2.6.2020
Konsten att rita kartor är mångtusenårig men det dröjde till 1500-talet innan de första detaljerade avbildningarna av Norden började publiceras. En av pionjärerna var Jacob Ziegler. Sydösterbottens skärgård figurerar i hans bok Qvae Intvs Continentvr, som utgavs 1532 och innehöll ett avsnitt och en karta över Norden. Kartan innehåller sparsamt med ortnamn, speciellt kring Bottenhavet, men bland annat Korsholm och Närpes nämns. Här presenterar Anders Moliis-Mellberg en teori om varför så kan vara fallet. Och var låg platser som Vesikylä och Silmarsund?
Jacob Ziegler var en tysk astronom och matematiker, som också var intresserad av kartografi. Påven Leo kallade år 1521 honom till Rom för att han skulle modernisera Ptolemaios’ verk Geographia. Ziegler kom där att bli bekant med skandinaviska kretsar och fick i dessa många vänner. En av dem var en svensk präst, Johannes Magnus, som hade fungerat som den svenske riksföreståndaren Sten Stures ombud vid Vatikanen. Han hade blivit kvar i Rom då maktkampen mellan den danske kungen Kristian II och Gustav Vasa startade i Sverige.
Johannes arbetade med ett geografiskt verk, som han kallade Schondia. Han visade sitt arbete åt Ziegler, som blev intresserad. Verket innehöll uppgifter om många skandinaviska orter och vattendrag, samt avståndet mellan dessa. Ziegler hade sysslat med kartografi och kände till hur man beräknade koordinater utgående från avstånden mellan givna punkter, och han beslöt sig för att med hjälp av dessa skapa en egen karta över Skandinavien. Detta utan att någonsin ha satt sin fot i regionen.
Det blev Ziegler som slutförde Johannes Magnus arbete och införlivade ett avsnitt med namnet Schondia i sitt verk Qvae Intvs Continentvr[1], som utkom år 1532. I det ingick hans karta över Skandinavien, och där avbildades Finland första gången som en separat udde i stället för en obestämd landmassa (Bild 1). Bottenvikens och Viborgska vikens storlek och riktning gjorde visserligen att Finlands form såg något märklig ut. Päijänne och dess utlopp Kymmene älv hade dessutom ritats oproportionerligt stora och klöv nästan Finland i två delar.
Textdelen om Finland innehåller koordinaterna för sjuttioåtta finländska orter, varav de åtta viktigaste också är inritade på kartan. Förutom Hangö är de alla fästningar. Placeringen av dem har sina brister. Kustö är t.ex. placerat norr om Åbo, Raseborg söder om Åbo och Tavastehus uppe i Fjärrkarelen.
De övriga orterna är helt korrekt grupperade i sex län, men placeringen av dem är vissa fall felaktig (Bild 2). Detta gäller speciellt Satakunda, som ritats in uppe i Kajanaland, samt alla karelska orter, som hamnat i Savolax. Österbotten är inritat, men Ziegler känner inte till orterna där. Han erkänner i texten att han prickat in Korsholm på ett ungefär. Övriga österbottniska orter saknas helt, liksom även Satakundas kustorter norr om Euraåminne. En viktig ort som Ulfsby[2] lyser t.ex., med sin frånvaro. Situationen är likadan längs Sveriges kust, som norr om Gävle är helt tom.
Orsaken till att kunskapen om Bottenhavets kuster var bristfällig kan ha varit att detta sjöområde på medeltiden betraktades som ett svenskt innanhav. Magnus Eriksson hade år 1349 infört det bottniska handelstvånget, som förbjöd fartyg från denna region att röra sig söder om linjen Stockholm–Åbo. Samtidigt begränsades de bottniska orternas rätt att idka handel med utländska fartyg. Då de enda som rörde sig på Bottenhavet var bondeseglare var det europeiska intresset för detta område ganska litet.
Förutom Korsholm begränsas alltså Zieglers information om Bottenhavets orter till det felaktigt placerade Kustö, samt Öregrund på svenska sidan. Dessutom har han ritat in en ö vid namn Nerpia norr om Öregrund.
Nerpia måste vara Närpes, som Ziegler tolkat som en ö. Det är inte fråga om att pennan sluntit vid kartritningen, eftersom Ziegler i texten beskriver Nerpia med hjälp av fyra koordinater. De anger hur långt ön sträcker sig i norr, väst, syd och ost. Storleken på ön motsvarar ungefär dåvarande Närpes storsocken, som framtill år 1605 var en del av norra Satakunda. Varför har Ziegler tolkat socknen som en ö?
Enligt flera källor byggde kolonisatörer från Sverige i början av 1300-talet den första kyrkan i Närpestrakten på Eskilsö väster om Kaskö. Den fungerade eventuellt först som ett kloster. Man har vid grävningar hittat både ruinrester och människoben, vilket tyder på att här också funnits en gravgård. Kyrkan var länge en viktig offerkyrka för sjöfarande.
Närpes nuvarande centrum vid Näsby fick sin stenkyrka först 1435. Den var viktig för ortsbefolkningen, men även om en havsvik då ännu nådde in till kyrkan var den troligen inte lämpad för insegling med större fartyg. Silmarsundet mellan Eskilsö och Ängsön var i stället den viktigaste hamnen i socknen[3]. För omvärlden kan därför Eskilsö ha upplevts som Närpes huvudort. Kanske Ziegler fått sin uppfattning härifrån.
Orsaken till att Ziegler ritat in just Kustö, Närpes och Öregrund vid Bottenhavet kan ha med Åbobiskopen Arvid Kurck att göra. För att illustrera detta måste vi backa till år 1520. Det var ett ödesdigert år i den svenska historien. Danskarna under kung Kristian II besegrade i början av året riksföreståndaren Sten Sture dy:s trupper i Västergötland. Denne sårades och dog två veckor efter slaget. Efter en lång belägring av Stockholm kunde Kristian den 4 november krönas till kung av Sverige.
Fyra dagar senare lät Kristian avrätta ett sextiotal personer på Stortorget utanför Stockholms slott. Bland de dödade fanns riksråd, biskopar, adelsmän och borgare, som motsatt sig danskarnas styre. Sten Stures lik grävdes också upp och brändes på bål med de övriga avrättade. Händelsen började kallas Stockholms blodbad.
En av de avrättade var riksrådet Erik Johansson. Historien berättar att han kom för sent till kröningen, men knackade på stadsporten och krävde att bli insläppt. Kristian gjorde så, men lät kasta honom i häktet där han senare avrättades. Eriks hustru Cecilia skickades till Köpenhamn där hon dog i fångenskap. Kristian gav också order om att sonen Gustav skulle gripas. Denne lyckades dock som känt ta sig till Dalarna, skida Vasaloppet, och samla dalkarlarna till ett framgångsrikt uppror mot danskarna.
Biskopen i Åbo, Arvid Kurck, hade inte samma framgång. Han hade tidigare sympatiserat med Sten Sture, men då Kristian II kröntes förklarade han sin trohet mot den nye kungen och skonades därför. Småningom började han dock öppet motarbeta danskarna. Då styrkor lierade med Gustav Vasa våren 1522 belägrade Åbo skickade Kurck hjälp från biskopsborgen i Kustö. Detta var ett misstag. Belägrarna skingrades då den danske amiralen Severin Norby i maj med sin flotta seglade in till staden och rensade den på upprorsmän. Kurck insåg att spelet var förlorat och att han var tvungen att fly från Kustö. Detta gällde också en grupp andra bemärkta personer, som hade anledning att frukta för sin säkerhet. Gustav Vasas hovkrönikör Peder Swart skildrar händelsen på följande sätt:
”Biskop Arvid måste också fly. Severin skickade ett antal knektar att tillfångata eller dräpa honom. Med sig hade han många från den finska adeln med fruar och jungfrur. Han begav sig först till Raumo, där han hade sitt skepp liggande, och fortsatte sjövägen till Ulfsby. Men ingenstans i den landsändan kunde han känna säkerhet, utan han fick ständigt bud om att fienden rörde sig i många socknar och sökte efter honom.”
Exakt hur flykten fortsatte beskrivs inte, men det är troligt att Kurck och hans följe fortsatte norrut till Eskilsö. Där fanns kyrkans män, som säkert tog hand om sin biskop och gav husrum åt följet.
De danska knektarna hade tagit sig upp längs kusten, och det är möjligt att de fick vetskap om var flyktingarna höll till. Medan de förberedde sig på att ta sig ut till Eskilsö lyckades lojala ortsbor varna biskopen, och flykten fortsatte. Följande offerkyrka där munkar kunde härbärgera följet fanns i Vesikylä (se nedan). Vistelsen där blev dock också kort, och nu var man tvungen att söka sig till Storskäret, en ö vid det yttersta havsbandet väster om Korsholm, där det fanns några fiskarkojor. Några av fiskebönderna hade följt med som vägvisare. Här var man i säkerhet, men strapatserna hade tagit hårt på sällskapet, som också drabbats av sjukdom. Två av de unga fröknarna var så illa däran att de dog på skäret.
Kurck förrättade begravningen vid en plats på skärets västra sida. Han lät staka ut ett 28 x 12 m stort område och välsignade det som vigd jord. De medföljande fiskebönderna fick pengar för att bygga en stenmur kring gravgården. Ön kallades efter detta länge Kirkegårdsskär innan det fick sitt nuvarande namn. Rester av gravgården lär fortfarande finnas kvar på ön.
Om detta skrev kyrkoherden i Närpes, Elias Holmius, år 1674: ”På ett skär utanför Moikipää by finns en kyrkogård. Den är fyrkantig och har två portar. Det är en biskop, vars namn är okänt, som låtit upprätta den i samband med att jutefejder[4] ägt rum på orten.”
Per Niclas Mathesius nämner år 1734 i sin bok Dissertatio Geographica de Ostrobothnia samma kyrkogård och skriver:
”Om jag inte misstar mig var detta självaste Arvidus Kurck, biskopen i Åbo, som av fruktan för Severin Norbys slakt och plundring sommaren 1522 först hade tagit sig till Raumo och därifrån med fartyg till skärgården mellan Närpes och Malax. Det är troligt att det var säkrare att vistas i skärgården, och speciellt på en ö långt från fastlandet”.[5]
Kurck hade hoppats på att i Österbotten kunna organisera ett uppror mot danskarna, men insåg att situationen var ohållbar. Han hade av kretsarna kring Gustav Vasa blivit nominerad till ny ärkebiskop i Uppsala och ville naturligtvis ta sig dit. Skeppet seglade över Kvarken och ner längs den svenska kusten. Här slutade dock färden. Peder Swart skriver:
”Kurck beslöt därför att bege sig över havet till Sverige och ansluta sig till herr Gustav. Utanför Öregrund vid Wiggan[6] råkade man ut för en gräslig storm. Alla försvann tillsammans med skepp, tjänare, last och andra ägodelar.”
Johannes Magnus befann sig fortfarande i början av år 1523 i Rom, då han mottog en budbärare från Sverige. Denne berättade om Arvid Kurcks tragiska öde och framförde erbjudandet om den nu vakanta ärkebiskopsstolen i Uppsala. Det är uppenbart de dramatiska händelserna och ärkebiskopserbjudandet blev ett stort samtalsämne bland skandinaverna i Rom. Jacob Ziegler deltog i diskussionerna och fick på så sätt kunskap om vad som hänt. Hans relation till orterna Kustö, Närpes och Öregrund blev på detta sätt djupare än vad som annars skulle ha varit fallet. Kanske är det därför han ritat in dem på sin karta.
De medeltida kartograferna lånade friskt av varandra, och kartor med ön Nerpia inritade publicerades år 1540 av Sebastian Münster och så sent som 1574 av Girolamo Ruscelli. Detta trots att det år 1539 hade kommit ut en ny karta, som skulle bilda skola under hela resten av 1500-talet. Det var Johannes Magnus bror Olaus Magnus, som stod för den. Hans Carta Marina innebar en helt ny nivå av genomarbetning och detaljrikedom (Bild 3).
Ländernas utseende började i den påminna om verkligheten, även om koordinatbestämningen och detaljerna fortfarande tidvis var inexakta. Carta Marina har ett femtiotal finländska ortnamn inritade. Många, men inte alla, är sådana som ingår i Schondias textdel. Man kan dock se att Olaus Magnus vid positionsbestämningen använt andra källor än Ziegler. Ibland har han lyckats bättre, ibland sämre. Samma gäller öarna i Östersjön. Närpes är inte mera en ö, utan har nu intagit sin korrekta plats som kustort. Olaus Magnus har i alla fall fortfarande placerat en ö utanför Närpes. I sin ursprungliga utgåva kallar han ön Refzö, som ju inte skall ligga där, utan utanför Ulfsby. Mellan Närpes och Korsholm har han ritat in ett nytt ortnamn, Vesikila, som inte omedelbart går att identifiera.
Carta Marina blev förebilden för ett stort antal andra kartor, bland annat Sebastian Münsters Geographia från 1545, Lucas Waghenaers Spiegel der Zeevaert från 1584, Gerard Mercators Europakartor från 1569 och 1595, samt Abraham Ortelius Theatrum Orbis från 1570 och 1598. I dessa har ön Refzö försvunnit, men orten Vesikila finns fortfarande inritad. Vilken ort kan det vara fråga om?
Sökande efter Vesikila i gamla texter ger klent resultat. En plats med eventuell koppling till namnet återfinns i alla fall i ”Klagomålsregister över Finlands adel”, som Gustav Vasas sekreterare Rasmus Ludvigsson och Jakob Teit skrev år 1556 under kungens resa i Finland. Förutom klagomålen innehåller den flera beskrivningar av Finlands geografi. Bland annat uppräknas rutterna mellan olika orter i landet, bland annat vägen från Ulfsby till Korsholm. Texten är av handstilen att döma skriven av Ludvigsson (Bild 4). Den intressanta noteringen i denna text är Weskelax, som sägs ligga fyra mil från Närpes och tre mil från Malax. Ludvigsson använder som mått en finsk mil, peninkulma, som skall motsvara ungefär sex km. Detta stämmer också ganska bra med avståndet mellan Ulfsby och Korsholm, 210 km, som sägs vara 36 mil. Vägen mellan Närpes och Malax skulle alltså enligt Ludvigsson vara ungefär 42 km, vilket är rejält i underkant jämfört med kustvägen som är 67 km. Tom. fågelvägen mellan orterna är 53 km. Man är tvungen att anta att avståndsbedömningen misslyckats här. Om man i alla fall antar att förhållandet mellan avstånden till Närpes och Malax, 4:3, är korrekt skall Weskelax ligga i området kring Korsnäs. Platsen är ungefär där Olaus Magnus ritat in Vesikila på kartan.
Helge Wikars skriver följande i Korsnäs hembygdsförenings publikation:
”Det finns en gammal karta, som jag har sett, där en kyrka är inritad vid kusten litet norr om Harrström ås utflöde i havet. Kyrkan hette Vesihili, och platsen blir Edsvikområdet.”
En teori börjar formas. Det aktuella området innehåller många finska namn, som härstammar från tiden innan den svenska kolonialiseringen tog fart på 1200-talet. Försvenskningen av dem har tagit varierande tid. Madelahti blev rätt snabbt Malax och Petolahti Petalax. Mustasaari användes länge som sockennamn också på svenska innan Korsholm och Vasa tog över. Moikipää fick så sent som 1963 det officiella namnet Molpe. Mot bakgrunden av detta är det inte svårt att föreställa sig att Edsviken i Korsnästrakten ursprungligen på finska kallades Vesilahti, som i svensk text blev Weskelax. Byn vid denna vik har sedan kallats Vesikylä, som blev Vesikila. Helge Wikars Vesihili är troligen ett skriv- eller tolkningsfel av detta namn.
Även om namnet Korsnäs inte använts på kartor finns det nämnt i texter från 1400-talet. Det finns många legender om hur namnet kommit till. August Ramsay skriver i sin bok[7] att svenska korsfarare rest ett stort kors och ämnat bygga en borg här. En fruktansvärd storm drev deras flotta norrut, och borgen byggdes i stället vid Korsholm. Enligt andra sägner hade de första korsfararna kastat ett stort kors i vattnet, och då det flöt iland byggde de en kyrka där. Här går dock uppgifterna isär om platsen som avses är Korsholm eller Korsnäs.
I vilket fall som helst blev Korsnäs eller Vesikylä på 1300-talet känt för sitt kors. Man byggde i något skede ett kapell, där förböner anordnades för sjuka och nödställda sjömän. Dessa gav som tack offer till kyrkan, som därigenom blev ganska välmående och hyste ett antal munkar som verkade där. Munkarna försvann då den katolska tiden gick mot sitt slut, men vissa seder höll i sig en tid efter detta. Elias Holmius skrev år 1673 att man tidigare vid helgerna brukade gå i processioner efter två kors med fanor, men att dessa numera var försvunna. Samma gällde munkarnas böcker som tidigare funnits i kyrkan. Kvar fanns endast några helgonbilder i trä från 1400-talet.
I slutet av 1500-talet försvann namnet Vesikylä för gott och Korsnäs tog över. Det nya namnet hittade dock inte in i de tidiga 1600-talskartorna. Antagligen minskade offerkyrkans betydelse samtidigt som Närpes roll som huvudort förstärktes.
De statliga kartograferna var också mera intresserade av skärgårdens geografi än av kustbyarna. Ett exempel på detta var Anders Bure, som år 1595 fick överta tjänsten som kunglig sekreterare efter Rasmus Ludvigsson. Ett av hans uppdrag blev att skapa en ny karta över Norden. Han hade fördelen att själv kunna resa omkring eller skicka medhjälpare till de områden som skulle avbildas, och hans år 1626 publicerade Orbis Arctoi Nova blev därför noggrann och verklighetstrogen. Man ser dock att Bures karta till exempel i Österbotten främst beskriver större öar och hamnar, medan orterna inne i landet lyser med sin frånvaro. I Sydösterbotten är det Halsö, Grytskär, Silmarsund, samt Kaskö som har rymts med. Närpes och Lappfjärd kyrkor tycks vara inritade, men orterna nämns inte med namn (Bild 5).
På 1600-talet började den lokala lantmäteriverksamheten ta fart i Sverige. Per Brahe dy. utnämnde år 1647 Claes Claesson till lantmätare i Österbotten. Han blev känd som stadsplaneritare, men mätte också upp Sydösterbottens kusttrakter. Då Carl Gripenhielm år 1683 blev chef för det svenska lantmäteriverket lät han sammanställa alla rikets lantmätares mätresultat till en stor karta. Claessons hand syns klart i avsnittet mellan Vasa och den nya staden Kristinestad. Här finns några namn, som annars endast hittas på Claessons lokala kartor (Bild 6).
Wargöö är naturligtvis dagens Bergö och Halsön har behållit sitt gamla namn. Söder Biörkön heter däremot numera Harvungön. Det ståtliga namnet Demantskiär har ersatts av det mera prosaiska Storskäret. Grytskiär finns kvar och likaså Ängsön. Den sistnämnda ligger alltså bredvid ovan nämnda Eskilsö, som numera heter Eskö. Sundet mellan dem, Silmarsund, har grundats upp och blivit en smal kanal som på norra sidan heter Eskö sund och på södra sidan Skärmans sund.
Efter Stora ofreden och den ryska invasionen i början av 1700-talet började man inse den militära betydelsen av goda kartor. Mättekniken utvecklades, och kartorna blev allt exaktare. Samtidigt försvann dock den fascinerande blandning av fakta och sägner, som medeltidskartorna innehöll.
En kortare version av artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2020
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Artikelförfattaren Anders Moliis-Mellberg är intresserad av skärgårdshistoria och kartor. Ett tack också till Birger Ingman och Christina Mannfolk, som bidragit med material.
Litteratur:
Nordiska kartans historia. Ulla Ehrensvärd, John Nurminens stiftelse 2006
Suomi 1500-luvun kartoissa. Leena Miekkavaara, Jyväskylä 2008
Finlands svenska Folkdiktning Sägner II, SLS 1928
Beskrifning öfver Nerpes socken. B. Fr. Nordlund, Suomi 5 1866
Vägvisare i Finland. Praktisk resehandbok. August Ramsay 1895
Reseruter i Finland. Turistföreningen i Finland, 1888 1
Korsnäs kyrka och präster intill Stora ofreden. Wasa-Posten 14.4 1927
Dissertatio Geographica de Ostrobothnia. Per Niclas Mathesius 1734
Gustav I:s krönika. Peder Swart. Utgifven af G.E. Klemming. Stockholm. 1870
Fasta fornminnen i Korsnäs. Helge Wikars m.fl., Korsnäs hembygdsförening 1986
Fotnoter
[1] Ungefär ”Vad innehåller kontinenten”
[2] Ulfsby är numera en stadsdel i Björneborg. Staden grundades tjugo år efter Carta Marinas publicering närmare kusten eftersom landhöjningen gjort Ulfsby hamn ofarbar.
[3] Eskilsö kallas numera Eskö och Silmarsund heter Skärmans sund på grundkartan.
[4] Dvs. strider med danskar
[5] Författarens mycket fria översättning från latinet
[6] Wiggan var det gamla namnet på norra delen av Gräsö utanför Öresund
[7] Vägvisare i Finland år 1895