28.9.2022
”Ståtlig räddningsbragd igår av Kauhava flygkår. Tioårig flicka i Bergö räddas från en säker död genom flygares hjälp.” Så skrev Vasabladet den 25 mars 1930. Denna händelse väckte uppmärksamhet både i inhemsk press och internationellt. I Sverige, i Norrlands ödebygder, hade sjukflygningar dock redan praktiserats och räddat många människoliv. Men nu blev det aktuellt för folket på den lilla skärgårdsön.
Mirjam Nyback, 10 år, låg sjuk och blev allt sämre. Det var menförestider och Bergö var isolerat. Det var den dittills näst varmaste vintern på 1900-talet och isarna var tärda av värme, regn och snöglopp. Att ta sig fram över vårisar, nytäckta med snömodd, var riskabelt och farligt. Flickan var dessutom alltför sjuk för att transporteras till fastlandet. Situationen var ytterst allvarlig. Öns kompetenta och erfarna sjuksköterska Elisabeth ”Betty” Nyback, ”Petteras schöiton”, konstaterade att flickan dör om hon inte får sjukhusvård.
Flygplanet från Vasa Luftvärnsförening hade i dessa tider setts flyga över Bergö då och då. Styvpappan, lotsen Olof Söderholm, insåg att hjälpen måste komma ovanifrån. Genom telefonkontakter på hög nivå (läs: lotsfördelningschefen Ilmari Jokinen och Vasa Luftvärnsförening) lyckades hans initiativ att med flygmaskin få hjälp från Vasa. Men Vasa Luftvärnsförening kunde inte stå till tjänst, för deras flygmaskin var ute på uppdrag. Då tillkallades flygvapnet från Kauhava. Flygskvadronchefen, löjtnant Jouko Piponius, inledde räddningsoperationen klockan 15.50 från Kauhava. Då var han nog informerad om väderförhållandena över Vasa: lufttryck 760 mmHg, luftens temperatur +1,4°C, vind 7 m/s WSW, molnighet 10/10.
På Perisgrundstranden hade man tänt ett stort bål av fuktig halm. Det bildade ett väldigt rökmoln som vägledde flygaren. Klockan 17.10 landade planet lyckosamt och tryggt nere på strandkantisen som var 25 cm tjock. Nästan hela byns befolkning stod väntande vid stranden. Mirjam fördes ombord på planet och lindades in i filtar. Hennes styvpappa följde också med. Efter tio minuter i luften landade planet på isen i Vasa där brandkårens blåa ambulans väntade. Så bar det iväg till länssjukhuset i Gamla Vasa, där flickan akutopererades av överläkaren G M von Essen. Han bekräftade Betty Nybacks farhågor. Det var blindtarmsinflammation och det var allvarligt läge: den hade redan spruckit. Hon tillbringade fem veckor på sjukhuset, så det var öppet vatten när hon återvände hem till Bergö. Men Mirjam Nyback-Norr-Sjöholm levde länge, länge efter blindtarmsoperationen. Hon dog i februari 2018.
Evert Söderholm (1928–2018) berättar om sjuktransporter i förhållanden som vi dagens människor inte varit med om. Året 1949, när han var värnpliktig och hemma på julpermission, rådde menförestider då han måste återvända till Dragsvik. Han fick höra att en sjuktransport skulle ske via lotsstationen på Granöskatan och att han fick komma med som dragare. Den sjuke var Olof Söderholm (1896-1949), styvpappan till Mirjam. Han var nerbäddad på bår i en eka. Det var blankis och lätt före. Isen höll till lotsstationen, men över Söderströmmen föll ekan ideligen genom isen och det vara bara att hastigt kasta sig i ekan och dra ekipaget framåt med iskäx. På detta sätt höll de på ganska länge innan de nådde Bräckskär där isen höll. Därefter gick det ganska lätt att dra på den glatta isen till Molpe.
Olof Söderholm kom inte levande tillbaka. Han opererades för en hjärntumör i Helsingfors och dog där.
Ut på ett tuffare uppdrag hamnade Evert när han väcktes sent en kväll i slutet på året 1958. Det behövdes folk för en sjuktransport. Den sjuke, Reinhold Westerlund (1896–1959), låg bäddad med en skinnfäll över sig och fastbunden på en fälkälke. Snötäcket var en halv meter tjockt, löst och nyfallet, så kälkmedarna skar långt ner innan de mötte hårdare underlag. De steg i dragselarna, en på vardera sidan och en där framme, samt en som gick före för att öppna spår och för att navigera. Det var en kolsvart natt och sikten var därefter.
Också nu drogs kälken med sjuklingen till lotsstationen på Granöskatan. Där väntade sjöbevakningens båt från Molpehällorna. Kälken med sjuklingen lades tvärs över båten och manskapet körde dem över mot Bräckskärs sund. Där blev isen för stark för båten. Då skulle kälken ner på isen och åter steg de i dragselarna och fortsatte mot Molpe. Hälsosystern Betty Nyback pulsade troget efter i den djupa, moddiga snön där spåren genast fylldes igen. Och kälken låg så djupt att snön hela tiden fördes över den nerbäddade. Klockan fyra på morgonen kom de till Molpe, till Granqvists, där de fick kaffe och smörgåsar och litet vila innan de gick tillbaka till den väntande sjöbevakningsbåten som förde dem hem till Greniskatan.
Reinhold Westerlund dog på operationsbordet.
Sjöbevakningen på Molpehällorna blev en trygghet för Bergöborna, framförallt under menförestider. Sjöbevakarna ryckte in för transporter av olika slag: varor, post och resenärer. Och givetvis ryckte de ut vid olyckor, sjukdomsfall och födslar.
Predikanten Arne Herberts berättar om dramatiken vid sonen Kjells födelse i november 1951. Eftersom deras förstföddes ankomst till världen skedde utan komplikationer så räknade de med att allt skulle gå normalt också denna gång. Så blev emellertid inte fallet. Barnets nedkomst dröjde över den beräknade tiden, det blev menföre och barnmorskan konstaterade att allt inte stod rätt till. Hon konsulterade läkare i Vasa som rådde dem att genast åka till sjukhuset. Men då var Bergö totalt isolerat från yttervärlden. Barnmorskan kontaktade sjöbevakningen som ställde en järnbåt till förfogande för transport till fastlandet.
Andelshandels varutransportbil, bodbilen, ställdes också till förfogande och föderskan lades på dess flak. Vid stranden placerades hon i en släde och fördes på den fasta isen till den väntande båten. Framkommen till båten måste föraren meddela att det var för riskabelt att fortsätta färden på grund av den täta dimman över land och hav. Det blev återresa i släden på is och drivor till stranden och den väntande bodbilen. Arne Herberts funderar att troligtvis samverkade allt lyftande och skakande till en normal förlossning fram emot midnatt. Det trodde min morbror Erik Söderholm också – han var en i manskapet ombord på sjöbevakningsbåten. Han anknöt till denna dramatik när han å Bergö församlings vägnar överräckte blommor till den jubilerande Tabor-församlingen på 1980-talet. Arne Herberts var då en av gästtalarna.
Idag är det så mycket enklare med sjuktransporterna. Vi ringer 112, en ambulans skickas iväg och ett meddelande går till färjan som lägger sig i beredskap på fastlandssidan. Sker ett sjukdomsfall mitt i natten och vi åker med egen bil till akuten, så har vi tack och lov ett ”tryckpåknappen-system” vid färjan. Men oron och ångesten hos den sjuke och de anhöriga är nog densamma som den var förr.
Fast knappast tror jag att det antecknas i våra handlingar som det gjordes i Malax församlings kyrkbok från 1667 om Beata född i april 1691 och från Antas gård på Wargö: ”dödde 15 Augustij i största elände hos Markus Jacobsson i Paxal.”
Artikelförfattaren Iris Sjöberg är pensionär, bosatt på Bergö och intresserad av släkt- och hembygdsforskning.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Källor
- Herberts, Arne. 2000. Färdskrivaren.
- Livet på Bergö – förr i världen. 2013. Bergö Hembygdsforskare.
- Nieminen, Timo. 2011. Suomen ensimmäinen ambulanssilento. Feeniks – ilmailuhistoriallinen aikakauslehti 2/2011.