Lördagen den 3.2.2018 var det ”stormöte” på Sursik skola i Pedersöre. Norra Österbottens lärare var samlade till Framtidsdax – en gemensam fortbildningsdag som ordnades av kommunerna i samarbete med Centret för livslångt lärande (läs mer i artikeln ”Framtidens lärare är redo för vad som väntar runt hörnet” i detta nyhetsbrev). Dagen tog sikte på att stärka förståelsen för hur nutid och framtid hänger ihop och att synliggöra inlärningsmetoder som för in i framtiden. Yles rubricering av evenemanget ”Korvstoppning fungerar inte längre – 600 österbottniska lärare funderade på nya inlärningsmetoder” var tillräckligt provocerande för att få igång en debatt. Bra så. Såväl intervjuerna i artikeln som den efterföljande debatten avtäcker väldigt väl det skifte vi befinner oss i. Ett skifte som i mångt och mycket kännetecknas av ett sökande, prövande och upptäckande och där tillrop om nytänkande sammanblandas med traditionella didaktiska grepp.
Vad? Hur? Varför?
Men hur få nutid och framtid att hänga ihop? Staffan Selanders (2017) senaste bok Didaktiken efter Vygotskij – design för lärande ger lite vägledning. Författaren funderar bland annat kring konsten att ställa didaktiska frågor. De traditionella frågor som ställs inom didaktiken är Vad, Hur och Varför? Vad-frågan handlar om vilken kunskap som lägg i fokus, Varför motiverar urval av stoff och Hur handlar om metod. Men det finns andra viktiga frågor att ställa, menar Selander. Vem talar och med vilket syfte? Med vem, när och i vilket sammanhang lär man sig? Och slutligen med vad lär man sig, d.v.s. vilka resurser använder man sig av. Särskilt de senare frågorna är en brobyggare mellan nutid och framtid, mellan nyskapande och tradition. 1980-talets skola gav tveklöst helt andra svar på dessa frågor än vad dagens skola ger.
Sen är det naturligtvis en kuriositet i sammanhanget att pedagoger redan 1980 var plågsamt medvetna om att korvstoppning inte fungerar.
Torbjörn Sandén
Direktör