30.5.2024
Antalet heltids- och deltidsbebodda öar i Finland kan vara störst i hela Europa. Medräknat Åland finns det heltidsboende på nästan 600 öar, medan det finns deltidsboende på sammanlagt 19 000 öar. Men hur många är det som nuförtiden faktiskt bor på min ö Kökar? Ska jag räkna både fastboende, härbor, och sommargästerna med stuga – de som egentligen bor någon annanstans, därbor, som öns hela befolkning?
Jag brukar säga att öbor är som fåglar: en del är stannfåglar, andra är flyttfåglar som vistas här en tid. De är alla en del av populationen, en del av den mänskliga närvaron på ön. På Visingsö, som hör till Jönköpings kommun i Sverige, talar det lokala örådets ordförande Bengt Svensson om tvåfotingar, som står med båda fötterna på ön, och enfotingar, som står med en fot på ön och en i land.
För att få bättre koll på på vår ö gjorde vi en bobarhetsstudie på Kökar. Vi gjorde jobbet själva, undersökte vår egen ö i en sorts kollektiv självanalys med en metod som vi själva tillverkade. Vi ställde 40 frågor till oss själva, inom sju områden. Det var som ett välorganiserat, några månader långt kafferep, där vi hann prata igenom hur alla mår och vad som hänt sedan sist. Hur det går för butiken och skolan och kommunen? När man första gången hört göken och om det finns fisk i sjön. Vilka som har flyttat in och vilka som flyttat ut. Utsocknes som har köpt hus och vad de har betalat. Hur mycket priset har gått upp på mjölk och bensin.
Vi fick fram mer data och bättre underlag än vad Statistikcentralen har om vår ö. Den vet att vi är 230 mantalsskrivna personer, men vi vet att bara 170 bor här året om och att det finns 570 stugor med i medeltal 2,3 personer per hus, vilka är bebodda 60 dagar om året.
Tio bobarhetsanalyser av öar har nu gjorts. Även om metoden inte kom till för att öar ska jämföra sig med varandra, så lockar det att räkna ihop resultaten. Jag tänker då särskilt på hur de bofasta och sommargästerna fördelar sig i befolkningstal, både i antal personer och i hur många dagar de vistas på ön.
Om vi bara räknar personer så är sommargästerna fem gånger fler. Men medan man utgår ifrån att de bofasta är 365 dagar om året på sin ö, så är sommargästerna där mellan 22 och 120 dagar där. Räknar vi så kallade persondagar (personer x antalet vistelsedagar) kommer vi fram till att de bofasta vistas sammanlagt 1 037 570 dagar på de tio öarna, medan deltidsboende vistas där på deltid 2 294 565 dagar per år.
De båda befolkningsgruppernas relativa påverkan på ösamhället är alltså 1:2, med 1 miljon persondagar för de bofasta och 2,3 miljoner persondagar för sommargästerna, räknat över hela året. Bobarhetsanalyserna beskriver inte hur det var förr, de redovisar hur det är nu. Sju månader om året är den samlade befolkningen på de tio öarna c:a 150 000 personer, i maj och september det dubbla, och under sommaren över en halv miljon.
Till detta kommer turisterna, som var 431 000 personer under år 2022. I persondagar räknat något över en halv miljon, eftersom de flesta besök äger rum under en dag.
Tar befolkningsgrupperna lika stort ansvar för och har de lika stort inflytande över ösamhällenas ekonomi, utveckling och hållbarhet? Skapar det stora antalet deltidsboende problem? Ja, åtminstone två:
De deltidsboende som köper fastigheter i skärgården är i regel köpstarkare än vad unga öbor är. Ett litet utbud av bostäder, höga priser och begränsade områden för att bygga nytt gör det mycket svårt för unga att stanna där de vuxit upp. Därmed står hus, som hade kunnat vara bebodda av människor som vill verka och leva på ön, tomma 8–10 månader om året. Det är inte gynnsamt för den lokala utvecklingen. Det är inte rimligt att vissa samhällen ska finna sig i att bara vara sommarorter.
När det bara bor ett par hundra personer på ön 8–10 månader om året, men flera tusen under 2–4 månader, blir öarnas infrastruktur ojämnt belastad, både tekniskt och ekonomiskt. Ska de bofasta bekosta vägnät, sophantering, vatten och avlopp, energi, brandförsvar och hälsovård för tio gånger fler personer än vad de är? Problemet kan inte bara skyllas på turisterna och belasta turistnäringen eftersom besökarna bara utgör en femtedel av den totala årspopulationen på öarna. De deltidsboende utgör två femtedelar, liksom de bofasta gör.
antal deltidsboende. Allt räknat i persondagar.
Sedan april 2023 kan mindre kommuner i Wales, Storbritannien, beskatta fastighetsägare tre gånger högre om de inte bor i huset tillräckligt många dagar per år (se Council Tax on empty and second homes, gov.wales). På Orkney-öarna infördes i september 2022 nya, hårdare skatteregler för deltidsboende.
Fritidsbostäder används i allt högre grad utöver de traditionella sommarmånaderna. Därför talar kommunerna idag ofta om deltidsboende istället för fritidsboende. Denna språkliga förändring speglar också en situation där fler och fler hushåll har flera boenden. Dagens administrativa system tvingar hushåll att välja en av bostäderna som folkbokföringsadress och förhindrar på så vis att deltidsboende blir synliga i den kommunala och statliga förvaltningen. Deltidsboendet blir en “osynlig jätte” som varken syns i befolknings- eller turismstatistik, men som likväl i antal kan överstiga den registrerade befolkningen.
I Finland har frågan om att betala skatt i två kommuner ältats i en evighet. En utredning tillsattes 2018 då stugfolkets skatter stannar i hemkommunen, trots att många deltidsboende vistas en stor del av året i en annan kommun. Då sades också att städer som Helsingfors aldrig skulle gå med på att förlora intäkter. De kan bland annat argumentera att skatteutjämningssystemet redan för över resurser från starka till svagare kommuner.
Dubbelt kommuninvånarskap skulle också medföra ett annat problem: i många fritidskommuner kan de deltidsboende periodvis vara fler än de ordinarie invånarna. Tar man ut skatt och ger de deltidsboende inflytande ligger intressekonflikter gällande kommunens utveckling nära till hands. Det är ju de röstberättigade och skattebetalande invånarna som bestämmer. Det utesluter förstås inte att man skapar olika slags samarbetsorgan, men deras roll kan bara vara rådgivande, makten finns hos fullmäktige.
Nu görs en ny lag om hemkommun, där det finns närmare bestämmelser om hur människors hemkommun och boningsort slås fast. Villkoren förblir oförändrade: den kommun där en person är bosatt är även i fortsättningen personens hemkommun. Reformen av lagen om hemkommun föreslås träda i kraft den 1 augusti 2024.
De deltidsboende utgör hälften av befolkningen, jämfört med de fast bosatta, två femtedelar om vi ur ett hållbarhetsperspektiv också räknar in turisterna som ö-användare. Varken lagstiftare eller utredare verkar känna till den fulla omfattning som deltidsboende utgör på Finlands öar, vilket bobarhetsanalyserna nu visar. Hälften av ett samhälles befolkning kan inte leva som utbölingar utan röst och talan. De måste inventeras och integreras, de är en värdefull del av befolkningen som ska uppmärksammas och uppskattas.
Artikelförfattaren Christian Pleijel kallar sig gärna bobarhetsmetodens morfar och menar att de som har lärt sig metoden och kan handleda i den på öarna är metodens barn, med öborna som dess barnbarn.
I höst kommer hans bok om skärgården ut på svenska och tyska i serien European Essays on Landscape and Nature på Basebo Förlag, www.baseboforlag.se/skargard/
christian@pleijel.ax
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!