15.10.2024
På ön Haukkasalo har det funnits bosättning i nästan 300 år. Den är fortfarande en av de få öarna i Päijänne som har permanent bosättning utan fast vägförbindelse.
Efter den senaste istiden, för cirka 8 500 år sedan, bildades Finlands näst största sjö Päijänne. Den var först en del av Yoldiahavet och senare en vik i Ancylussjön, tills landhöjningen avknoppade den till en egen sjö. Päijännes största bassäng, Tehinselkä, begränsas i norr av Judinsalonselkä. Här, i mellersta delen av Päijänne, ligger sjöns tredje största ö Haukkasalo (haukka betyder hök på svenska). Den är en av de få öarna i Päijänne som fortfarande har bosättning året om.
Ännu för 70 år sedan lade passagerarbåtarna till vid Haukkasalo brygga. Ångbogserbåtar drog långa timmerstockar till Yhtyneet-fabrikerna i Jämsä och Jämsänkoski. Närbutiken låg på fastlandet, en liten kooperativ butik. Men om man behövde åka till staden var Lahti närmast och dit kom man lättast med passagerarångbåten Suomi. Så småningom blev privata bilar vanligare och bussförbindelserna förbättrades. År 1993 fick Haukkasalo sin färja, vilket förändrade öbornas liv.
Denna bildsköna ö, formad av istiden, döljer både skyddade vikar och branta klippstränder. Haukkasalos högsta punkt heter Sormiovuori och reser sig 185 meter över havet. Till de mest imponerande landmärkena hör de branta klippväggarna vid Haukkavuori. Framför dessa hittar man ett av de största djupen i mellersta Päijänne.
År 1919 fick Haukkasalo en egen skola, som först verkade i Kurula torp och senare i ett eget skolhus. På grund av lågt elevantal lades den ner år 1967. Under öns glansdagar bodde över 200 personer på Haukkasalo. De viktigaste näringarna har alltid varit jordbruk och skogsbruk.
Haukkasalos Uuras, Kuhmois äldsta idrottsförening, grundades 1928. Samma år byggde öborna med gemensamma krafter en idrottsplan. Föreningens verksamhet avtog under krigsåren och när skolan lades ner började planen växa igen. Men våren 2019 återupplivades föreningens verksamhet och en ny idrottsplan har nu anlagts på samma plats.
Under de senaste fyra åren har idrottsföreningen byggt flera faciliteter på ön: en fotbollsplan med konstgräs, minigolf- och frisbeegolfbanor, en lekplats, ett upplyst skidspår med vindskydd och eldplatser, en schackpark, en padelbana och ett bibliotek. Det handlar alltså om en mycket aktiv förening som arrangerar roliga sportevenemang för hela familjen. Ett av de mest populära evenemangen är löp- och promenadtävlingen Haukkasalon kymppi, vars deltagarantal växer för varje år. Rutten går längs öns vägar och stigar, genom gårdar och längs stränder – en utmärkt möjlighet att utforska öns natur och omgivningar.
På Haukkasalo bor det bara 12 personer permanent, men det finns cirka 150 fritidsstugor och befolkningen mångdubblas sommartid, vilket Uuraas medlemsantal på över 500 personer vittnar om. Många av dagens fritidsstugor är vinterbonade och allt fler stugägare tillbringar sin fritid på ön året om.
Jag är själv tredje generationens Haukkasalobo. Jag och mina bröder har gått i skola på fastlandet, eftersom Haukkasalo skola stängdes långt innan jag kom till världen. Jag är född i november och det året kom vintern tidig, så jag fördes hem från BB med snöskoter.
Från mina första år minns jag hur vi alltid åkte med båt för att handla. I början av vintern var det snö i båten och is vid stränderna – det var rena lyxen när vi kunde köra bil över isen ända till hemstranden. Färjan till Haukkasalo började trafikera 1993, samma år som jag började skolan. Ändå kunde det vara en lång period av menföre under vårarna, då isen inte längre höll men fortfarande var för tjock för färjan.
Jag och mina bröder tog oss till skolan på fastlandet med snöskoter. När våren framskred blev isen allt svagare. Till slut gick vi över längs isvägens mittsträng som var skyddad från vårsolen av en stor snödriva. Jag minns hur stränderna ofta var isfria och att vi behövde plankor för att ta oss mellan iskanten och landbacken. Som barn ville vi inte alltid ta den säkraste vägen och ibland var vi tvungna att testa om isen höll vid sidan om också. Många gånger fick vi byta till torra kläder och skor innan vi gick till skolan.
Efter grundskolan började jag arbeta på Vinniläs maskinverkstad i Kuhmois. Under skoltiden gillade jag lektionerna i tekniskt arbete och jag hade praktiserat på Vinniläs verkstad. Mitt drömyrke var svetsare. Lågkonjunkturen 2019 var problematisk för metallföretagen och jag blev varslad. Samtidigt hade en förare på färjan till hemön just gått i pension och jag fick tillfälligt hoppa in på hans plats. Den tillfälligheten har nu varat i mer än 15 år. Jag byggde mitt eget hus vid foten av Haukkavuori på familjens mark och jag är den enda av fem syskon som stannat kvar och bor på Haukkasalo.
På vintern görs en isväg till Haukkasalo och på våren, när isen börjar mjukna, öppnar vi färjleden med hjälp av en grävmaskin. Turen till Haukkasalo är 1,2 kilometer och tar normalt cirka tio minuter under isfri tid. På sommaren är jobbet som färjförare trevligt med fint väder, många passagerare och ljusa nätter. November och december i snöblandat regn och höststormar eller januaris stränga kyla utgör motsatser till den lugna sommaren.
Jag ägnar mig åt jakt, vinterfiske, skidåkning och snöskoteråkning, samt naturligtvis padel och fotboll, eftersom vi har egna planer för sporterna på ön. Jag älskar naturen och kan inte föreställa mig att bo någon annanstans. Det bästa är tidiga sommarmorgnar på färjan och naturligtvis även sena kvällsturer i solnedgången.
På sommarvardagar trafikerar Haukkasalofärjan från sju på morgonen till sju på kvällen, på fredagar till nio på kvällen och på helgerna med förkortad tidtabell. Vänner som bor på fastlandet undrar alltid hur man kan vänja sig vid sådana tidtabeller. Men när man vant sig vid att planera sina ärenden efter färjans tidtabell, är det inga problem.
Redan i september börjar de första sommarstugeägarna säga att ”det är så mörkt här” och ”du är så van vid mörkret”. Visst är det mörkt på sjön, men inte i september utan i december, när det snön kommer ner horisontellt i stormvindarna. Ibland får man sitta på färjan i kvällsmörkret i timmar ensam utan passagerare.
Tur att ett novemberbarn älskar mörkret, annars skulle jag nog bli smågalen här.
Artikelförfattaren Lilja ”Lilli” Järvinen är en 35-årig färjförare från Haukkasalo. Hon bor på södra stranden av Haukkasalo vid den djupa och fiskrika Judinsalonselkä. Hon har en utbildning inom industriell ytbehandling och har bott hela sitt liv på ön, älskar naturen och alla årstider. På semestern styr hon bilen norrut mot Lapplands fjäll.
Artikeln ingår i serien ”Min ö” där skärgårdsborna själva får berätta om sina öar. Skribenten får ge över budkavlen till nästa berättare. Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2024.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!