en gång en vattensalamander på rygg i min brunn, buken orangeröd som en solnedgång i Kalifornien. En annan gång en drunknad näbbmus. Den gången väntade jag tills brunnen torkat ut. Nytt vatten fick vi sista veckan i augusti efter en period med häftiga regn.
I solskenet på klippan finns ingen mygg, men när jag en stund senare burit ut min frukost till bordet invid den kombinerade spirea- och snöbärshäcken surrar myggen omkring mitt huvud. De smartaste har sökt sig ner till mina bara knän under bordet. De vinande varelserna rubbar dock inte mitt lugn, jag har vant mig vid dem. Jag har till och med vant mig vid fästingarna, efter en lätt oro i säsongens start. När hittar jag den första? I år var det andra morgonen, den satt fast i vänstra knävecket. Men ingenting garanterar att den inte vandrat på min kropp hela natten innan.
Fästingarna får jag återkomma till. Nu äter jag en bastant frukost, medan humlorna flyger från blomma till blomma i snöbärsbusken. En bok ligger uppslagen. I min ensamhet umgås jag gärna med utvalda personer från världslitteraturen, just nu Jaan Kross. Uppiniskaisuuden kronikka finns inte på svenska, men översättarna har skapat en förunderligt föråldrad finska som är rena trolleriet. En sensommar för många år sedan satt tre trollsländor samtidigt på min arm och försökte tyda Saxo Grammaticus danska. Nu ramlar en humla ner i Kross och blir liggande på rygg. Lite snopet, trots vingarnas nervösa virvlar, som lyckas få den lilla klunsen över på rätt köl.
Små Händelser. Men var går gränsen mellan det pittoreska och det sublima? Ett plötsligt brak på andra sidan häcken. Dova dunsar som snabbt växer i styrka. Genom häcken går en tio meter lång, smal gång till ladugården på västra sidan. Ingen ko har ändå rymt, ej heller en gris; husdjuren tog slut under ett tidigare millennium. Däremot kommer en brun varelse utrusande ur häcken. En vitsvanskalv. Den tvärnitar nästan på snuddavstånd, gör stora ögon. Jag rycker till, mer behövs inte. En helomvändning, snabbare än jag skriver den här meningen försvinner den vilda varelsen tillbaka samma väg som den kommit.
Hur vild den nu är. En iakttagelse jag har gjort är att djuren i vår omgivning för varje år tenderar bli allt tamare, medan vi människor blir allt vildare. En sommar kolliderade jag i vassgloet med en likadan gynnare, som struntat i högerregeln. En bekräftelse av vad som är på gång i vår skärgård, nästan lika omdanande som ett vulkanutbrott på Island. Premiären kan ha varit 1995 eller 1996. Min C och jag strövade omkring på den närbelägna Lohm, svamputflykten gav oväntad utdelning. Vi stannade på en höjd, nere i en dalsänka löpte tre eller fyra bruna kroppar i väg i hög fart. De första i sitt slag. Isbergets topp.
Resultatet bekräftas av min trädgård, en gång vår trädgård, numera ingen trädgård alls. När vi den 1 juni 1986 slog till och accepterade mäklarens anbud gällande ett gammalt lotshemman, fanns det gott om torsk i havet. En lika mäktig manifestation var nässelåkern som upptog praktiskt taget varje kvadratmeter från ett vassglo nästan ända upp till huset. Det äldre par som ägde huset före oss saknade gröna fingrar, men vi satte i gång med att rycka nässlor så det stod härliga till. Resultatet blev så småningom ett antal prydliga rabatter, med rädisor, ärter, bönor, dill, rödbetor, rovor och vad du vill.
På en mindre gräsyta som nässlorna skonat växte några förvildade jordgubbar, de avkastade fem-sex bär, men vi köpte en låda nya plantor och anlade ett präktigt land. Mellan rabatterna och vassen fanns gott om plats också för potatis. Jag tror vi satte Tammisto, på svärfars inrådan. Med hans gamla fräs gick det galant att öppna landet, trots stenbumlingar i småländsk mängd och myckenhet. En lie avstod käre svärfar också ifrån, dock motvilligt. Under hans uppsyn kapade jag ogräs – men Nej, nej, du slår helt uppåt väggarna!
Det fick jag bjuda på. Naturen bjöd i sin tur på potatis, ärter, bönor, rödbetor, morötter – rädisorna var ändå mindre samarbetsvilliga, de blev mest bara långa skaft med vita blommor. I sinom tid med bruna korn, som följande år kunde sås och bli nya vita blommor. I mitt minne blev också jordgubbsskörden ymnig det första året, säkert också nästa. I början var landet oskyddat, men vi märkte ingen åverkan från himlens fåglar, lika litet som från sorkar. Men tredje sommaren, om jag minns rätt, upptäckte vi en afton en lurvig varelse av kattstorlek i jordgubbslandet. Ingen katt. Det var en mårdhund, en unge, den första i ett snabbt växande släkte. Jordgubbslandet räddades med trastnät. Året därpå kom sorkarna. Var de hållit hus i början vet jag inte, men när de väl etablerat sig återkom de varje sommar, med ständigt växande aptit. Så har det fortsatt. Ett nyplanterat körsbärsträd fick rötterna avgnagda. Två äppelträd utandades sin sista suck. Det mesta dög åt sorkarna, ändå inte riktigt allt. Antonovkan, som överlevt vinterkriget, rådde de inte på. Och persiljan lämnade de ifred.
Till mina somrars mest sällsamma upplevelser hör åsynen av en fullväxt potatisplanta, som med ens försvinner ner i jorden. Alltsammans tog så där tio sekunder. Ingen sork den gången, jag tror en mullvad var i farten. Fler plantor försvann inte, däremot började de se allt risigare ut. Det kan ha varit redan sommaren efter sommaren med den försvunna potatisplantan. Sork och mullvad var uteslutna, valet stod mellan vitsvanshjort och rådjur – vardera dök upp ungefär samtidigt som älgarna försvann. Trastnätet som skyddat jordgubbslandet fick nu göra tjänst som potatisskydd. Allt gick bra tills en snok fastnade i nätet.
På tal om orm. Efter en minst tioårig paus ser jag nu min första huggorm på ön, till råga på allt i det som finns kvar av potatislandet – några plantor vid söderväggen. Till hälften uppätna också de, trots att jag ställt några utmönstrade fönsterbågar framför dem som skydd. Vem bär skuld? En ertappad skyldig visar sin mörka bakkropp. Den sticker ut ur huggormens gap. Åsynen fyller mig med en obeskrivlig glädje. Försiktigt, för att inte störa min utdragna gäst under dess avlånga måltid, stövlar jag förbi, på väg österut.
Stövlar är ordet. På åttiotalet och ännu på nittiotalet gick jag barfota överallt. De somrarna bokförde jag sammanlagt högst fem-sex fästingar. En tätt trafikerad myrväg löpte längs stigen som ledde till grannen. Möjligen kunde jag få ett och annat tjuvnyp, men stor sak. Nu är myrorna nästan borta, fästingarna har exploderat. Så stövlar är att föredra i högt gräs. Faktiskt också i kort gräs. Helt säker går man ändå inte, utom på solvarma klippor. Och vassen verkar inte just heller attrahera Ixodes ricinus. Grannarna är borta. Jag kliver gladeligen över terrassen framför deras lilla stuga och fortsätter in i vassgloet. En bit ifrån hörs dunsande ljud. På Sumatra skulle det ha varit en noshörning.
Min åländska stäveka ligger uppdragen i vassen invid båthusen. Fram till 1990 hade jag inget ärende hit, men det året lades den livliga lotsverksamheten ner. Nu råder lugn, hela hamnen och det mesta nedanför lotshuset högst uppe ägs av askplanteraren Hjördis ättlingar, barnen Inger och Bjarne med familjer. De är mina goda vänner, men nu råder stillhet i hamnen. Under de första åren sjöd här av liv, med kulmen under midsommaren. Vi var minst tjugo som klädde majstång, rena Saltkråkan. På kvällen var det stort kalas hos Bertel Öhman, kaphornaren. Nu öser jag ekan någorlunda torr och skjuter ut den i vattnet. Den läcker som ett såll, men jag torde hinna fram utan att gå i kvav. Mitt mål för dagen är en sjömil bort.
Sedan morgondoppet har vinden ökat obetydligt, från sydväst som för det mesta vid vackert väder. Solen skiner från en molnfri himmel. Med jämna tag ror jag längs klippan, förbi grannhuset med dess solpanel på taket, en klippa till, därefter min badplats. Ovanför bastun skymtar huset, högt, stort, gulmålat året efter vår ankomst med amerikanska vännerna Judd och Sues hjälp. Huset var ärtsoppsgrönt när vi köpte det, en ont i magen-färg, i trots mot alla skärgårdsregler: större bostadshus bör vara gula som solen, sidobyggnaderna röda som blod, med svarta eller mörkblå dörrar. Samma år som vi målade huset fick taket ett lager av plåt ovanpå filten, som var felspikad och läckte rejält. Vid det här laget är taket spräckligt av flagor lösslitna av vädrets makter, men helt snyggt när man ser det från sjön.
Ett gammalt hus. Ett mycket gammalt hus.
Jag passerar lilla båtviken, inklämd mellan två klippor. Förr skulle en åda ha glott på mig från buskaget närmast vattenbrynet, men den tiden är passé. Örnarna har blivit fler, allt oftare ser jag dem ryttla i skyn. Men jag tror snarare mårdhunden har varit framme, om inte minken. Också mink finns på holmen. En gång när jag med ekan glidit in i minsta båthuset, syntes en lång svans i dörröppningen. Ingen katt, nej en minkunge, blixtsnabbt borta. Ett underbart vackert djur men en marodör av stora mått. Helt lyckas de nya rovdjuren ändå inte utplåna sjöfågelbeståndet. När jag passerar Tärngrundet ser jag nio ådor i rad på klippan invid ledfyren. Som på befallning lyfter alla och flyger ut över strömmen. Kvar på stranden blir två tärnor och en strandskata.
Med lugna årtag fortsätter jag västerut. Mitt mål är Capri, granne med Rumar stugby. Där går jag i land, för att fortsätta genom skogen till brevlådan. Om inte posten missat grovt bör där ligga två dagars HBL. På Guttes tid kom gula Posthornet fem dagar i veckan till lotsbron, där halva holmen var församlad för dagens höjdpunkt. Gutte följdes av Johan, men efter den senare tog räknenissarna makten. I nuläget kunde jag för en kostnad högre än prenumerationsavgiften få sju blad dumpade en gång i veckan. Nej tack. Hellre ror jag, när andan faller på. I dag är mödan inget att tala om, en halvtimme räcker gott. Sommarens tills vidare längsta postrodd tog 90 minuter. 22 tillbaka.
En segelbåt länsar förbi, i aktern vajar blågul flagg. Den första jag ser i år. Skepparen lyfter sin hand och jag svarar, utan att tappa åran. Men när en jet ski kommer fräsande, vänder jag demonstrativt bort huvudet.
En junidag har gått. Jag ligger i sängen, en gammal, inte särdeles ryggvänlig Heteka – ett begrepp som väl bara den äldsta generationen känner till. I tre av rummen finns sängar, några förmodligen bekvämare än min. De står alla lediga somrarna igenom, det är en mindre evighet sedan någon övernattade i en av dem. Varför inte byta? Svaret är att den här sängen är min säng i universum, liksom det här huset är mitt. Noga taget bara hälften, men ingen mer än jag utnyttjar det. Ett gammalt lotshemman från ett vänligare sekel.
Hur gammalt är huset? Tillbyggnaden på sydsidan, två sovrum av vilka jag upptar det västra, tillkom 1910. Norra delen, köket och ett litet sovrum, har daterats till cirka 1880. Ingen vet riktigt, hur som helst var stockarna hämtade från ett rivningshus på en annan holme. På nordsidan hade det gått röta i ett par stockar, de lappades av taktäckaren Arne genom ett sinnrikt arrangemang, nya bräder spikades för, jag målade dem gula, en gång till några år senare, så småningom en tredje gång. Göms i snö kommer upp i tö.
Där är vi inte riktigt än. Trots goda råd från expertisen. Året efter att vi installerat oss, hade vi tillfälligt besök av en obekant byggmästare. Vi frågade vad han ansåg om huset, nymålat och med glänsande fint tak. Svaret kom utan tvekan: Riv hela rasket. Sedan dess har snart fyrtio år förflutit. När målarfärgen torkat installerade jag åskledare. Gräva ner den i småländsk jord var ingen barnlek. Men med järnspett och pappas gamla fältspade från fortsättningskriget lyckades jag också, under det mesta av en sommar, få ner dräneringsrör utmed sluttningen på östra och västra sidan. När grannen Mikko sa att det krävdes grävmaskin, var utgången klar för mig.
Själv är bäste dräng. Tråkigt nog har rännorna under taket på senare tid fyllts med moj, mest ruttna löv från askarna, och jag törs inte längre balansera på stegen. Skorstenen är för sin del garanterat tilltäppt av ett skrakbo. Stor sak. Vi tar det nästa år. Nu tynger ögonlocken. Därute sjunger näktergalen sin heltäckande sång. I väggen prasslar och knäpper det. Någonstans på min rygg känns en fin klåda. En fästing? Tre har jag hittat på min lekamen i dag, en för varje dopp. Är det här nummer fyra? En liten svart prick, trots sin blindhet en formidabel fiende, en skräckvarelse som med få undantag håller släkt och vänner borta från ön. Men inte mig, fråga mig inte hur det kommer sig. Här ligger jag, sjunker långsamt in i juninatten. Näktergalen lockar på sin käresta. I väggen stegras prasslet från mössen till kärleksrittsformat. Livet går vidare. Livet —– går ——-
Artikelförfattaren Nalle Valtiala är pensionerad gymnasielärare och aktiv författare samt litteraturforskare och kritiker.
naritaval@gmail.com
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!