27.9.2022
May Rehnberg var en av de unga nyutexaminerade hälsosystrar från Helsingfors Svenska Sjukvårdsinstitut som Maj-Lis Blom, den första landskapshälsosystern på Åland, lyckades locka över till ett spännande, händelserikt och många gånger äventyrligt liv i den åländska skärgården vid mitten av 1950-talet.
Maj-Lis Blom, kallad Blomman, var pionjären och centralgestalten i bygget av den offentliga hälsovården på Åland mellan 1950 och 1973. Till den offentliga hälsovården hörde ett nätverk av hälsosystrar i de åländska kommunerna, där hälsosystrarna i de avlägset belägna skärgårdskommunerna Föglö, Kökar, Kumlinge och Brändö var särskilt betydelsefulla. Hade min mamma May Rehnberg, sedermera Flodin, varit en annan än den person hon var, hade hon nog inte år 1956 slagit sig ner i Föglö vid 22 års ålder med det omedelbara ansvaret för närmare tusen kommuninvånares hälsa.
Steget från Helsingfors till Föglö som vid den här tiden var utan offentliga kommunikationer och där visst bara Degerby var elektrifierat tack vare elverket på min farfar Oskar Flodins varv, måste också ha varit långt. Men min dådkraftiga och rentav litet våldsamt viljestarka mamma valde den åländska skärgården framom huvudstaden. May var alltså en av Blommans flickor och som dotter till May blir jag Blommans ”barnbarn”. Utan Blomman hade jag antagligen inte funnits.
Jag är född i Föglö och bodde där under mina åtta första levnadsår, från 1960 till 1968. Hur kunde då livet vara för ett hälsosysterbarn i skärgården på 1960-talet? Mina minnesbilder är självklart subjektiva och långt präglas perspektivet av närheten mellan mig och den här speciella hälsosystern, som råkade vara min mamma.
Att på sextiotalet växa upp i skärgården som barn till en hälsosyster innebar nog inget mindre än ett äventyr ur Astrid Lindgrens fantastiska värld. I alla fall i Degerby, Ålands andra stad, som skärgårdsbyn med sina vackra jugendvillor ute i havet ofta kallades. Det allra bästa var sjukbesöken med den nyinförskaffade bilen DKW:n, förkortning för Deutsche Kraftwagen, runtom i socknen eller socknarna, ”Västersocken” och ”Östersocken”. Mamma körde, jag satt i baksätet bredvid den rektangulära bruna hälsosysterväskan i durabelt brunt läder. Den innehöll sprutor, nålar och vaccinampuller, stetoskop, provrör, bandage och plåster, peang, pincett och sax, nål och tråd för att sy sår med, och mycket annan spännande och farlig utrustning. Blodtrycksapparaten transporterades separat. ”Blodtrycket” kallade jag den.
I bilen sjöng vi och livet log. Överallt togs vi lika varmt emot och Föglö blev ett slags utvidgad familj för mig. Jag fick karameller och välvillig uppmärksamhet. Tidigt utvecklade jag ett sinne för det dramatiska. Storslagna landskap, gamla hus och fantasifulla ord tilltalade mig särskilt. Västersocken kändes alltid mycket långt borta och var därför särskilt spännande. Föglö handlade bland annat om förtrollande namn. Att få besöka ställen med namn som Vargskär och Ulversö, och ibland i ylande storm! Namnen gjorde platserna både kusliga och lockande i min, det lilla barnets, fantasi, men jag stod ju under min allsmäktiga hälsosystermammas beskydd och hon rattade en snabb bil, och ibland gjorde hon det verkligt snabbt. Vargskär var visserligen kargt men inte mera varglikt än att man kunde få sig en lakritsstång och ett Chicago-tuggummi i butiken där. Besöken blev sagor, men på riktigt.
Också Sommarö var speciellt, sitt ljuva namn till trots. Där står midsommarstången högt uppe på berget och gör därför ett överväldigande intryck, eller gjorde det. I dag har träden vuxit sig så höga att effekten inte längre är densamma. Och vuxenperspektivet är förstås ett annat. Så här efteråt kan jag säga att det var något sublimt över hela stången då den dök upp bakom kurvan när man kom från Degerbyhållet. Den var otroligt mäktig i sin ensamma reslighet och fyllde mig med bävan. Liksom hängbron kallad Golden Gate efter sin berömda förebild i San Franscisco.
Ofta kom patienter på besök hos oss uppe på Högtomt, också kallat Oljeberget efter den stora betongplattan intill, som under kriget använts för förvaring av oljecisterner. Under Mays tid som hälsosyster mellan 1956 och 1968 bytte sjuk- och hälsovårdsmottagningen adress ett antal gånger. Under min tid låg den i skolan, vilket var vanligt i skärgårdskommunerna, men vårt kök fungerade oftast som akutmottagning. Jag fick se det mesta. Här vandrade brutna ben, krossade skallar och perforerade näsor in. Men för mamma var allt möjligt, verkade det, och ingen för sjuk för att tillfriskna. En gång gällde det min lillebror. Mycket trotsigare än jag satt han och gungade på stolen vid middagen. Trots flera tillsägelser upphörde han inte. Så tippade han bakåt varpå gaffeln rände in underifrån genom både underläppen och överläppen och täppte till munnen på honom. May lade honom resolut på matsalsbordet, drog ut gaffeln och sydde ihop såren.
Ibland kunde livet vara så fullt av spänning att det nästan blev för mycket av det goda. Jag kom att utvecklas till en liten räddhågsen typ, så till vida olik min tuffa mamma. Min första reaktion då telefonen ringer numera är alltid skräck, panik nästan: Vad är det nu som har hänt? Nuförtiden ringer ju telefoner överallt och hela tiden och jag lever i ständig nervanspänning. På sextiotalet ringde vår trådtelefon morgon, middag, kväll och natt i vårt vita hus högt uppe på berget. Samtalen med hälsosystern blev långa. Då och då måste mamma ge sig av ut i mörkret, kvällen, natten. Dagtid svarade jag, fyraåringen, ofta och en gång gav jag rådet att ta två aspirin och att därpå gå och lägga sig. Jag ville ha min mamma i fred.
Jag var med då mamma avlägsnade fiskben ur någons hals i Granboda, jag minns inte vems, och då hon, eftersom ingen veterinär fanns att tillgå, vaccinerade grisar, just i Sommarö om jag minns rätt. Hälso-May fyllde sprutan, desinficerade noggrant grisen på vaccinationsstället bakom det fladdrande örat och stack. Jag var rädd, mest för att grisen skulle bli arg och trycka upp min mamma mot planket i stian och mosa henne. Men allt gick bra, grisen gav ifrån sig ett litet skrik bara. Ibland var jag också med då hon avlägsnade drag ur öron och näsor, vaccinerade spädbarn, bytte katetrar, förband sår, spjälade ben, palperade magar, lyssnade efter fosterljud. Och jag och min bästis Anne Nordblom, numera Lund, var förstås med när mamma skulle testa några slags nya förträffliga nålar för blodprovstagning i fingret. På oss. Det skulle inte kännas alls, hette det. I själva verket var nålarna metallbitar med en ganska bred triangelformad spets som gjorde att fingertoppen skars upp. Mycket blod gav de ju. Men jag fick också vara med vid Fokhälsans Föglöavdelnings årsmöte på ungdomslokalen Vikingaborg i Sonboda. Där uppträdde May med föredrag och jag med sång.
I början av sin Föglötid vandrade och cyklade May, senare körde hon motorcykel iklädd höga bruna läderhandskar och läderhuva. Då hon fick körkort var det förstås bilen, DKW:n, som gällde. Det fanns en särskild dramatik, ett sprak, kring min mamma. Hon var fartig, lite farlig och hade en omutlig framtidstro. I min föreställningsvärld hade hon nog en sådan mammamakt att hon närapå kunde gå på vattnet. En gång körde vi bil över isen tillsammans med tidigare barnmorskan i Föglö, Märtha Antin, i framsätet och mamma vid ratten. Vägen gick från Degerby till Långnäs. Med jämna mellanrum måste vi stanna och ta fram isbillen för att pröva om isen bar. Sådana ställen var utmärkta med ruskor. Jag var rädd att vi skulle åka vilse i allt det vita, rätt ut i öppna havet. Väl framme i Långnäs var det inte mycket till is kvar då vi skulle köra i land. Under issörjan som i sin tur täcktes av vatten låg, eller flöt, ett par plankor. May tryckte gasen i botten och vi fräste upp på land med vattnet sprutande kring däcken.
På något sätt beskriver den här händelsen min mamma ganska bra. Det sprutade och sprakade om henne, framför allt av glädje, men hon hade också ett fruktansvärt häftigt humör. Hon blev lätt topp tunnor rasande. När jag ser tillbaka förstår jag det bättre. Arbetsbördan måste ha varit gränslös och hon dödstrött, om hon hade vågat känna efter. Världens tuffaste arbete med tjänstgöring 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, två små barn, ett helt hushåll, ingen dagvård och så kraven på att leva upp till de perfekta hemmafruidealen som fortfarande gällde närapå hundraprocentigt, arbete eller inte.
May hade alltid brått och i brådskan råkade vi ut för ett antal olyckor med bilen. Några gånger backade May ner i diket. Då och då började motorn koka; May hade glömt att fylla på kylarvatten. En gång körde vi på min farfar Oskar som kom från sitt varv på mopeden. Då vi svängde in till Oljeberget skulle han svänga ut på byvägen. Farfar flög in i skogen och vi kastade oss ur bilen. Där satt han sen på en sten, vit i ansiktet med två lysande bloddroppar i pannan. May var kolugn när hon undersökte honom. Allt hade gått bra, han fick inte några allvarligare skador än det lilla såret i pannan. En annan gång fick May väldigt brått av andra orsaker. Hon skulle ta upp nät och jag och min fyra år yngre bror var med henne i roddbåten. Nätuppagning hörde naturligtvis inte till hennes sysslor, men av någon anledning hade hon lovat ställa upp den här gången. Plötsligt kom en snabbgående motorbåt med stäven i vädret farande på kollisionskurs mot oss. May, som inte var någon bra roddare eller båtmänniska överhuvudtaget, försökte ropa. Båtföraren hörde förstås inget för motorbullret. May kommenderade ner oss platt på durken och rodde för brinnkära livet. Vi lyckades undvika kraschen med en hårsmån.
All dynamiken, detta att det hela tiden hände och skedde, att mamma, vi båda eller patienter av alla de slag kom och for, har satt sina tydliga spår hos mig. Jag älskar allt som rullar och jag älskar att röra på mig, att åka tåg, båt och bil, att gå, springa och cykla. Att se landskap som växlar och ilar förbi. Samtidigt blev jag bebodd av både en rastlöshet och en känsla av otrygghet, rädd för vad som kunde tänkas hända. Det fanns som sagt ingen dagvård i skärgården på 1960-talet och inte heller någon betald moderskapsledighet. Knappt någon ledighet alls, för den delen. Den mammaledighet som May slutligen kunde ta då jag var knappt ett år, betalade hon själv. Senare sköttes jag av barnflickorna Ulla, Marianne och Harriet. Min pappa Nils, Nisse Flodin, gjorde mycket långa arbetsdagar på farfars varv, Flodins Slip och Båtvarv grundat 1924, som låg vid stranden nedanför vårt hus. Från fyra års ålder var jag ibland tvungen att vara ensam med min nyfödda bror då mamma snabbt måste åka iväg på ett sjukbesök. Hon ringde så fort hon nådde fram till en telefon, och jag svarade: ”Han sover och andas lugnt”.
Men Degerby band mig också vid platsen, i positiv bemärkelse. Den franske filosofen Gaston Bachelard har i en av sina mest berömda böcker Rummets poetik skrivit om hur våra tidiga rum, det vill säga våra hus och hem, för alltid följer oss i vårt sätt att relatera till världen. Huset på Högtomt och utsikten uppifrån mitt rum ut över fjärden och mot byn sitter som berget det stod på i mitt medvetande. Liksom hela platsen: trädgården, Oljeberget, det lilla skogspartiet mellan varvet och vårt hus ovanför, varvet med sina dånande maskiner och ljuvliga dofter av trä, lack, tjära, beck, terpentin.
En annan doft jag aldrig glömmer är sjukvårdsmottagningens antiseptiska lukt. Länge var desinfektionsmedel en mycket trygg doft, nästan lika angenäm som doften av nybryggt kaffe. För att inte tala om det närmaste grannskapet: doftande barrskog åt båda hållen och grannar som fungerade som viceföräldrar. Söderut Göta och Lennart Gustafsson som hade växthus med de ljuvligaste tomater som vi fick äta av så mycket vi ville. Att jag blev hängiven tomatälskare beror nog på dem. Mot byn till Märta och Alvar Sjölund. De hade en urgammal telefon som jag ringde i och där jag första gången fick smaka på kaffe. Och så fortsatte det Degerby igenom, upp till Brandkårshuset ungefär, där Anne och jag tillsammans valsade oss igenom alla sommarfesterna. Byvägen bildade en kedja av trygga platser, den ena kopplad till den andra. Men Brankis utgjorde en gräns. Där vidtog mindre känd mark. Av någon anledning förknippade jag världen bortom Brandkårshuset alltid med den diffusa kollektiva benämningen ”skogshuggarna”, som implicerade våldsamhet, alkoholism och finska språket.
May hade en stark dramatisk ådra och älskade att berätta. Och historierna var rena actionlitteraturen, men så vitt jag kan bedöma nu efteråt vederhäftiga i sak. Någon gång har jag tvivlat något på sanningshalten, tänkt att hon lagt till lite. En gång berättade hon hur hon fört en svårt sjuk patient till Mariehamn med ett mycket skraltigt flygplan. Då planet väl var uppe i luften, ska en dörr plötsligt ha ramlat av varpå den finskspråkiga piloten lakoniskt konstaterat att ”den var sönder redan förra månaden”. En annan gång under en patienttransport från Degerby till Svinö i motorbåt nattetid under full storm, ska motorn ha exploderat och både båten och bensinen börjat brinna. En tredje gång ska May ha fört ett nyfött barn till Åbo Universitets Centralsjukhus. Hon bar babyn i sin väska och matade den via pipett. Medpassagerarna trodde hon bar på en kattunge.
Sådana historier kunde min mamma. Och det bästa av allt var att hon själv varit med om dem, klarat sig ur dem och räddat livet på människor dessutom. Hon var värsta hjältinnan. Mammamakten var naturligtvis kopplad till hälsosystermakten och hälsosystern kunde verkligen ha makt över liv och död. May var påfallande stolt över sin förmåga att ställa diagnos. Inte konstigt att den andra boken jag läste i mitt liv var mammas Lärobok i barnavård; den första var Vi på Saltkråkan. Båda innebar fullständig identifikationsläsning. Som vuxen sitter jag fortfarande betagen av femtioelfte reprisen av Skärgårdsdoktorn på TV. Men i sextiotalets Föglö var det min mamma som var både doktor Sten och syster Berit i en och samma person.
Läkare märkte man annars inte mycket av i skärgården. Läkarna kom på besök ungefär en gång per månad och höll då mottagning för kommuninvånarna. Nina von Hellens hette en läkare av ryskt ursprung som blev god vän till familjen. Jag upplevde henne som mycket märklig, mager och mörk med konstig brytning och otroliga språkkunskaper. Jag var litet rädd för henne, men samtidigt blev hon nog något av en förebild. Hennes resor! Av doktor von Hellens fick jag en liten grekisk urna efter ett av hennes besök i Aten. Som ett kuriosum kan nämnas att Nina von Hellens lånat drag till den ryska läkaren Irina Gyllen i Ulla-Lena Lundbergs roman Is.
Lika spännande som sjukbesöken runtom i Föglö var stadsbesöken i Mariehamn fast på ett helt annat sätt. Stan betydde stora världen. Då vi åkte in till Mariehamn skulle vi självfallet träffa Blomman. Maj-Lis Blom var ett viktigt inslag i mitt liv från allra första början. Hon fanns där som en av de bärande pelarna i den för mig absolut trygga värld som hörde ihop med hälso- och sjukvården på Åland, och som egentligen definierade hela min tillvaro. I tjänsten besökte Blomman regelbundet sina hälsosystrar ute i skärgården. En gång övernattade mamma och jag hos henne i hennes dåvarande bostad i ett våningshus vid Strandgatan. Det var så spännande att jag inte kunde somna. Ett av mina tydligaste minnen hör ihop med det besöket – ljuden av trafiken utifrån nattetid. Jag kunde lika gärna ha befunnit mig i New York. En massa billjud på natten! Stadens ljud! I vilken världsstad jag än har övernattat går mina tankar alltid till denna första natt hos Blomman i världens minsta storstad Mariehamn. Men i dag vid Vårdbergsgatan i Åbo längtar jag mig sjuk efter skärgårdens, Föglös, tystnad och unika ljud.
”Sprutttan”, som var Instrumentariums lilla filial i Mariehamn och som inte längre finns, var för mig som godisbutiken i Pippi Långstrump. Där, hos Irma Ingves, inhandlade hälsosystrarna i skärgården sina instrument. Men där salufördes också allt som behövdes för barnskötsel och för att hålla kurser i barnavård, som blöjor, kläder och dockor av naturlig storlek och vikt. Ibland fick jag låna babydockan som May använde på kurserna i Föglö för att leka med. Intressant nog hade hon valt en mörkhyad docka, eller så var det bara sådana som då fanns att tillgå, vilket jag har litet svårt att föreställa mig. Men att dockan var mörkhyad var inte så underligt. 1960-talet präglades av en växande medvetenhet om rasismens orättfärdighet och solidariteten med världens svältande. Också hos oss användes argumentet ”Tänk på barnen i Biafra!” då jag hade svårt att få ner mannagrynsgröten. En bok jag läste tidigt var Skuggan från Little Rock, det svarta hembiträdet Daisy Bates berättelse om sitt liv i rassegregationens USA.
May hade massor av böcker i hyllorna och läste kopiöst, liksom jag kom att göra. Och hon försåg mig med böcker från tidig ålder. Senare har jag insett att det i Föglö på 1960-talet fanns ett slags modernitetens bildningstriumvirat där prästfamiljen, skolföreståndaren i Degerby och hälsosystern ingick. Andan var visionär och framstegsvänlig i den meningen att man hade stark tilltro till vetenskapen och dess landvinningar. Alla blev ”ordentligt vaccinerade”, som Hälso-May brukade säga. Det var ju hon som hade makten över sprutan.
Till moderniteten hörde också bekvämligheter, vilket det kunde vara knappt om på landsbygden ännu den här tiden. Jag tyckte förstås att vårt hus, som tidigare ägts av min faster och hennes man, var alltings mått. Vattenklosett, rinnande varmt och kallt vatten, och badrum med sittbadkar och dusch gjorde livet härligt liksom soffgruppen i vardagsrummet och den svartvita TV:n som kom 1966. Och så mitt eget rum på andra våningen, förstås, med fantastisk utsikt över Föglöfjärden. Vedspisen i köket spred värme och mys, men gasspisen gjorde vardagslivet enklare.
EPILOG. Det första yrke jag drömde om var naturligt nog sjuksköterskans. Men det blev aldrig ett reellt alternativ. Jag skulle utvecklas till en alltför inåtvänd, opraktisk och grubblande typ, och inte heller särskilt människovänlig. Jag blev också en ganska räddhågsen typ, fast det inte syns så mycket utanpå. Samtidigt finns en hel del av såväl Mays som min originella farfar Oskars företagsamhet och ambition hos mig: man ska sikta långt och högt, ingenting är omöjligt. Det är en inställning som givit mig både god utdelning och förbaskat mycket stryk.
Det finns en förhistoria till Mays Föglötid som säger en hel del om min originellt dådkraftiga mamma och jag väljer att avsluta med den. En gång berättade en god vän till min mormor och morfar, Naema Strömberg, hur det gick till då May beslöt sig för att bli sjuksköterska. Min mormor Astrid, värdinna på Grönkulla gård i Bromarf i Västra Nyland, hade tänkt att May, som då var 16 år, skulle ”börja väva lite”. Men May hade andra planer. Utan min mormor och morfars vetskap vidtalade hon en lokal jordbrukare som skulle åka in till Helsingfors med häst och kärra att ta med henne som fripassagerare. Där skumpade hon sedan de cirka 140 kilometrarna mellan Bromarf och Helsingfors på dåliga vägar med ett ombyte kläder i väskan. På järnvägsstationen gick hon in på toaletten, tvättade av sig vägdammet och bytte kläder. Sedan tog hon sig till Folkhälsans barnavårdsskola, sökte upp föreståndarinnan och meddelade att hon ville börja studera.
Hon blev väl mottagen men föreståndarinnan konstaterade att hon var alldeles för ung och måste vänta ett år. Nej, May ville börja med en gång. Hon anhöll om dispens och antogs som den yngsta studeranden någonsin. Då barnsköterskeexamen var avlagd efter ett års studier, följde två års fortsatta studier till sjuksköterska och därefter ytterligare ett års specialisering som hälsosyster, det som i dag med en urvattnad term kallas hälsovårdare. Det var en benämning som May skulle komma att grundligt ogilla.
Artikelförfattaren Pia Flodin Ahlbäck är poet, filosofie doktor i engelska språket och litteraturen och docent i litteraturvetenskap, särskilt litteratur och miljö.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Artikeln om Föglö ingår i artikelserien “Min ö” där skärgårdsbor och öbor själva får berätta om sina öar. Tidigare öar i serien:
1/2021 Björkö, Houtskär / Siv Fagerlund
2/2021 Replot / Linda Ahlbäck
3/2021 Kyrkogårdsö
4/2021 Pellinge / Erika Englund
1/2022 Sommaröarna / Christian Blom
2/2022 Sandholm / Rilo Eklundh