30.8.2024

TEXT: Linda Ahlbäck

Finland – vård och omsorg för ett land med åldrande individualister

I denna kolumn delar Linda Ahlbäck sina tankar om ett åldrande Finland och vilken roll kreativ, personcentrerad vårdkonst kan spela. Ahlbäck är utbildningsplanerare vid CLL.

Vår befolkning blir allt äldre och enligt Äldreombudsmannens senaste berättelse kring de äldres situation (2024) mår majoriteten av dem bra. Förutom att de har förmånen att må bra, tillhör de också de generationer som fått leva ett självständigt liv och haft möjlighet att utgående från individuella val upprätthålla en viss livsstandard. På vilket sätt påverkar den här ekvationen oss själva och samhället? Hur kan vi på bästa sätt förbereda oss för framtidens äldrevård- och omsorgstjänster, kan en del av lösningen hittas i tanken om kreativ och personcentrerad vårdkonst?

År 2016 levde en finländsk kvinna i snitt 84,1 år medan medellivslängden för män landade på 78,4. Enligt de befolkningsprognoser som görs upp av Statistikcentralen (2021) kommer motsvarande siffror år 2080 att utgöras av 91,1 år för kvinnor och för männens del 87 år. Bland annat det här påverkar befolkningsstrukturen i Finland på så sätt att medan det på 1970-talet fanns uppskattningsvis ca 3000 90-åringar i Finland, säger prognoserna att deras skara år 2065 kommer att uppgå till ca 190 000 personer.

Livslängden säger dock inte allt om det levda livet och hur det ser ut för våra äldre, kommer framtidens 90-åringar att vara friska och klara av att bo hemma med hjälp av lättare stöd eller behöver de ytterligare former av vård och omsorg? Hur vill vi att de tjänsterna i så fall ska se ut och på vilket sätt kommer samhället att kunna leverera? Det är nu vi behöver förbereda oss, inte minst för att våra blivande äldre tillhör de generationer som hittills haft stor möjlighet att påverka och leva sina liv så som de själva föredragit. Vilka generationer är det då som avses och vad är det som specifikt kännetecknar dem?

Boomers – jeans och rockmusik

I Antti Karistos (2007) definition av vad som utmärker en generation, konstateras inledningsvis att en generation är så mycket mer än en kohort. En generation delar tiden och alla de fenomen som äger rum under den, de påverkas socialt och kulturellt av de möjligheter och utmaningar som de upplevt under de formativa åren av sina liv. Man har burit det samma modet samtidigt som man har lyssnat till den samma musiken, där Karisto speciellt lyfter fram rockmusiken och jeans som faktorer som förenar och format generationen av Boomers (födda 1946-1964*). Bland samhälleliga fenomen nämner han framväxten av konsumtionssamhället och 1960-talet som en tid av snabb ekonomisk och social förändring. Något som tillsammans resulterat i en generation som enligt honom utmärks av en slags ”för alltid ung” mentalitet. Det är alla de här människorna som även om de varit och fortfarande är en stor grupp, ändå betraktar sig själva som unika individer och som ännu en tid framöver behöver såväl vård som omsorg innan de därpå följande generationerna stiger över tröskeln till ålderdomen.

Gen X – teknologi och välmående

Boomers kan ändå bara betraktas som uppvärmning inför det som komma skall, efter dem kommer Gen X bestående av individer födda under åren 1965-1980. En generation vars liv formats av intensiv globalisering och snabb teknologisk utveckling genom vilken världen på några få decennier har gått från analog till digital. Gen X har mer än tidigare generationer haft vilja och möjlighet att fokusera på den egna hälsan och välbefinnandet och också haft verktygen att göra det (Slepian, 2024). De flesta har haft möjlighet att enligt eget val utbilda sig och då också utvecklat en stor självständighet. När det kommer till arbetslivet och det teamarbete man utför, kan konstateras att Generation X drivs mer av inre motivation än yttre sådan samtidigt som de beskrivs som mycket pragmatiska eftersom de ofta fokuserar på resultat (Glicken & Robinson, 2013).

Den äldre i centrum

Unika individer behöver alltså samhällets tjänster. De behöver få bli sedda och bemötta på ett sådant sätt att de upplever att tjänsterna som erbjuds är riktade till just dem och de specifika behov som de har. Glädjande nog kan man på Institutet för hälsa och välfärds webbsida (2024) läsa följande: ”En äldre person är den bästa experten på sitt liv”. Institutet lyfter fram att vi behöver lyssna till våra äldre och låta deras önskemål och tankar forma utgångspunkten för vård och omsorg, samtidigt som de pekar på vikten av växelverkan och ett respektfullt förhållningssätt i mötet med den äldre. På det sättet, låter man förstå, skapas utrymme i relationen så att man också som äldre känner att man ges möjlighet att vara delaktig i bedömningen av det egna servicebehovet. Något som förhoppningsvis landar i att servicehelheterna i slutänden verkligen skräddarsys. Är det här då något som vi redan lyckas med eller kan vi bli bättre?

Personcentreringens fem grundläggande emotionella behov

Bland annat Tom Kitwood har försökt reda ut vilka grundläggande emotionella behov som behöver tillgodoses för att vården ska kunna anses vara personcentrerad (1997, i Sarpaneva-Andler, 2023) och de fem han lyfter fram är tröst, identitet, sysselsättning, samhörighet och anknytning. Kitwood menar till och med att redan det att man bemöter ett av dessa behov direkt inverkar på de övriga behoven och att om man ser på dem som en helhet, ger de en uppfattning om personens egenvärde. Vi människor behöver få känna tröst för att därigenom kunna uppleva oss stärkta, vi behöver få känna oss nyttiga och behövda för att då känna någon form av mening och vi behöver få knyta an till andra så att vi upplever samhörighet.

Projektet Kreativ personcentrerad vårdkonst (2021–2024)

I projektet Kreativ personcentrerad vårdkonst (KPVK) har tanken om personcentrering varit central. Enligt Monica Lindström lärare vid Prakticum och involverad i projektverksamheten, är våra äldre är en heterogen grupp. Vi kan inte längre vårda alla på samma, ganska mekaniska, sätt och därför är personcentrering också för henne A och O. Hennes erfarenhet av att man inom vården arbetat personcentrerat, är att de äldre har blivit lugnare och upplevts mer nöjda. Heli Vartio-Rajalin från Åbo yrkeshögskola, även hon involverad i projektet, nämner vikten av att bli bekant med och förstå klientens livshistoria för att med grunden i den kunna bidra till att de äldre kan leva ett gott och värdigt liv. Hon pratar också om att visa respekt i alla handlingar, ända från det att man pratar med klienten till att man fysiskt tar i och hjälper honom eller henne. Enligt henne är det respekten för den andra som gör en relation mer jämbördig.

Olika dimensioner av vårdkonst

I KPVK ville man även föra in vårdkonst i vården, men vad avses med det begreppet? Man kan naturligtvis se vårdkonst som det sätt på vilket man vårdar: konsten att vårda. I det kommer den respekt som många gånger nämnts i texten in, hur man bemöter och involverar både klienten och de anhöriga. Men vårdkonst innebär även att man tar in kreativitet, konst och kultur i vården. När man gör det är det enligt Kai Lehikoinen, även involverad i projektverksamheten från Konstuniversitetet (2024), viktigt att tänka på att klienten sedan tidigare behöver ha format någon slags relation med konsten för att den ska upplevas meningsfull för honom eller henne. Som involverad i projektet delade Lehikoinen vid flera seminarier med sig av sin expertis och sina tankar kring konstens roll i vård och omsorg. Förutom att betrakta konsten som vacker och tankeväckande att uppleva eller se på, lyfte han också fram WHO:s tanke om konst som en multikanal. Via konsten aktiveras våra sinnen, vi stimuleras kognitivt men också fysiskt och kan på det viset vinna en slags unik livstillfredsställelse. Konsten kan dessutom också ge oss möjligheter att minnas, att visualisera och bearbeta olika händelser samtidigt som vi lär oss om oss själva och världen. Konsten kan till och med stärka vår motståndskraft.

Tobias Karlsson: dans ger livskvalitet och glädje

När KPVK arrangerade sitt avslutningsseminarium (16.5.2024) var dansaren och ambassadören för den svenska Alzheimerfonden, Tobias Karlsson, inbjuden som en av huvudtalarna. Tillsammans med en av mina kollegor hade jag förmånen att få en pratstund med honom och vi hann diskutera en hel del kring bland annat hans syn på vårdkonst. Eftersom han är dansare lyfte han naturligtvis dansens betydelse och vad den kan ge en äldre minnessjuk person. Som ung arbetade han extra på äldreboenden och använde alltid en del av den tiden till att dansa med de äldre som han då fick se leva upp för en stund. Han har fortsatt på samma tema och besöker nu äldreboenden enbart för att dansa och har då från personalen fått höra att de äldre på något plan faktiskt minns honom mellan de oftast fem tillfällen han besöker boendet. De kanske inte minns hans namn men åtminstone den goda känsla som han och dansen lämnat efter sig. Vårdarna har också noterat att de äldre är gladare de dagar det dansas men att glädjen också håller i sig en tid efteråt. I vissa fall har man till och med kunnat notera att de minns lite bättre. Helt i enlighet med WHO:s tanke om konsten som en multikanal, de äldre ges möjlighet att minnas det som varit men i viss mån även det som är.

Slutord

Frågan kvarstår: löser vi framtidens vård- och omsorgsutmaningar med att föra in kreativa arbetssätt, jobba personcentrerat och genom att ta in konst i vården? Troligen inte alla, men genom att vara medvetna om vad vi kan åstadkomma när vi lyssnar in och lägger människan i centrum samtidigt som vi på olika sätt för in konst och kultur i vård och omsorg, kan vi skapa en gedigen grund att stå på. En grund på vilken vi kan ge våra äldre en möjlighet att känna sig sedda och bekräftade samtidigt som de med alla sina sinnen får möjlighet att ännu uppleva världen och livet. Något som sammantaget bevisligen också kommer att ha effekt på deras välmående och livskvalitet. Jag vet inte hur det är med er andra, men för mig låter det som någonting mycket eftersträvansvärt.

Text:

Linda Ahlbäck, utbildningsplanerare vid Centret för livslångt lärande, Åbo Akademi (Gen X).

*I den finländska forskningen är tidsspannet för Boomers väldigt kort, personer födda åren 1946-1950, medan man i exempelvis Amerika (Beresford Research, 2024) alltmer börjat dela upp generationen i Boomers I (1946-1954) och II (1955-1964). Även om Karisto menar att vi i Finland varken behöver eller kan göra detsamma – födelsetalen här sjönk igen efter år 1950 – uppfattar jag att generationstänket fortsättningsvis håller. De finländare som föddes under de senare åren delar trots allt upplevelserna av olika samhällsskeenden vilket då också format dem. Med den motiveringen syftas i den här artikeln på såväl Boomers I och II.

Läs gärna även denna text som är skriven av projektmedarbetare i projektet Kreativ personcentrerad vårdkonst: Från uppgiftsorientering till personcentrering inom äldreomsorgen | Åbo Akademi (abo.fi)

Kolumnen ingår i CLL:s nyhetsbrev CLLsius 3/2024. Vill du prenumerera på nyhetsbrevet, det utkommer fyra gånger per år, kan du göra det via denna länk.