9.10.2024
Hur många är för många?
En vanlig dag i januari uppehåller sig cirka 1 500 personer, medräknat arbetare och besökare, i Borgå skärgård. En dag i juli ökar antalet åtta gånger på Emsalö och Pellinge, sex gånger på Vessö. De tre bobarhetsanalyser som blev klara under våren visar att det mänskliga trycket i skärgården är som en omvänd befolkningspyramid: på varje skärgårdsbo står sex deltidsboende och 300 besökare. De drygt tusen bofasta skärgårdsborna i Borgå håller landskapet öppet, skogen gallrad, frivilliga brandkåren bemannad, butiken fylld med varor och känslan av gemenskap levande. Det är vinterbefolkningen som gör sommaröarna till hållbara samhällen.
Det faktum i analyserna som förvånade räddningsväsendet var det stora antal personer som befann sig i skärgården utanför den egentliga turistsäsongen. Många fler än väntat tillbringar exempelvis påsken ute i skärgården. Vi lever i osäkra tider – hur går man tillväga om en ö måste evakueras? Sommartid är många båtburna, men vad händer under menföre om färjan är ur funktion och det finns tiofalt mer människor på ön än beräknat?
I Sverige har man börjat tänka tvärtom: att man kanske borde planera för att evakuera folk till skärgården. Pandemin visade att det finns en beredskap för detta – till en viss gräns. När blir många människor för många? Trygghet och säkerhet är också vetskapen om att infrastrukturen räcker till för alla.
Denna sommar har Pellinge, med sin nya marina, fullkomligen överösts av besökare. Under juli månad körde färjan 400 extra turer. Det innebar en extra tur per timme (fem turer istället för fyra) – och att färjförarna inte kunde ta ut sina semestrar. I Åboland vet Jurmo- och Utöborna inte längre vad de ska göra med allt toalettavfall som ökande turistmängder producerar i skärgården. Vi kan redan se att människor flyr hettan kring Medelhavet för att tillbringa en coolcation i norr, så turisternas antal ser inte ut att minska. Tvärtom.
Vem ska då betala för att infrastruktur och förbindelser fungerar när besöksmängderna ökar?
Det finns gott om destinationer runt om i världen som tar ut turistskatt eller -avgifter. Det mest extrema exemplet är troligtvis Bhutan i Himalaya med en besöksavgift på 100 amerikanska dollar. Paradoxalt nog verkar inte besöksavgiften vara avskräckande – vilken ynnest att få besöka ett land som värderar sin natur och kultur så högt. Enligt landets tidigare utrikesminister Tandi Dorji gynnar avgiften Bhutan inte bara ekonomiskt utan också socialt, samtidigt som koldioxidavtrycken hålls låga. ”I det långa loppet är vårt mål att skapa värdefulla upplevelser för besökare och välbetalda och professionella jobb för våra medborgare”.
De populäraste besöksorternas turismavgifter tycks röra sig kring 5–10 euro. Ofta uppbärs av de besökare som inte övernattar.
För skärgårdens del handlar det kanske främst om hur, inte om. Det är många frågor som måste få svar (vem kan uppbära en avgift, för vilka områden, vart går pengarna) och vissa skärgårdsområden är säkert bättre lämpade för detta system än andra. Men att inledningsvis uppbära en frivillig besöksavgift på en ö torde inte kräva mer än en välfungerande förening, kanske ett vattenandelslag, och ett giltigt insamlingslov.
I sista hand handlar det om skärgårdsbornas trygghet och säkerhet. Som Lotten Hjelm skriver i artikeln om de svenska trygghetspunkterna: För att ett samhälle ska fungera i kris behöver det fungera till vardags. Infrastruktur och kommunikation är hörnstenarna i våra samhällen och här är öarna speciellt sårbara.
I detta nummer tittar vi närmare på olika säkerhets- och trygghetsaspekter i skärgården. Och ja, vi vet, det finns många fler! Till exempel att trygghetskänsla skapas genom långsiktighet. Varje medborgare – i tätorter såväl som i glesbygden – måste så långt som möjligt veta att vardagen inte bara fungerar idag, utan också om fem år. Det gäller skolan, bussförbindelser, bybutiken, hälsovårdstjänster, telefon- och dataförbindelser.
Skärgårdsborna har lärt sig att leva med att ständigt vara på sin vakt – när man just släckt en brand, blossar det upp en annan. Må det då handla om indragna bussturer till Korpoström, uteblivna hemvårdstjänster i Barösund, ständiga byskolediskussioner i Borgå, hot om indragna sjöbevakningsstationer i Kimitoön eller postens leveransproblem nationellt. Denna osäkerhet lockar inga nya inflyttare. Hur många besökare ska en skärgårdsbo klara av att bära upp om 20 år?
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!