27.9.2022
Skärgårdsborna både fruktade och suktade efter Folkhälsans hälsobåtar som trafikerade i skärgården i södra och sydvästra Finland mellan år 1948 och 1970. Båtarna var utrustade med bärbart klinikskåp, trampborr och lungröntgenapparat.
Samfundet Folkhälsan fick år 1939 en stor donation, vars avkastning i första hand skulle användas för att anställa en eller flera hälsosystrar för befolkningen i den yttre skärgården. Som följd av krigsutbrottet samma år gick planerna på att skaffa en båt för hälsosystrarnas resor emellertid om intet.
Under fortsättningskriget väcktes bland barnläkare i Sverige tanken på att göra en insats till fromma för Finlands barn. Den drivande själen var doktor Gert von Sydow, som sommaren 1942 gjorde en turné med mottagningar och rådgivning för barn och mammor i alla åboländska skärgårdskommuner. Hos honom föddes då tanken på inrättande av en barnavårdscentral för Åbolands skärgård och den idén mognade sedermera fram till beslutet att grunda Åbolands sjukhus.
År 1943 fick Folkhälsan av Hjälpkommittén för Finlands barn i Sverige vårt lands första transportabla apparatur för skärmbildsröntgen. Den användes för att undersöka förekomsten av lungtuberkulos bland skärgårdsborna i de åländska och åboländska utskärskommunerna. Den tekniska utrustningen var packad i tio lådor, med en sammanlagd vikt av ungefär två ton. När den skulle fraktas på land behövdes fem hästdragna kärror. När den, efter att första gången ha tagits i bruk på Hellsö i Kökar skulle föras över till Karlby, låg suden på den tungt lastade fiskarbåten oroande nära vattenytan. Med improviserade transportmedel fortsatte turnén därefter genom hela skärgården. I Åboland undersöktes det året 8335 personer. Av dem kallades 232 till eftergranskning och bland dem konstaterades 37 fall av aktiv lungtuberkulos.
Skärgården blev ett föregångsområde i Finland i bekämpandet av den då ännu allmänna tuberkulosen. Genom tillmötesgående från Sveriges BCG-laboratorium fick Folkhälsan från och med 1944 så mycket Calmette-vaccin att alla barn i skärgården kunde vaccineras.
Folkhälsans kartläggning av hälsosituationen på Åland 1943 visade att det lagstadgade hälsovårdssystemet med en stationär rådgivningsbyrå i varje kommun inte fungerade tillfredsställande i skärgården. Något måste göras för att också befolkningen på de mest avlägsna öarna skulle få tillgång till vård.
När Folkhälsan efter krigets slut på nytt tog upp frågan om utvecklandet av hälsovården i ytterskärgården, beslöt man att fortsättningsvis i första hand satsa på kampen mot tuberkulosen, men att därtill också utveckla vården av barn och tandvården. För ambulerande mödra- och barnrådgivning samt för vaccinering räckte det till med en mindre båt, men för skärmbildsfotografering och tandvård fordrades det en betydligt större, på grund av den tekniska utrustning de verksamheterna krävde.
Den ursprungliga donationen räckte emellertid inte till för så här vidlyftiga planer, men när samfundet fick kontakt med Sparfrämjandet i Sverige uppenbarade sig en möjlighet att genomföra dem. Direktör Erik Elinder vid Sparfrämjandet ansåg att en hälsobåt för det krigshärjade grannlandets skärgårdsbefolkning skulle vara ett ypperligt sparmål för tidningen Lyckoslantens läsekrets, som utgjordes av 500 000 svenska folkskolebarn. För det behjärtansvärda ändamålet ordnade Sparfrämjandet fester och basarer runt om i Sverige. Barnen samlade in tidningspapper och fick 25-öringar att sätta i sina sparbössor.
De barn som deltog i insamlingen var med i det stora lotteriet, som skulle ge 15 barn möjlighet att delta i en resa med hälsobåten i Åbolands och Ålands skärgård. När Folkhälsan år 1948 hittade en lämplig båt för rådgivningsverksamheten och vaccinerandet, döptes den till Lyckoslanten och med den fick fem barn åt gången resa omkring i den finländska skärgården.
Lyckoslantens uppgift var att föra hälsosystrar och läkare ut till de små samhällena i utskären, till och med till holmar med endast enstaka invånare. Huvudvikten låg vid hälsovårdande rådgivning för barn och blivande mödrar, men vaccinering mot smittosamma sjukdomar utgjorde också en viktig del av programmet. Under sina semestrar turades barnläkarna Olle Palmberg och Johan Wickström om att undersöka barnens hälsa vid mottagningar i skolor eller i vackert väder ute på bryggor, medan en tandläkare vid behov tog hand om barnens tänder med hjälp av en trampborr, som bars upp till stugorna.
Under turnérna ordnades dessutom ”hälsofester” för allmänheten några kvällar i veckan. Efter ett kort föredrag om hur man skulle sköta om sin hälsa, ledde Lyckoslantens skeppare allsång och till sist visades ”levande bilder” av Kalle Anka med hjälp av generator och filmprojektor. Det var mycket spännande, för på den tiden fanns det inte någon elektricitet i utskären och för att på kvällen få se den tecknade filmen, lät man barnen förstå att de först måste låta sig vaccineras.
År 1951 löpte den nya, specialbyggda hälsobåten Gullkronan av stapeln på Åbo båtvarv. Det var ett 20 meter långt och fem meter brett fartyg i stål, planerat av ingenjör Jarl Lindblom för sitt uppdrag runt om i skärgården. Med ett djupgående på bara 1,6 meter kunde den angöra de flesta bryggorna. Varje sommar under de följande 20 åren turnerade Gullkronan därefter i den åboländska, åländska och östnyländska skärgården med barnläkare och hälsosyster, samt tandläkare med assistent ombord. Som skeppare fungerade Ferdinand Sjöstrand från Kökar, en man som kände till alla grynnor i den åländska och den åboländska skärgården, och som dessutom var utbildad röntgentekniker.
Den viktigaste uppgiften för hälsobåtarna var att i ett tidigt skede upptäcka lungtuberkulos och på det sättet minska risken för att sjukdomen spreds vidare till familjemedlemmar och grannar. Det här sållningsarbetet utfördes i skärgården av Folkhälsan på uppdrag av Raseborgs tuberkulosdistrikt.
Då en ny lag om statsunderstöd för skoltandvård trädde i kraft år 1951 kunde Gullkronan redan samma år inleda sin verksamhet som ansvarig för skärgårdens skoltandvård, tack vare att sex till sju tandläkare, mot anspråkslös ersättning, ställde upp några veckor under sin semester för att granska barnens tänder. Med olika ”konstgrepp” försökte man öka och upprätthålla barnens och ungdomarnas intresse för att sköta om sina tänder. Det var ändå bara något tiotal barn per år som fick rätt till den 100-marks sedel, som tillföll var och en som kunde uppvisa helt felfria tänder.
Det arbete som utfördes med hjälp av Lyckoslanten och Gullkronan har haft en stor betydelse för skärgårdens befolkning. Under Gullkronans första tio år hade man utfört mer än 77 000 tuberkulosundersökningar med skärmbildsfotografering och 16 500 tandläkarbesök.
Den något mindre Lyckoslanten användes under de senare åren främst för barnrådgivningsturnéer. När kommunikationerna och den kommunala hälsovården under 1950-talet förbättrades, blev behovet av sådana turnéer mindre och Lyckoslanten togs ur bruk efter sommaren 1961. Under sina 14 somrar hade Lyckoslanten betjänat cirka 12 000 barn med mödrar. Gullkronans verksamhet fortsatte fram till 1970 när fartyget såldes till sjömansskolan i Raumo.
Artikelförfattaren Gustav Wickström, em professor i företagshälsovård, har tillbringat så gott som alla sina somrar i Åbolands skärgård. Han har intervjuat ortsbor om gångna tider och skrivit böcker om händelserna i skärgården under inbördeskriget och förbudstiden.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Källa
Dahlberg, Julia. 2021. Mitt i samhället, nära människan. Samfundet Folkhälsan i svenska Finland 1921–2021. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland.