14.5.2024
En återinventering av kärlväxtfloran på 22 holmar och skär kring Utö och Jurmo i Skärgårdshavets yttersta södra havsband utfördes under juli och augusti sommaren 2022.
Syftet med studien var att undersöka vegetationens förändringar under den tid som förflutit sedan de tidigare botaniska inventeringarna i samma område. Dessa utfördes av Ole Eklund, docent i botanik vid Helsingfors universitet, under 1920- och 1930-talen.
Skärgården i sydvästra Finland består av allt från karga exponerade klippor och holmar med artfattig vegetation till holmar och öar av det artrikaste och mångsidigaste slaget. Människan och hennes husdjur har starkt omformat landskapet i Skärgårdshavet under många århundraden. Traditionella jordbruksmetoder upprätthåller artmångfalden genom att behålla landskap öppna och genom att förbättra frötransporten hos växter.
Holmarna och skären kring Utö och Jurmo har, trots deras avlägsna läge, väl dokumenterade uppgifter om floran som sträcker sig 90–100 år tillbaka i tiden. Området undersöktes av Ole Eklund under början av 1900-talet. Han sammanställde detaljerade artlistor över samtliga kärlväxter på holmarna och skären.
I området kring Utö och Jurmo – med ett avstånd på omkring 7 sjömil eller cirka 13 kilometer från varandra – är i synnerhet de större huvudöarna starkt påverkade av mänsklig verksamhet. Där finns också holmar som på grund av sitt isolerade läge befinner sig i ett nästan orört naturtillstånd. Detta trots att holmarnas vegetation har påverkats av både boskapsskötsel och småskaligt jordbruk.
Under den tid som förflutit sedan de tidigare botaniska inventeringarna har den mänskliga inverkan på landskapet minskat betydligt. En naturlig succession av vegetationen har skett när den traditionella agrikulturella användningen av landskapen så gott som helt har försvunnit. Förändringarna har lett till stark tillväxt av bland annat buskar och träd såsom klibbal (Alnus glutinosa) och glasbjörk (Betula pubescens), vilka tidigare var sällsynta i de öppna och kala landskapen.
Den fasta bosättningen på huvudöarna Utö och Jurmo har minskat sedan 1960-talet. I slutet av 1900-talet började även den statliga militär- och lotsverksamheten avta på Utö, vilket bidrog till den kraftiga avbefolkningen. I dag är det endast få bofasta invånare på Utö och Jurmo året runt, men antalet besökare växer exponentiellt. Speciellt Utö, men också delvis Jurmo, har förvandlats från ett tjänstemannasamhälle till en turistö där mänsklig påverkan på holmarna orsakas av ökad turism, fågelskådning, sommargäster och diverse verksamhet som drivs på ön.
Utöver direkt mänsklig påverkan har andra betydande förändringar skett i området under de senaste hundra åren. Till dessa kan räknas klimatförändringar, förändringar i isförhållanden och ökad eutrofiering både på land och i havet. Det finska meteorologiska institutet har utfört observationer på Utös atmosfär- och havsforskningsstation sedan 1881 – uppgifter om förändringar i ovan nämnda förhållanden finns alltså i dag väl dokumenterade.
Syftet med inventeringen (som också är artikelförfattarens magistersavhandling) var att analysera förändringar i artsammansättningen av kärlväxter över tid i området, samt jämföra dessa nya artuppgifter med tidigare. Förändringarna tolkades utgående från artindikatorvärden och artegenskaper – till exempel arters förhållande till solljus och kväve – men också andra miljövariablers effekter på artsammansättningen, såsom topografi och area, undersöktes. En uppdatering av tidigare inventeringsarbeten är viktig för att uppfölja förändringar i förekomsten av bland annat invasiva, sällsynta och utrotningshotade arter.
Studien visar att floran på de återinventerade holmarna kring Utö och Jurmo har förändrats betydligt under hundra år. Artsammansättningen har genomgått en tydlig homogenisering, även om det totala antalet arter och artobservationer har ökat anmärkningsvärt. Förändrad kulturpåverkan och förändrade miljöförhållanden, såsom klimat, isförhållanden och ökad eutrofiering, har haft stor del i formandet av växtsamhället. Artsammansättningen på holmarna skiljer sig även åt beroende på vilka egenskaper, det vill säga yta, topografi och geologi, holmarna har.
Till följd av den pågående postglaciala landhöjningen i området (cirka 4 mm/år) har landarealen blivit något större och strandlinjen något längre på de inventerade holmarna sedan Eklunds undersökningar. En ökande areal är en av de huvudsakliga mekanismerna som bidrar till ett ökande artantal. Resultaten visar att det finns ett starkt positivt samband mellan holmarnas artmångfald och area. Storleken på holmarna kan tidigare ha varit en sämre prediktor eftersom holmarna var små och påverkade av bland annat havsis. I dag kan area vara en tydligare faktor för att förklara artantal då bete upphört och landarealen ökat.
Homogeniseringen av artsammansättningen kan bero på att fler naturtyper förekommer i dag jämfört med tidigare, vilket lett till att skillnaderna mellan sandiga och bergiga holmar inte är lika stora som på Eklunds tid. En homogenisering av växtsamhället brukar generellt leda till mindre artdiversitet, men här visar resultaten tvärtom. Artantalet har ökat och det totala antalet artobservationer har ökat anmärkningsvärt, med 75 %, även om en del arter försvunnit och andra minskat. Detta tyder på att de flesta arter som funnits tidigare på de stora holmarna har spridit sig till de mindre holmarna och nya arter har koloniserat de större holmarna till följd av förändrad mänsklig påverkan.
Storskaliga studier har visat att geografiska faktorer såsom klimat har en avgörande roll i formandet av både artmångfald och floristiska mönster. Växter kan också användas för att indirekt upptäcka förändringar i miljöförhållanden i frånvaro av direkta mätningar. Resultaten visade ingen signifikant förändring i växtsamhällenas relation till kväve, vilket var överraskande. Ökad eutrofiering i Östersjön bidrar till mer näringsrika miljöer som gynnar växtligheten. Det betydligt ökade antalet strandarter visar ändå att eutrofieringen har påverkat växtsamhällena specifikt på flacka och sandiga holmar som är mer produktiva än tidigare. Stränderna har vuxit igen till följd av större näringstillförsel, vilket tyder på att eutrofieringen av Östersjön även påverkar den geolitorala zonen och inte bara haven.
Vresros (Rosa rugosa) och snårvinda (Convolvulus sepium) är arter som klassas som invasiva och har påträffats i betydlig mängd i studieområdet under senare tid. Invasiva arter är ofta tåliga, erövrar nya biotoper och tränger bort ursprungliga arter. Vresrosen är en relativt ny art i studieområdet och påträffades på totalt tolv lokaler. Den har under de senaste årtiondena spridit sig längs den finska kusten och i den finska skärgården. Snårvinda är en invasiv art som Eklund tidigare hittat på 23 ställen i skärgården, främst på tångvallar. Han misstänkte att den någon gång i tiden införts som prydnadsväxt. Det kan också vara orsaken till att arten spridit sig till holmarna kring Utö. Snårvindan förekommer på havsstränder, där den växer tillsammans med och slingrar sig omkring bland annat älggräs (Filipendula ulmaria) och nässlor (Urtica dioica). I sådan miljö påträffades arten i ställvis enorma bestånd på Utö (lokal 305), Ormskär (lokal 307), Bokulla (lokal 300) och Gråharuna (lokal 389) under den här inventeringen.
En direkt mänsklig påverkan i form av traditionell markanvändning är numera så gott som frånvarande från ytterskärgården, men mänskligt inflytande på naturen fortsätter genom sommargäster och ökande turism. En omfattande studie som utnyttjar miljödata, geografiskt data, uppgifter om mänsklig påverkan och andra miljöpåverkande samhällsfaktorer har inte tidigare utförts. Mänskligt inflytande på floran är tydligt i skärgården, vilket inverkar på bevarandet och förvaltningen av naturområden.
Kulturlandskap förändras då den kultur som en gång skapade och upprätthöll dessa miljöer försvinner. Eklunds material är särskilt värdefullt, eftersom det är insamlat under en tid då Utö och Jurmo, men också resten av skärgården, ännu var väl befolkade och de traditionella näringarna aktivt bedrevs. Eklunds artuppgifter fungerar som en utmärkt bas för moderna undersökningar. Jämförelser med tillståndet i dag ger kunskap om ytterskärgårdens ekologiska värde och hur både fysiska och kemiska miljöförändringar påverkar den biologiska mångfalden. Resultaten bidrar bland annat med betydelsefull information med tanke på kartläggning och behov av nya miljöskyddsområden.
Hela studien, det vill säga Sofia Pettersens pro gradu-avhandling, Förändringar i floran kring Utö i Skärgårdshavets södra havsband från 2023 hittas i sin helhet som på Nationalbibliotekets publikationsarkivtjänst Doria.
Artikelförfattaren Sofia Pettersen är filosofie magister i biovetenskaper från Åbo Akademi med miljö- och marinbiologi som huvudämne. Denna artikel baserar sig på hennes magistersavhandling.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Eftersom Åbo Akademi, Åbo universitet och andra yrkeshögskolor och läroinstanser har bedrivit forskning och projekt i området under flera årtionden, hör Skärgårdshavet till ett av de mest välundersökta i Finland – inte bara ur biologiskt, utan även ur geologiskt, historiskt och socioekonomiskt perspektiv. Biosfärkontoret i sig bedriver ingen egen forskning, utan tyngdpunkten ligger på att sprida aktuell forskning och goda exempel om vad man som organisation eller privatperson kan göra för att arbeta för ett välmående hav och livskraftiga ösamhällen.