29.5.2024
Det hade traditionellt varit få stadsbor som ägde möjlighet att vistas i skärgården under sommaren, men på 1800-talet började situationen förändras. Allt fler fick ekonomiska möjligheter att äga eller hyra ett sommarviste, och då ångbåtstrafiken utvecklades kunde ö efter ö befolkas av sommargäster. Det är slående hur många av dåtidens kulturpersonligheter som ägnade sig åt detta nöje.
En av de tidiga entusiasterna var Johan Ludvig Runeberg. Då han år 1838 verkade som lektor i latin och vältalighet i Borgå gymnasium kom han överens med rusthållare KG Behm om att hyra hälften dennes gård Lill-Kroksnäs på Vessö söder om Borgå. I hyran ingick ett rum och kök, samt två sovkamrar. Med tanke på att familjen fick sex söner som uppnådde vuxen ålder blev boendet rätt trångt och man måste småningom hyra hela huset för att rymmas. Runeberg älskade att vistas på Vessö där han hade möjlighet att fiska och jaga. Familjen vistades där under trettio somrar. Hustrun Fredrika hade den icke avundsvärda uppgiften att sköta mathållningen för familjen och dess många gäster. I augusti 1851 skriver hon att man hade haft 17 matgäster under veckan och till veckoslutet inhyst 19 nattgäster.
På våren och hösten undervisade Runeberg i Borgå. Det var statarhustrun Lena Nyholm som brukade ro honom den fem sjömil långa vägen till staden. Skalden hade för vana att ta en sup eller en pris snus efter varje sjömil, och då man kommit halvvägs öppnades matsäcken. Ibland skulle han eller andra gäster hämtas på eftermiddagen eller kvällen. Vissa dagar kunde det bli upp till trettio sjömil rodd för madam Nyholm.
Zachris Topelius var likt Runeberg en ivrig fiskare. Också han hade bosatt sig i södra Finland, men så länge hans mor levde reste han troget varje sommar till Kuddnäs i Nykarleby. År 1855 köpte hans hustru Emilie i hemlighet en enkel fiskestuga på Alören utanför älvmynningen i Nykarleby och medan maken befann sig på en utlandsresa lät hon renovera den. Då Topelius i augusti återvände fördes han ut till ön där han mottogs med blomsterkransar och dukade kaffebord, samt en ungdomskör som sjöng för honom. Stugan döptes till Majniemi, och familjen med sina tre döttrar bodde tolv somrar i stugan som bestod av två rum och en vindskammare. Då Topelius mor dog upphörde besöken i Österbotten, och Majniemi såldes.
År 1869 hyrde Topelius i stället en stuga på Älgön söder om Ekenäs. Stugan hade en kammare och en sal och i hyran ingick andel i värdfolkets köksspis. Här fiskade han ivrigt med både nät, pilk och långrev. Stugan blev dock för trång för hela familjen, så man flyttade senare till lotsen Johan Jakob Österlund på Södergård i Tvärminne. De tonåriga döttrarna kunde nu umgås med några unga herrar Munsterhjelm och trivdes sålunda bättre där än på den ensliga Älgön.
Uthyrningsverksamheten gav skärgårdsborna ett välkommet ekonomiskt tillskott. Författaren och ingenjören Jonatan Reuter skrev år 1906 i sin beskrivning av skärgården mellan Helsingfors och Stockholm:
”Till somrarna pläga stadsborna i stort antal flytta ut till skärgården för att njuta af den friska hafsluften och sjöbaden eller för återvinnande af en angripen hälsa. Då uthyr fiskaren de lediga rum han förfogar öfver, eller flyttar själf till sin loftbyggnad eller bod.”
Reuter hade själv ett eget sommarhus på Land-Björkskär i Tvärminne. Då han seglade dit med sin vän Johannes Brofeldt blev denne så förtjust att han senare hyrde in sig hos Österlunds på Södergård. Ett drygt decennium senare, då han hade bytt namn till Juhani Aho, lät han bygga ett eget hus där han tillbringade många somrar med sin hustru Venny Soldan och hennes syster Tilly. De var alla naturister och gick gärna omkring nakna i trädgården, vilket väckte en viss förtrytelse hos Tvärminneborna.
Jean Sibelius kom år 1898 seglande med sin svåger Eero Järnefelt och tog in på Södergård. Fyra år senare vistades han en sommar där ”på flykt undan sin hustrus graviditetsmelankoli”, sades det. Han rodde och fiskade och kunde tillbringa hela dagar ensam på sandstranden eller ute på ytterskäret Storlandet. Han var god vän med Jonatan Reuter, och inspirerad av dagarna i havsbandet tonsatte han dennes dikt Till havs i ett arrangemang för manskör. Gustaf Nordqvist gjorde dock senare en kändare solistversion som Jussi Björling gjort odödlig.
Ibland blev det lugna livet i Tvärminne för mycket för Sibelius, då åkte han till Hangö och tog in hos sin vän Arthur Borgström som hade en stor bekantskapskrets dit bland annat författaren K A Tavaststjerna hörde. Det kunde gå ganska livligt till, en gång drog Sibelius vistelse ut till fem dygn. Det krävdes två läkarbesök samt tre dagar på badstranden för att han skulle återhämta sig.
Badorten Hangö bjöd på ett helt annorlunda sommarviste, med hotell, badhus och restauranger. Förutom den inhemska societeten lockade orten till sig gäster från S:t Petersburg och Baltikum. En skribent förfasade sig år 1901 i Turistföreningens årsbok över att livet i Hangö var så internationellt att ”man inte kunde få betjäning på svenska, för att inte tala om finska”.
Efter att Finland hade blivit självständigt minskade andelen utländska sommargäster radikalt i Hangö, vilket gjorde stämningen mera provinsiell. Det glada livet fortsatte dock i staden ända fram till vinterkrigets utbrott. Den mest bemärkta sommargästen, general Mannerheim, brydde sig knappast om festerna utan drogs till havets närhet och möjligheten att rida och promenera längs stränderna. På 1920-talet ägde han ett hus på Stora Tallholmen där han gärna vistades.
Hangö som övertogs av ryska trupper for mycket illa under kriget. Lyckligtvis användes de gamla spetsvillorna som inkvartering för officerarna och skonades. Det var först i slutet av 1950-talet som staden hade återhämtat sig och kunde uppleva en renässans, mycket tack vare regattor, tennisveckor och andra evenemang som lockade många sommargäster. Tyvärr höll inte populariteten i sig under de följande decennierna då semestervanorna förändrades i och med att utlandsresorna hade blivit vanliga. Hangö som badort hade svårt att mäta sig med Medelhavets utbud av sol, värme och kultur.
Staden hade fortsättningsvis en skara trogna sommargäster, men deras närvaro noterades inte på samma sätt. I stället blev staden känd som en samlingsplats för festande ungdomar under både midsommarhelgen och Hangöregattan. Det berättas om en av dessa regattabesökare som efter tre dygns firande frågade portieren på restaurang HSF varför det låg så många segelbåtar i hamnen.
Efterkrigstidens kulturpersonligheter vistades fortsättningsvis i skärgården, men kanske med en något lägre profil än sina föregångare. Ett par som man dock inte kan förbigå i detta sammanhang var Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. År 1964 etablerade paret sig på ett kalt utskär utanför Pellinge. Klovharun med ett minimum av bekvämligheter och kommunikationsmöjligheter till den yttre världen blev deras sommarhem under de följande 28 åren. Man måste beundra damerna som i en ålder av långt över sjuttio fortfarande bodde i splendid isolation på sitt skär.
Drömmen om en egen ö delades av många och Hitisarkipelagen söder om Kimitoön var ett av många områden där stugor växte upp på så gott som varje holme. Komforten var till en början lika spartansk som på Klovharun, men här var det inte alltid fråga om en isolerad vistelse. Öarna kallades under en period för Cocktailholmarna. Att onsdagstorget i Dalsbruk var den stora träffpunkten berodde delvis på att denna dag var den enda då Alkofilialen hade öppet. Att butiken senare blev permanent lär enligt vissa källor ha berott på att ett bergsråd anlöpt hamnen på en torsdag för att ”tanka”. Då detta inte lyckades agerade han kraftfullt för att detta missförhållande inte skulle upprepas. Aktionen var framgångsrik och Dalsbruk fick sitt Alko.
Standarden på sommarhusen har sedan dess gradvis stigit. Ny teknik har möjliggjort att även de mest avlägsna öarna har tillgång till el och vatten. Samtidigt har livet blivit mera hektiskt, numera är det vanligt att man i stället för att sitta klistrad vid stugan varvar vistelsen med olika resor, båtfärder och evenemang.
En växande grupp föredrar ett mera urbant sommarviste, vilket till exempel Hangö har fått erfara. Efterfrågan på mindre lägenheter för användning som fritidsbostäder året om har vuxit explosionsartat och fastighetspriserna ligger på Helsingforsnivå. Efter drygt hundra år har cirkeln slutit sig och staden återupplever glansdagar som sommarstad.
Artikelförfattaren Anders Moliis-Mellberg på sommarvistet Strandliden 1954. Sjuttio år senare trivs han fortfarande i skärgården.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!