21.10.2024
Ann-Catherine Henriksson är klassläraren som efter 30 år tog klivet ut ur klassrummet, in i vuxenutbildningsvärlden. Orsaken var inte att hon hade tröttnat på läraryrket, utan att hon ville utveckla undervisningen från ett annat perspektiv.
– Till min läggning är jag kroniskt nyfiken på att få lära mig nya saker och utveckla min undervisning, säger Henriksson.
Det nyfikna sinnelaget ledde år 2013 till ett arbete som utbildningsplanerare och fortbildare inom Skolresurs vid Centret för livslångt lärande. Skolresurs, eller Resurscentret som det hette på den tiden, erbjöd henne möjligheten att fokusera på perspektiv som hon upplever viktiga i undervisningen. Tidigare hade man inom Resurscentret inriktat sig på äldre elever, men när Henriksson kom in i bilden lades också fokus på årskurs 1-6. I år gick hon i pension från CLL, men har fortfarande en fot med i delar av verksamheten.
Okej att allt inte alltid går som på Strömsö
Vid Skolresurs har Henriksson arbetat inom många olika projekt.
– Gemensamma nämnare för många av de projekt där jag har fått vara med är naturvetenskapligt och matematiskt lärande och undersökande arbete. Jag brukar skämtsamt kalla mig en projektmagnet, jag har en tendens att dras till olika intressanta projekt, skrattar Henriksson.
Ett av dessa är LUMATIKKA-fortbildningshelheten om undervisning och lärande i matematik, som genomfördes under åren 2018–2022. Henriksson fungerade som koordinator för det svenska utförandet av projektet och undervisade i den del av projektet som riktar sig till lärare inom småbarnspedagogik och förskola. Dessutom har hon suttit med i arbetsgruppen som skrev läroplanen för läroämnet omgivningslära i läroplansgrunderna för den grundläggande utbildningen 2014.
– CLL är ett fantastiskt ställe att jobba på för att man får möjlighet att testa på olika saker. Det blommar upp idéer och det behöver inte alltid fungera, det är okej att allt inte alltid går som på Strömsö.
Som på Strömsö har det ändå gått i flertalet av de projekt hon har varit med i. År 2023 förlänades Ann-Catherine Henriksson Förtjänstkorset av Finlands Vita Ros’ orden (FVR Fk) av republikens president för sitt arbete och engagemang.
– Det var helt överväldigande, säger hon.
”Varför gör de på detta viset?”
Parallellt med arbetet vid Skolresurs arbetade Henriksson under några år fram till 2016 också med en doktorsavhandling, där hon har undersökt klasslärares uppfattningar av undervisning och lärande inom de naturvetenskapliga områdena i de lägre klasserna.
– Det var inte ett självklart val att skriva om de yngre barnen, väldigt lite forskning hade gjorts på det här sättet om lågstadieelever. Jag fick ha lite rumpnisse-mentalitet och utgick ifrån frågeställningen ”varför gör de på detta viset?”, berättar Henriksson.
Avhandlingen behandlar variationen i klasslärares sätt att uppfatta undervisning inom de naturvetenskapliga läroämnena och att belysa hur dessa lärare väljer att arbeta samt varför de väljer som de gör. Ämnesvalet föll mellan stolarna naturvetenskap och humaniora, men Henriksson hittade likasinnade utanför landets gränser, som kom att bilda en betydelsefull gemenskap.
Nya tider för undervisningen i skolorna
En viktig beståndsdel i undervisningen för Henriksson är utomhuspedagogik. I sitt eget arbete som fortbildare inom lärarfortbildning och allmän didaktik samt hållbar utveckling, förlade hon ofta undervisningen utomhus också för lärarna även om temat inte alltid var utomhuspedagogik.
– På skolgården finns det oändliga möjligheter till undersökningar i de naturvetenskapliga ämnena. T.ex. rutschkanor erbjuder ramar att testa friktion. Olika undersökningar med vatten och sortering är också lätta att göra ute, förklarar Henriksson.
Henriksson ser en skillnad i skolvärlden jämfört med när hon själv var aktiv som lärare.
– När jag började som lärare var lärarna mera ensamma i sitt arbete, nu diskuterar man mer och har mer kontakt över klassgränser. Skolklimatet känns öppnare nu, dock med mer möten och allt det byråkratiska. Mycket tid går till möten enligt vad lärare beskriver nu, och det drabbar ju barnen. Det är viktigt att kunna dra sina gränser.
I arbetet med läroplanen har Henriksson haft en stor insyn i skolvärlden, och hon poängterar att läroplanens innehåll inte är större än tidigare, men temadagar och projekt läggs ofta till, och ambitiösa lärare tar in mer än vad som står i läroplanen.
Den digitala teknikens intågande i skolvärlden och samhället betraktar hon som en resurs som går att använda både positivt och negativt.
– Jag anser att det är viktigt att de digitala verktygen ses på som just sådana, och med pedagogiska glasögon. I vissa fall är det meningsfullt att använda verktygen, men man ska inte stirra sig blind på ett enda verktyg, på samma sätt som en enda lärobok i ett ämne inte heller är optimalt.
”Mamma, du är helt galen”
Privat har Henriksson också en aktiv vardag. Med tre barn och deras fritidsintressen var dagarna fyllda under småbarnsåren, och Henriksson var ofta den som ledde aktiviteterna.
– Jag har varit ledare inom orientering, skidning, segling och scouting. Mina barn sa ofta ”mamma, du är helt galen”, men för mig har det varit en livsstil. Jag tycker att det är viktigt med lekfullhet inom idrott, det behöver inte vara tävling.
Engagemanget för idrotten ledde till en statlig utmärkelse för barn- och ungdomsidrott, och den aktiva livsstilen har Henriksson fortsatt med, bland annat som banläggare inom orientering.
Efter pensioneringen har Henriksson fortsatt lägga sin tid på idrotten, men hon har också börjat med körsång och passat på att vandra i Lappland och tillbringa mer tid på sommarstugan. Fast hon är pensionerad är tiden i arbetslivet ändå inte över. Under hösten är hon lärare på kursen Matematikens didaktik för blivande lärare inom småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet, och i planerna finns också kommande uppdrag inom utbildning.
Med all din erfarenhet både på fältet och bakom kulisserna i skolvärlden, hur skulle du beskriva drömskolan?
– I den bästa av världar är drömskolan en skola där man betraktar barnet och barnets lärande förenhetligat. Det finns tid att tänka, tid för att lyssna och ställa frågor. Bedömningen är formativ i alla ämnen, och eleverna är medvetna om hur bedömningen görs.
Ann-Catherine Henrikssons doktorsavhandling ”Man måste tänka själv: klasslärares uppfattningar av undervisning i de naturvetenskapliga läroämnena” kan läsas i Doria.