6.6.2023
Föreningsliv och talkoanda ger livskraft i Keistiö
Keistiö i den åboländska skärgården är en av den tidigare självständiga kommunen Iniös sex byar. Speciellt för Iniö är att byarna i de flesta fall också är egna öar, endast kyrkbyn Norrby ”delar land” med Söderby. Keistiö finns på den till ytan största av de över tusen öarna, av vilka ett tiotal är bebodda. Sedan 2009 är Iniö en del av Pargas.
I slutet av 2008 var Iniöborna cirka 250, numera är antalet knappt 190 och i Keistiö hittar man färre än 30 av dessa. Offentlig folkräkning särskiljer oss inte längre byavis – folk vistas tidvis på annan ort för jobb eller studier, och personer som egentligen är folkbokförda annanstans kan tillbringa en stor del av sin tid här och utgöra en viktig del av befolkningen. Åldersstrukturen är ett problem, Keistiöborna är aktiva och duktiga men allt fler är pensionärer. Byn skulle må bra av ett tillskott av yngre krafter.
Kommunikationen till och från fastlandet sker via Gustavs, som ligger cirka 70 kilometer norr om Åbo. För att nå Keistiö anlitar man tre landsvägsfärjor, som kör dagtid enligt tidtabell.
Namnet brukar bereda huvudbry, hur ska det egentligen uttalas och vad i världen betyder det? Det är belagt i skrift redan 1485, som Kestöö. I Gustav Vasas skattelistor från 1540 kan vi läsa Keyste, ännu i vår tid säger ortsborna Tjeiste eller Tjöiste. Bara när vi vill vara extra tydliga använder vi hårt k-ljud i början, finsktalande gör det regelmässigt. Forskarna har kommit fram till att det är ett ursprungligen finskt namn, i modern språkdräkt skulle det nog bli ”Kivistö” eller ”Koivisto”. Namnet har övertagits av svenska kolonialister som under tidig medeltid har anpassat det till sitt egna ljud- och formsystem. Fram till början av 1900-talet var Iniö kapellförsamling under Tövsala, språkliga spår av tidig kristen aktivitet i Keistiö är platsnamnen Helgö, Munkvik och Korsnäs.
De sex gårdarna i byn har namn som anses typiska för den nordvästra skärgården: Knuts, Brusis, Braskas, Håkans, Klemets och Sutars. Krigen drabbade Keistiö hårt, sex unga män från Iniö stupade, av dem var fyra hemma från Keistiö, och två av dem var enda sonen i en gård.
En tillfällig besökare kan idag ha svårt att hitta service på ön, om den inte har bokats på förhand. En viss företagsamhet finns ändå. Man kan hyra en semesterstuga, varav de flesta numera bokas på årsbasis. Man kan beställa en taxiskjuts av Rolf Schwartz, en limpa av hans mamma Lola eller rentav en hel måltid via cateringföretaget Lolas Service. Byalaget kan erbjuda ett guidat besök i skolmuseet, eller utrymme för en träff. Besökaren kan på egen hand bekanta sig med byns historia och nutid genom en skyltad och belyst promenad genom byn. Den riktigt inbitna geocacharen kan leta sig långt in i skogen på jakt efter Trollstenen. Det lär finnas fjärran belägna orter i loggen!
På midsommaraftonen kläs midsommarstången med gemensamma krafter, Keistiös midsommarstång sträcker sig högst över havet av Iniös alla stänger. Än så länge ordnar byalaget en årlig Keistiödag lördagen efter midsommar, med bland annat allmogesegling och annat trevligt program för hela familjen.
För ett drygt decennium sedan fanns det mera service, såsom butik, café och gästhamn. Bryggan vid stranden fungerar numera som en enklare besökshamn, sommartid finns hamnservice i form av WC och dusch att tillgå och en sopstation som betjänar byborna, fritidsborna och båtturisterna. I början av 1970-talet körde en butiksbåt med Keistiö som hemhamn. Här har tidigare funnits boskapsskötsel och jordbruk, samt specialodlingar av olika slag såsom sockerbetor och purjo. De första växthustomaterna i Iniö odlades på Keistiö. Bärodling och svartbrödsbak har tidvis bedrivits i större skala och sålts på marknader och i saluhallen i Åbo. Keistiöbullarna hör till på byns kalas, vetedegen bakas ut i en speciell modell och får sin goda smak av ”smör- och vaniljöga”. Relativt nyligen fanns det även ett fiskrökeri och en keramikverkstad på ön.
Stenhuggeriet i Ormäng har blivit smått legendariskt. Janne Fagerlund var av den gamla stammen som förstod sig på stenhuggeri och byggde både durabla hus och bodar av elegant skurna stenblock. Numera väcker hans arbete beundran av förbipasserande, och spår av huggandet kan hittas ute i markerna. Hans bror Konstantin var en legendarisk båtbyggare – ännu i dag seglar ”konstantinare” i skärgården.
Turismen kom tidigt igång i Keistiö. Sommartid kunde husbondfolket flytta ut i någon bod eller bastukammare och likt modern airbnb upplåta hemmet eller några rum mot ersättning åt besökare från Åbo och Helsingfors. Dessa personer passades upp med mat, färdigrensad fisk och odlingsprodukter, togs med på utfärder och blev ofta riktigt goda vänner med sina sommarvärdar. Efter kriget började storstadsborna så småningom köpa holmar eller tomter i Keistiö och bygga sig egna sommarvillor, som de då kallades.
Ragnar Lindholm från Keistiö förde på 60-talet befäl på olika skutor och fraktade med regelbunden tidtabell mjölk, fisk och andra färskvaror som behövde komma till Åbo tidigt på morgonen. Också passagerare kunde följa med vid behov. När mjölktransporterna började gå till Gustavs ändrade han inriktning och började med sjöbussen Vega transportera sommargäster, innan det fanns statlig förbindelsetrafik till yttre skärgården. Numera har Keistiö en trogen skara besökare som gärna tillbringar sin fritid i byn, men stugbebyggelsen är ändå glesare här än i till exempel Gustavs.
Mellan åren 1925 och 1967 fanns det en folkskola i Keistiö och man var stolta över bra lärarkrafter på ön. På bygden sades det att skolbarnen från Keistiö hade fått plugga in katekesen bättre än Norrbybarnen och därför också klarade av skriftskolan bättre. Även i folkhögskolan i Pargas påstods lärare Lönnhard Sjöbloms elever klara sig bättre än Norrbyskolans. Bertel Eklund från Nagu fungerade som lärare i Keistiö på 1950-talet och han skrev regelbundet i HBL under signaturen Jimson. Föreningen “Iniö hembygdsbok” har gett ut hans kåserier och minnesbilder under rubriken Promenad bland Iniöbor.
Genast efter kriget var det faktiskt livligare i byn under vintrarna än, som nu, på somrarna. Skolbarn från kringliggande öar och vinternotfolk från omgivande socknar deltog i fest och vardag och anlitade butikens tjänster. På 1950- och -60-talen fanns det tidvis hela tre vinternotlag i byn: Stornoten (det vill säga bynoten), men också Byxnoten och Atomnoten. Skolans fester var förstås hela byns fester, och tidigare elever i Keistiö skola har berättat om hur fina program man övade in för till exempel morsdagsfesterna. Vissa kan ännu minnas de dikter de då uppträdde med. Den 19 december 1931 skriver Hanna Fagerlund i sin almanacka: ”julfest i folkskolan, rikt program”. I Keistiö var byfolket på julfest år 1952 när strömmen från fastlandet slogs på och de färdigt installerade lamporna till festdeltagarnas applåder plötsligt lyste upp skolsalen!
Skolan spelade förstås en mycket stor social och kulturell roll i byns liv, och ännu efter indragningen har huset betjänat byn och hela samhället på många sätt. Lärarsidan har varit hyresbostad, men i huset har det också funnits en vårdmottagning och ett så kallat vinterhem under menförestiden för ensamma äldre från holmarna i Röda Korsets regi. Det har ordnats filmvisningar, utställningar, andakter, söndagsskola och konserter av gästande artister. År 1998 inredde byalaget ett skolmuseum i husets övervåning, eftersom själva klassrummet på nedre våningen var reserverad för byalagets verksamhet. Museet öppnas vid byalagets evenemang och på beställning.
Naturen är mäktig och speciell i Keistiö, som alltså är den till ytan största ön i Iniö. I storskogen kan man verkligen villa bort sig. Det förekom sporadisk gästjägaraktivitet redan före krigen, och Iniös första älgjaktlag grundades år 1971 i Keistiö. Jakten har med tiden kommit att bli en viktig social händelse för äldre och yngre jägare, många kvinnor deltog också tidigt i drevet.
Friskon, en cirka tre meter djup insjö på västra Keistiö, är en sevärdhet och naturen däromkring har fredats. Som namnet säger är vattnet ”friskt”, det vill säga drickbart. Keistiöfjärden har en speciell geologisk bakgrund och vid Långbergen är det bråddjupt. Även Keistiös ”flador” har noterats av naturvårdare.
Helgö var länge en avskild ö – på 1800-talet var Helgö allmänning och hölls som gemensamt hästbete. Getboskap förbjöds år 1813 mot ett vite på 15 rubel, man var rädd om skogstillväxten. En bro från Keistiö till Hästö byggdes på 1800-talet så att vattendraget under bron var farbart med små båtar ända tills en vägbank byggdes på 1970-talet. På Helgö finns våtmarker där det växer både tranbär och hjortron.
Trollberget erbjuder som namnet säger trolska upplevelser i bästa John Bauer-anda. Äldre Keistiöbor har berättat att man under kriget gömde säd i grottliknande skrevor i berget. Här tändes vårdeldar för länge sedan, och här fanns flygspaningstorn under krigen. Även på Helgö finns det berg i spännande former, den sista april 1931 skriver Hanna Fagerlund i sin almanacka: ”… lärar Sjöblom med sina elever firade valborgsmässoafton med eld och facklor på Bockkuru berget, det var mycket vackert att se från vårt fönster. Vi hörde i Radio hur studenterna i Uppsala firade vårens ankomst med sång och tal och hurrarop.”
De tidigare odlade åkrarna har numera förvandlats till ängar då inget bete har förekommit på länge. Keistiö byalag har i sin ägo ett rikt arkiv av växt- och blombilder från 1980-talet. Magister Reino Aunola från Raumo har generöst skänkt till byn sin diabildsamling på över 800 bilder, inklusive ett komplett register där växtplats och datum för varje avbildad växt noga noterats. Under pandemin digitaliserade byalagets ordförande Leif Jensen största delen av dessa bilder.
Föreningslivet blommar i Iniö. Sedan gammalt har talkoandan varit god i Keistiö, man har tillsammans skött vägunderhåll, tagit upp potatis och kardat ull, och samma anda lever kvar än i denna dag. När det ställdes till för bröllop hjälpte alla till, det bakades och snickrades i stugorna och allt som behövdes för servering och tillagning lånades ihop i gårdarna. Det fanns ett gammalt byalag som skötte ärenden som senare ålades fiskelag och väglag. Det fanns till och med två syföreningar och en egen liten kör i byn.
Nästan alla landsomfattande finlandssvenska föreningar och förbund har och har haft lokalföreningar i Iniö, många av dem med aktiva styrelseledamöter och ordföranden från Keistiö. Numera hör Keistiö byalag rf till de aktivaste föreningarna i hela socknen, i fjol firades uppnådda 40 år med en skriftlig historik. Arbetsgruppen för boken insåg krasst att det kanske blir för sent att vänta med någon bok till 50-årsjubileet, åldersstrukturen börjar bli rätt hög i medlemskåren.
Keistiö har länge kunnat hävda sig mot kyrkbyn, kanske inte minst för att här har funnits lärarkrafter som har åtagit sig ledande roller, här fanns butik och här fanns driftiga människor som var villiga att föra samhället framåt. Det pågår väl en liten retsam konkurrens mellan byarna fortfarande.
Litteratur
Finska skären. Studier i åboländsk kulturhistoria, Konstsamfundet 1990.
Iniö Hembygdsbok 1980.
Artikeln skriven av Rea Åkerfelt ingår i serien ”Min ö” där skärgårdsborna själva får berätta om sina öar. Skribenten får ge över budkavlen till nästa berättare.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2023.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!