21.4.2020
Hvits gård ligger endast ett par kilometer från Kyrkbacken i Nagu. Ändå är det ett litet äventyr att ta sig dit. Isen ligger vackert blänkande – det skulle vara ett sant nöje att se på den, om det inte var så att den täckte just landsvägen. Det har regnat ihållande i ett dygn. Men snödrivorna ligger ännu höga, efter en ovanligt snörik januari.
Jag vet att jag kommit rätt, när jag ser korna som nyfiket tittar på mig från den öppna ladugården. Utanför boningshuset är Mats Eriksson ute och sandar, medan hunden Roxie håller honom sällskap. Roxie är glad och sällskaplig, men synnerligen skeptisk till de 35 korna som hör till gården. När de är i närheten väcks instinkten att skydda husse och matte Magdalena Ek från de 600 kilo tunga bjässarna av rasen Aberdeen Angus, trots att hon sett dem varje dag under sitt 8-åriga liv.
Hvits är Magdalenas släktgård, sedan fem-sex generationer tillbaka. Hennes man Mats är skriven på Innamo, en ö norr om Storlandet i Nagu, där han också växte upp. Idag brukar de både Magdalenas gård och Mats gård Gaudis. Eftersom betet på Hvits gård inte räcker till för alla kor, är det helt nödvändigt att paret sommartid kan föra ut korna på bete på olika holmar i skärgården.
Både Nagu fastland och Innamo är sedan 2011 införlivade i Skärgårdshavets biosfärområde. Redan 1994 utsågs Åbolands skärgård till ett biosfärområde av UNESCO, på grund av områdets unika kultur- och naturvärden. Ett av de tyngst vägande skälen var kulturlandskapet. Än idag är skärgården ett av de allra artrikaste områdena i Finland.
Kulturen i skärgården har alltid präglats av havet och öarna. Landskapet har påverkats av att man i århundraden låtit boskapsdjuren beta på öarna, vilket har gjort att de hållits fria från tätare växtlighet. Efter krigstiden genomgick skärgårdens befolkningsantal och näringsliv stora förändringar. I samma takt som befolkningen och markanvändningen minskade, minskade även naturens mångfald.
På 1970-talet sökte man efter lösningar för att bevara den rika naturen i skärgården. Som en följd grundades Skärgårdshavets nationalpark år 1983. Orkidén Adam och Eva fick stå som symbol för vården av skärgårdens ängar, då man genom aktivt röjande lyckades rädda en av skärgårdens sista populationer som hittades på ön Jungfruskär. Men att bevara skärgårdens natur- och kulurvärden handlar förstås om mycket mer än om att rädda en växtpopulation. En rik och mångsidig natur är en förutsättning för ett välmående samhälle.
Korna byttes till grisar när lönsamheten sjönk
Magdalena Ek och Mats Eriksson hör till dem som ser till att alla vi som rör oss i skärgården får njuta av ett levande kulturlandskap. Magdalena är utbildad till skogsbruksingenjör och hade inte alls tänkt bli bonde. Men när hon blev klar med studierna 1992, mitt under värsta ekonomiska kris, fick ingen av de 14 utexaminerade jobb.
– Min pappa ville gå i pension, så jag tänkte att jag gör det här i fem år, berättar Magdalena. Nu är det redan 25 år sen jag tog över gården!
Mats och Magdalena födde egentligen upp grisar, men 2012 gick lönsamheten i botten.
– Jag var rädd för att börja med kor, trots att grisfarmningen gick sämre och sämre. Men när jag fick ta av barnbidragen som vi sparat för barnens skolning för att få mat till grisarna, insåg jag att nu får det räcka, säger Magdalena.
År 2010 fick de tre kor från en annan bonde, som måste göra sig av med dem eftersom de inte trivdes instängda. De var ilskna och hade horn.
– Själv är jag van med kor med horn från barndomen, så jag tänkte att de tre korna vi fick blir bra för Magdalena att öva sig på, skrattar Mats.
– Jag märkte snabbt att de var lika rädda för mig som jag var för dem, konstaterar Magdalena. Så det gick bra. Och korna lärde sig snart att kommunicera med oss.
Korna betar på många holmar
Idag har alltså gården 35 kor. Magdalena berättar att det behövs en hektar per ko för att det ska finnas tillräckligt med bete. Det måste alltså vara sån mark som ger mat: skog går också an, bara där finns nåt att äta, men berg och klippor duger naturligtvis inte. Kor äter inte al eller björk, men gärna asp, lönn och rönn. Och vass. Innamo, Högsar, Kaiplot, Kuddholm utanför Själö, Kråkholm, Paukut och Styrholm är de öar där korna betar under sommaren. Dessutom finns flera betesområden nära gården som är tillgängliga med bil.
– Vid valet av betesmarker har vi utgått från de holmar som våra föräldrar redan tidigare använt som sommarbete för sina mjölkkor och ungdjur. Då vi började var endel av betena ännu rätt öppna, medan andra var kraftigt igenvuxna av sly.
Torkan under den gångna sommaren var utmanande för alla med betesdjur. Korna sätts ut på åkerbeten som redan skördats, för att de ska äta av återväxten. Men denna sommar kom det aldrig någon återväxt. Så korna fick flyttas mycket oftare än vanligt, och Magdalena fällde lövträd för korna för att få maten att räcka till.
– Alla grannbönder har hjälpt oss att få ihop tillräckligt med skördar, säger Mats tacksamt. I år slutade vi bala i oktober, när vi vanligtvis är klara i juli. Bland annat balade vi dåliga sädåkrar och andra grönområden och skyddszoner, som inte ger så mycket, men tack vare dem behövde vi inte skicka några djur till slakt. De flesta större gårdar var nog tvungna att göra sig av med djur.
Magdalena och Mats konstaterar att korna själva klarade hettan bra, de sökte sig inte ens till skugga. Men det som också blev ett problem, var det långvariga låga vattenståndet. De ställen där korna vanligen kom åt att dricka sjövatten var torrlagda, och de klarade inte av att gå på det sanka sjöbottnet. Så dricksvatten fick pumpas upp i badkar, något paret aldrig varit tvungna att göra tidigare.
Korna förs ut med en transportpråm som staten betalar för. Alla samsas om samma pråm, som skulle kosta 300 euro i timmen om man var tvungen att hyra den själv.
– För oss är EU-stöden helt avgörande för att vi ska kunna föra ut våra kor på bete, säger Magdalena, vilket ju är väldigt viktigt för att hålla biotoperna och betesmarkerna levande längre ut i skärgården.
– Så visst har skärgården gynnats av de olika stödsystemen, konstaterar Mats .
Gården är alltför liten för att få räntestödslån eller stöd från staten för en större ladugård – det krävs minst 70 kor för det. Vilket det inte finns areal för heller, skördarna blir automatiskt lite mindre eftersom odlingen är ekologisk. Men djuren är inte ekologiska.
– Det vågar vi inte, om vi skulle bli tvungna att köpa in foder åt dem. Jag gick faktiskt kursen för ekologisk djurproduktion förra vintern, men som tur gick vi inte in för det då – var skulle vi då ha fått mat till korna under förra sommarens torka?
Betesöarna Kuddholm och Styrholm hör till Nationalparken. Men parets kor betar inte på öar som anses vara extra värdefulla områden, såsom Jungfruskär, där finns det stränga skötselkrav. Planering och kostnader går via NTM-centralen. Mycket av arbetet går ut på stängseljobb, och så växer det träd överallt som måste avverkas. Speciellt alen är mycket agressiv.
– Vi har också mycket stöd och hjälp av stugägarna på öarna, säger Mats. Många är tacksamma för att korna betar ner gräset, eftersom de upplever att mängden fästingar minskar.
Kulturella och ekologiska fördelar med traditionell djurhållning
Traditionell djurhållning i skärgården har både ekologiska och kulturella fördelar. I nära samarbete med Nationalparken har biosfärområdet lyft fram de ekologiska och ekonomiska aspekterna av landskapsvård och uppmuntrat bönderna att marknadsföra sina produkter som naturbeteskött. Biosfärområdet har också befrämjat samarbetet mellan markägare och djurhållare för att hitta mera betesdjur för naturområden som är i behov av landskapsvård. För några år sedan satsade man stort på fårnäringen, som lämpar sig väl för det splittrade ö-landskapet.
Magdalena kom i kontakt med biosfärområdet via Mathantverk. Hon var med på åbolänningarnas första resa till svenska Eldrimner och är en av den första kullen finländska mathantverkare, som utexaminerades 2013. Mathantverk innebär en varsam förädling av i huvudsak lokala råvaror, i liten skala och ofta knuten till gården.
Magdalena radar fram olika korvar, äppelmust, sylter, örtsalt och honung. Hon försöker göra sådana produkter som man inte nödvändigtvis hittar i butiken. Rabarber finns i trädgården och aronia får hon av en släkting. Vanligtvis brukar hon göra blåbärsglögg till jul, men i år var hösten för bråd för att hinna plocka blåbär också.
Väldigt lite av gårdens kött förädlas, det mesta säljs som paket efter slakt. Största delen av kunderna är “grannarna”, det vill säga de som ser djuren beta på sommaren och som kan se att de mår bra.
– Vår direktförsäljningsbod fungerar väldigt bra sommartid. Den är helt självgående, med frys och kyl. Vi behöver egentligen inte göra någon reklam, för ordet sprids långsamt via bekantas bekanta. Men man hittar Hvits gård på Facebook, där vi brukar informerar om vad som finns till salu.
Honungen är Mats hobby.
– Förr odlade vi mycket säd, eftersom vi behövde det för grisarna. Men när vi svängde om till kor och började så gräs, behövde vi klöver och andra blommor på åkrarna. Bina har inte så stor inverkan på klövern, jag tror man ser större skillnad om man odlar rybs. Men efter att vi bytte till vall och blev ekologiska, har vi fått mycket mer fåglar och fjärilsarter som vi aldrig sett förr.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2019
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
Artikelförfattaren Pia Prost jobbar som koordinator på Skärgårdshavets biosfärområde och som redaktör för Tidskriften Skärgård. På vintrarna finns bopålarna i Pargas, medan somrarna tillbringas vid Andra sjön utanför Nykarleby.