27.5.2024
Jag tror på dröm om sommarhus
Vi nordbor är ett sommarstugefolk av rang. Stuga, torp, skären, villa, lande, kalla det vad du vill. Från att ha varit något för samhällets överklass, har fenomenet med tiden letat sig ner till alla samhällsklasser. Det är en självklarhet i dag att ”alla” har tillgång till ett fritidshus. Med fog kan hållbarheten i detta diskuteras, eftersom stuglivet i många fall inte längre handlar om en längtan till det enkla, naturnära livet. Många sommarvillors standard motsvarar nuförtiden bekvämlighetsgraden för åretruntboendet.
Hur sommarstugelivet utvecklats i Svenskfinland ska jag inte orda mer om här. Istället uppmanar jag dig att vända blad och läsa vidare.
Under min uppväxt levde vi äkta gammaldags sommarliv. När min lärarmamma fick sommarlov packades bilen full med krukväxter, kanin och andra förnödenheter och så flyttade vi ut i skärgården på riktigt. Tre generationer levde mer eller mindre under samma tak med utetupp, gasspis och utan rinnande vatten. Det var i skärgården vi hade vårt högkvarter, dit post och tidningar nådde oss under somrarna. Vår stadslägenhet tjänade bara övernattningsbostad fram till skolstarten i augusti. Kanske vår bil inte var fullt så belamrad i verkligheten som på pappas illustration, men inte långt ifrån. I ett litet skrivhäfte från mina första år trängs mina egna huvudfotingar med teckningar som nära och kära ritat tillsammans med mig. På en sida har pappa ritat vår lilla familj i den gröna Renaulten på väg på sommarlov.
Sommarhus är ofta ett hemvist för nostalgi. Här låter vi våra traditioner frodas, den solblekta hammocken har sin givna plats i bersån, mormors gamla gummistövlar duger fortfarande i blåbärsskogen och en ny generation trampar fram på cyklarna som inte kunnat låsas på år och dag.
Kommer det alltid att vara så här? Hur kommer livet i den finländska skärgården att gestalta sig i framtiden? Det frågar sig Markku Sotaranta och Nina Suvinen i rapporten Scenarier för Finlands skärgårdar 2045. Forskarna tar fram fem möjliga framtidsvisioner som utgår från skärgården som en upplevelse, en livsstil, betraktad ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv och som en ödemark. Den sista visionen är en kombination av de fyra andra och går under benämningen punktmässig skärgård.
Utgångspunkten för samtliga framtidsbilder är det platssensitiviteten. Utgående från platsen bör utvecklingen styras av skräddarsydda åtgärder som bygger på lokalkännedom och förankring. Detta motsvarar Kenneth Nordbergs forskning kring lokal identitet. Utgående från det sociala kapitalet är den lokala identiteten inte statisk utan i ständig förändring.
Skärgårdar är utmanande områden eftersom det i befolkningsunderlaget finns inbyggt en stor sårbarhet. På våra breddgrader är glesbygdsbefolkningen överlag åldrande. I ett litet samhälle kan utflyttningen av enbart en familj ge stora efterverkningar i demografin, vilket kan påverka både kvantitet och kvalitet i serviceutbudet. Till viss del kan detta kompenseras av skärgårdsbornas uppfinningsrikedom och initiativ till egna nätverk.
Små samhällen präglas ofta av det som i forskarkretsar kallas för en psykologisk konservatism. Skärgårdsborna har av hävd betraktat utomstående som just utomstående, en tendens som ändå börjat luckras upp bland yngre generationer. En sådan verksamhetskultur riskerar annars bromsa utvecklingsarbetet och möjligheter till nytänk.
För skärgårdarnas framtid poängterar Sotarauta och Suvinen möjligheten att ta vara på den regionala kapacitet som finns och koppla den till framtida möjligheter. A och O är att få tillgång till nya resurser och kompetens utifrån för att hitta rätt aktör på rätt plats och i rätt tid. Som författarna påpekar, är den humangeografiska forskningen av skärgårdar en lucka som gapar tom. På internationellt plan har öar oftast varit i blickfånget i relation till närliggande fastland, eller till omgivande hav. Det skulle finnas en forskningsmässig lucka att fylla gällande öars inbördes dynamik.
För skärgårdarna i norra Europa är det naturen och kulturhistorien, nya energiformer och turismen som är trumfkorten. “Coolcation” stod det i nyhetsrubrikerna tidigare i våras som en fördel för oss i norr, när turistorter söderöver blir för torra och heta. Nyckelorden är multilokalitet – alltså deltidsboende – och mångsyssleri i en blandning mellan traditionella och nya näringar. I sig inget nytt. Såväl upplevelser som säkerhet är också faktorer att räkna med.
För egen del skulle jag slå ett slag för hållbarhet. Ge dig tid åt lite själsligt lugn, chosefrihet och enkel harmoni i sommar, var än ditt sommarviste är beläget. Kanske är det en gisten solstol på släkttorpet, en pall på en balkong eller en nybyggd terrass med utekök och monstergrill. Njut av insektsurr, fågelsång och solens strålar i måttliga mängder oavsett.
Sotarauta, M. & Suvinen, N., 2024. Scenarier för Finlands skärgårdar 2045. Jord- och skogsbruksministeriets publikationer 2024:9 (65 s.).
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!