22.12.2020
Gråsälsstammen i Östersjön ökar stadigt och orsakar stora skador för bland annat kustfisket. Endast en bråkdel av kvoten för avskjutning utnyttjas då det inte finns någon morot för jägarna att ta sig an den arbetsdryga jakten.
Yrkesfiskets lönsamhet sjunker. Fångsterna minskar, samtidigt som kostnaderna för till exempel bränsle stiger. Gråsälen, som för omkring 40 år sedan var nära utrotning, har återkommit starkt och är en stor orsak till de minskade fångsterna. En vuxen gråsäl äter i medeltal 4,5–7,5 kg fisk om dagen. Kustfisket är särskilt drabbat, både genom minskad fångst och skadade fångstredskap.
De organiska miljögifterna DDT, PCB och dioxin orsakade reproduktionsstörningar hos sälen på 1970-talet när gifthalterna i Östersjön var som högst. Den hotade stammen ledde till att gråsälen 1976 fredades under reproduktionstiden och totalfredades år 1987. Då räknade man endast några hundra sälar i vattnen kring Finland, cirka 3000 i hela Östersjön.
Även om man ännu på 2010-talet uppmätte halter av miljögifter i strömming som översteg gränsvärdena, har ett långsiktigt miljöarbete och bland annat restriktioner inom cellulosa- och papperstillverkningen resulterat i att halterna reducerats kraftigt. Gråsälsstammen växte sig småningom starkare. Tio år efter totalförbudet ändrades jaktvårdsförordningen så att jaktvårdsdistrikten kunde dela ut licenser för jakt i forskningssyfte. Avskjutningen var dock marginell.
Från början av 2000-talet har Östersjöns gråsälsstam vuxit med i genomsnitt fem procent per år. Vid flyginventeringar år 2019 noterades cirka 38 000 gråsälar i Östersjön. Av dessa befann sig cirka 14 200 i Finlands havsområde, där Naturresursinstitutet Luke ansvarar för inventeringen. Man räknar med att det faktiska antalet sälar är aningen högre, eftersom alla inte påträffats vid inventeringen.
Gråsäl får numera jagas från den 16 april till den 31 december enligt en regional kvot som fastställs av jord- och skogsbruksministeriet. Kvoterna bestäms så att gråsälsstammen inte äventyras, utan bevaras på en gynnsam skyddsnivå.
I Finland får man skjuta totalt 1 050 sälar per år, men endast en bråkdel av kvoten utnyttjas. Enligt Mickel Nyström, ordförande för Åbolands jaktvårdsdistrikt, finns det flera orsaker till detta. Främst beror det på att säljakt är tidskrävande och arbetsdrygt, samtidigt som bytet inte är särskilt eftertraktat för jägaren och det är förbjudet att sälja vidare.
– I södra delarna av Finland sker säljakten huvudsakligen på öppet vatten, till skillnad från Österbotten och norrut där man kan skjuta säl på isen. För att kunna ta tillvara sälen måste vi skjuta där den går upp på land. Jag brukar säga att så länge man ser träd på holmarna så ser man inte säl på land, vi ska alltså ganska långt ut i ytterskärgården för att kunna jaga. Det kräver tid och dessutom förutsätter en lyckad jakt lugnt väder, säger Nyström.
Det är förbjudet att skjuta säl i Skärgårdshavets nationalpark.
– De traditionella och bästa platserna för säljakt finns i nationalparken. Forststyrelsen har inte godkänt jakt på säl och vill inte lätta på förbudet, eftersom man är rädd för att man av misstag skjuter vikare istället för gråsäl. Det ser jag inte som ett problem, eftersom kännetecknen på sälarna skiljer sig märkbart. Vikarestammen är starkare nu och i praktiken är det inte svårt att se skillnad på gråsäl och vikare, säger Nyström.
År 2015 införde EU ett totalförbud mot handel med sälprodukter, med undantag för vissa inuitsamhällen. Det betyder att man inte kan sälja sälskinn som kunde användas till exempel i hantverk, sältranet som tidigare kokades till olja eller sälköttet.
– Jägare är måna om att ta tillvara sitt byte, men i och med förbudet är det svårt. Jag har redan några sälskinn hemma och behöver knappast flera. Köttet går att äta, men det kommer ju en hel del från en säl, då en hona väger 120 till 160 kilogram, förklarar Nyström.
Dessutom är det ett tidskrävande handarbete att ta hand om bytet. Sälen ska avblodas, flås och fettet som sitter precis under skinnet ska skäras bort. Djuret kan ha sälsjuka eller trikiner, så det är viktigt att ha handskar på och hantera köttet rätt. Sälkött är magert, ungefär som älgens, eftersom fettet bildar ett eget lager utanpå köttet.
Den enda egentliga motiveringen till att gå ut på säljakt är upplevelsen. Nyström säger att han ibland blir kontaktad av folk som vill komma ut för prova på säljakt.
– Kanske kunde det finnas en krok i någon slags säljaktsturism. Men å andra sidan, säljakt deltar man kanske i en eller ett par gånger i sitt liv, det är rätt utmanande och inget man gör varje år såsom till exempel älgjakt.
Frågan kvarstår alltså, vem ska göra jobbet?
Naturresursinstitutet Luke har samlat in kunskap om sälarnas beteende för att kunna rikta in skötseln av beståndet rätt. Man har märkt att det huvudsakligen är gråsälshannar som specialiserat sig på att vittja fiskebragder, såsom pontonryssjor. Sälarna är ofta trogna sina områden där de söker föda och man hoppas därför kunna minska sälskadorna genom avskjutning av gråsäl i närheten av ryssjorna. Samma gäller fiskodlingar.
Mickel Nyström gör klar skillnad på säljakt och skadedjursjakt. Där man skjuter skadedjur, till exempel nära en fiskodling, skjuter man sälen i vattnet, vilket gör det väldigt svårt att ta tillvara djuret från båten.
– Det är synd, men avskjutningen av skadedjur måste göras. Vid den stora fiskodlingen i Houtskär räknar man med sälskador på cirka 100 000 euro per år och där har man till och med anställt jägare för att hålla sälen borta.
Enligt Nyström är sälen synnerligen orädd och väldigt nyfiken.
– Jag brukar kalla dem för havets hundar. Det har hänt att vi har skjutit en säl och medan vi bärgar bytet, simmar andra sälar runt båten och kollar in vad vi gör. De skräms inte av jakt eller av människan.
Artikelförfattaren Mia Henriksson är kommunikatör vid Centret för livslångt lärande, Åbo Akademi. Uppvuxen i Nagu, bosatt i Åbo. Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2020.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!