26.3.2024
Skärgårdshavets Unesco biosfärområde firar 30 år i år. Med små resurser, diplomati och tålamod har Katja Bonnevier koordinerat verksamheten sedan 2007.
Världens alla 748 biosfärområden ska arbeta för att uppfylla tre funktioner: att bevara, utveckla och stödja det område de är verksamma inom. Den målsättningen har både högt till tak och brett mellan väggarna – vilken utveckling som sker beror i hög grad på vem som driver verksamheten i biosfärområdet.
Katja Bonnevier är sedan år 2007 koordinator för Skärgårdshavets Unesco biosfärområde – det ena av två biosfärområden i Finland.
– När jag sökte jobbet hade jag aldrig hört om biosfärområdet eller dess verksamhet. Därför hade jag ganska få förväntningar när jag började som koordinator. Det var ganska svårt för mig att greppa, precis som det ännu är för folk att greppa, vad biosfärområdet egentligen är.
För många är det just Katja som är biosfärområdet. Man vet inte riktigt vad biosfärområdet är, men man vet att ”det är det där som Katja Bonnevier håller på med”. Den här i och för sig positiva stämpeln jobbar Katja på att slippa.
– I början kändes det ganska påfrestande. Det var alltid jag och mitt ansikte som skulle vara biosfärområdet och varje gång någon grupp eller verksamhet tyckte att biosfärområdet borde vara delaktigt, så var det jag som fick frågan: Katja, kan du komma? Det är inte långsiktigt och det blir väldigt smalt om bara en person kan vara den som representerar verksamheten. Jag skulle önska att jättemånga fler människor kunde representera biosfärområdet! Det är då vi börjar synas, det blir tydligare för alla vad områdets status innebär och hur väldigt flexibel den är.
Katja återkommer till det flera gånger, att biosfärområdet är alla som bor och verkar på området. Det är inte en stram organisation med en ledning som bestämmer hur verksamheten ska se ut, utan lokalsamhället utvecklar verksamheten tillsammans.
När Skärgårdshavets biosfärområde inrättades år 1994 bestod det av Houtskär i sin helhet, Nagu och Korpo förutom huvudöarna, samt skärgården utanför Dalsbruk. När Katja 2007 flyttade från huvudstadsregionen för jobbet som koordinator bodde hon själv inte i biosfärområdet, utan i Pargas med kontor i samband med den kommunala samarbetsorganisationen Region Åboland.
Skärgårdskommunerna var då ännu självständiga och mina närmaste kontaktpersonerna var egentligen kommundirektörerna. Det har slagit mig hur väl mottagen jag blev av alla dessa herrar, för de var alla män, som lotsade in mig i den här världen. Det kunde lika bra ha varit tvärtom, med tanke på att jag kom hit som en ung kvinna från huvudstaden. Samma gäller lokalbefolkningen, jag har aldrig känt något motstånd.
Enligt Katja kan det här ha att göra med biosfärområdets karaktär.
– Jag har aldrig haft en roll där jag ska styra och ställa eller bestämma hur saker och ting ska vara. Biosfärområdet är inte en intresseorganisation, utan en plattform där man möts för att diskutera och lära sig. Men visst har vi jobbat mycket med att göra verksamheten så neutral som möjligt, så att alla intressen ska kunna mötas. Där har jag en koordinerande roll, inte en styrande, säger Katja.
Samtidigt medger hon att rollen kräver en diplomatisk läggning – vilket hon har – eller som en tidigare kollega beskriver henne: ”Det är väldigt svårt att bli arg på Katja, hon har ett så avväpnande sätt, fast hon nog står på sig och säger till när det behövs”.
År 2010 var ett förändringens år, både för Katja personligen och för biosfärområdet.
– När jag hade jobbat några år stod jag i ett vägskäl. Antingen far jag någon annanstans, söker kanske jobb utomlands, eller så flyttar jag ut i skärgården och hittar mitt eget ställe i biosfärområdet.
Det blev det senare alternativet. Katja köpte en gammal båtbyggargård i Österretais i Korpo, ett renoveringsobjekt som gav god motvikt till vardagens datorjobb.
Biosfärområdet utvidgades till att omfatta alla öar i Åbolands skärgård utan fast förbindelse.
– Kommunsammanslagningarna trädde i kraft ungefär samma tid. För min del innebar det att jag övergick till att vara anställd vid Pargas stad och via en del kringelikrokar blev min arbetsplats på områdeskontoret i Korpo, så alla vägar ledde just då dit.
Korpo var bekant för henne från tidigare, inte enbart via biosfärområdet, utan hon hade också tillbringat några somrar där som forskningsassistent. Katja är biolog från Helsingfors universitet och jobbade ganska länge i olika forskningsprojekt.
Ett lyckligt sammanträffande är dessutom att kort efter att Katja slagit sig ner på båtbyggargården i Korpo träffade hon sin nuvarande sambo Joel Simberg, som är, just det, båtbyggare!
– Det känns lite som att det fanns någon mening där. Nu finns det igen båtbyggar- och renoveringsverksamhet på gården, säger Katja.
Tillsammans har de två barn, fem och åtta år gamla, och det är med dem Katja kopplar av från jobbet.
– Just nu lever jag ”ruuhkavuodet” med små barn och i en tid av livet som mest handlar om familjen. Men vi bor ju så underbart här i skärgården, så mycket handlar om att njuta av naturen och allt det vi har omkring oss. Och visst har vi mycket socialt på gång också, det händer en hel del i skärgården både på sommaren och vintern.
Barnen och familjen har gjort det lättare för Katja att koppla bort från sin roll som biosfärområdets ansikte utåt.
– Nu finns det flera bubblor där jag inte är delaktig som biosfärområdet, utan som någons mamma eller engagerad av andra orsaker. Det var svårare i början när mitt engagemang i lokalsamhället till största del var via jobbet. Då var det skönt att åka till sommarstugan i Sibbo skärgård och inte behöva vara representativ eller mottaglig för utvecklingsförslag.
Katja är uppvuxen på Drumsö i Helsingfors med sommarstuga och släkt på Kitö i Sibbo och med segling både i nyländska och åboländska skärgården under somrarna.
En öppen spelplan, så beskriver Katja jobbet när hon började som koordinator.
Mycket hade gjorts och det fanns några projekt som skapade innehållet, ett handlade om naturbeten och ett annat om skärgårdsturism, men någon återkommande verksamhet fanns det egentligen inte. Det har vi jobbat mycket med att skapa, olika nätverk och forum som är mer bestående.
Katja konstaterar att man fortsatt och i viss mån förtydligat verksamheten kring samma centrala teman som hängt med från första början, det vill säga havets tillstånd, naturens mångfald och stävjandet av avfolkningen. Till Katjas egna hjärtefrågor och biosfärområdets kärna hör dessutom delaktigheten.
– Jag önskar att biosfärområdet inte ska upplevas som något avlägset av områdets invånare, som att någon annan har äganderollen. Vi är inte där ännu, men för mig är det viktigt att var och en ska kunna hitta sin egen roll i verksamheten.
– Genom vår pedagogiska verksamhet i skolor och daghem kan vi öppna upp hållbarhetsfrågor kring både natur och kultur som är viktiga för det här området, och jag hoppas att de som nu är barn och unga kommer att känna en närmare relation till biosfärområdet. Många har redan nu en närmare relation genom till exempel naturbeten, mathantverk eller annan konkret verksamhet.
Att kunna vara delaktig handlar också om att dela Unesco-statusen med olika aktörer.
– Det är jätteviktigt att alla får göra sina egna insatser och känna iver och entusiasm att jobba för det egna området – och också att känna stolthet över att bo på en plats som en stor, känd organisation som Unesco har beviljat en särskild status. Vi kan förenas kring en känsla av att vi har någonting fint och värdefullt att värna om.
Att förklara biosfärområdets syfte är enligt Katja en utmaning som förenar områdena globalt. Statusen som biosfärområde är inget strikt koncept som kräver att alla fungerar på samma sätt.
– Det ges ganska mycket frihet och det är inte värt att pressa in alla i samma form. Men man kan inspireras och lära av varann. Oberoende av om det är Hawaii, Galapagosöarna, Skärgårdshavet eller Kanarieöarna, så har vi ganska likadana utmaningar. Vi jobbar med liknande frågor, med vanliga människor, med organisationer som påminner ganska mycket om varandra på de olika områdena, vi har en liten budget och ett ganska svårhanterligt koncept.
På en punkt skiljer sig ändå Skärgårdshavets biosfärområde från de andra. Här tampas man med sjunkande invånarantal – det är inte en typisk fråga i världens andra biosfärområden.
Det internationella samarbetet biosfärområdena emellan har gett en extra dimension till Katjas arbete.
– För mig personligen har nätverket mellan biosfärområdena gett väldigt mycket. Fast man agerar lokalt ger det en större betydelse när man vet att man jobbar ihop i ett internationellt nätverk. Vi koordinatorer kan dela erfarenheter och bra modeller med varandra, vilket Unesco också jobbar för att vi ska göra. Samtidigt är det en utmaning att utnyttja nätverket då det är så enormt och dessutom går det åt resurser att skapa material på engelska att dela till de andra biosfärområdena.
För att göra nätverkandet mer lätthanterligt har mindre nätverk skapats, till exempel Biosphere for Baltic för områdena i Östersjöregionen, samt NordMAB som är ett nätverk för Norden, Estland, Lettland, Skottland och Kanada.
– I mindre nätverk är det lättare att samverka, till exempel har vi kunnat ha samarbeten mellan skolor eller vissa näringsgrupper, till exempel hade vi för en tid sedan ett projekt där man mötte andra turistföretagare i Östersjöregionen.
Skärgårdens avfolkning, klimatförändringen, förlust av biologisk mångfald – frågorna som biosfärområdet jobbar med kan kanske te sig övermäktiga och hopplösa.
Hur gör du för att inte tappa modet?
– När jag blev färdig biolog och jobbade med miljörådgivning upplevde jag en ganska stor frustration kring det här. Men frustrationen har minskat, kanske är man tvungen att hitta ett sätt att göra det hållbart också för sig själv? Man väljer vad man fokuserar på och väljer att tro att man kan få saker att utvecklas till det bättre – och försöker hålla i minnet att även små steg i rätt riktning är värdefulla. Man får inte villa bort sig i alltför storskaligt tänkande eller väga sina resultat mot nyheter och statistik från större områden. Katja konstaterar att detta egentligen är hela tanken med biosfärområdena, att skapa lokala lösningar på globala problem. Utmaningarna känns enorma om man tänker på dem globalt. Men om vi alla jobbar med våra egna närmiljöer och hembygder och hittar lokala lösningar där, om vi kan engagera vår egen by i någonting, så är det ett stort framsteg för just det området.
Finns det någonting som är omöjligt?
– Det har jag aldrig känt. Det finns alltid en väg att gå, säger Katja, biosfärområdet ska ju föra samman olika intressen för att hitta en hållbar lösning. Det som däremot kan kännas lite omöjligt är ekonomin. Det är så himla små slantar vi vänder på och försöker få att räcka till. Med en lite större budget kunde vi få mer saker gjorda, nu går mycket tid åt att hitta en tusenlapp här, en annan där och pussla ihop till delar av anställningar och verksamhet. Det gör också att utvecklingen är långsam – på gott och ont.
Skärgårdshavets Unesco biosfärområde fyller 30 år i år och firar med sloganen ”It’s about life”. Den beskriver vad verksamheten handlar om, nämligen livet, människan och naturen. Det lokala.
– Vi försöker starkt lyfta fram att var och en av oss kan göra val i vardagen som påverkar framtiden i just det området vi verkar i och kanske långsiktigt påverkar globalt.
Var ser man spår av 30 år av biosfärområdesverksamhet – eller vad skulle inte finnas om Skärgårdshavets Unesco biosfärområdet inte hade funnits?
Vissa viktiga insatser som vi lotsat vidare från idé till projekt hade kanske ändå lotsats vidare av någon annan, eftersom det funnits ett behov. Men biosfärområdet har utgjort en extra resurs att jobba med frågor och projekt som beaktar alla hållbarhetsdimensioner, inte bara en. Biosfärområdet är ett vetenskapligt program – det vi gör baserar sig alltid på forskning och kunskap, även traditionell kunskap, och tillvägagångssätten ska vara kunskapsbaserade.
– Biosfärområdet har tillfört arenor där myndigheter, lokalbefolkning, näringsidkare och forskare möts och kan diskutera sådant det finns behov av. Vi brukar ofta höra kommentarer som ”äntligen fick jag tala med den här…” eller ”nu fick jag fört vidare min idé…”. Det här är en viktig funktion inom biosfärområdet. Nu på senare år har all den pedagogiska verksamhet kring hållbarhet som vi varit med och skapat i skolor och daghem varit en välkommen tilläggsresurs för dem.
Framtiden då, vart styr man nu?
– Det känns som att vi är mitt i, det finns massor att göra! Vi har kommit bra igång med delaktigheten och att arbeta vidare med den kommer att fylla kommande år tror jag. Partnerskapsprogrammet, där man som officiell partner kan synliggöra sina insatser för hållbarhet, är bara i barnskorna ännu. Utbildningen till biosfärambassadör vill vi gärna fortsätta med. Jag hoppas att tyngdpunkten kan ligga på den löpande verksamheten, så att mindre resurser går åt till att själv skapa nya projekt. Istället ska vi skapa förutsättningar för andra aktörer i området att hitta samarbetsparter och nyttja Unesco-statusen. Kort och gott bygga en hållbar struktur där man ger handlingskraft åt andra.
Under de senaste åren har medvetenheten om biosfärområdets verksamhet spridits via den kontinuerliga verksamheten och via ambassadörer, biosfärpartner och andra aktörer man samarbetat med. Biosfärområdets kontor har i ungefär två års tid funnits i Skärgårdscentrum Korpoström, också det ett lyft för synligheten, menar Katja.
– Här kan vi ha öppna dörrar på ett helt annat sätt än tidigare, på ett ställe där människor kommer och går. Till skillnad från när jag började jobba är vi nu ett team, Erika Silventoinen, Aija Mäkinen och jag. Det är väldigt värdefullt, för verksamheten och för mig personligen. Jag trivs bra, det här är ett mångformigt jobb med fina möjligheter att själv påverka vad man gör.
Artikelförfattaren Mia Henriksson är kommunikatör vid Skärgårdsinstitutet och Centret för livslångt lärande.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!