En karriär fylld av skratt, upptåg och glädje inom fortbildningen tar nu slut.

Den som tog de branta, dammiga trapporna upp till Kurscentralen och Kosmorama på 1990-talet kunde mötas av en grupp anställda som under personalmötena utförde talkoarbete kring kursbroschyrer – någon vek broschyrerna, någon kuverterade och någon annan klistrade. En av dem var Pian Åkerlund. På den tiden pryddes anslagstavlan i kafferummet av små lakoniska tidningsutsagor om fiskbilen, berättar hon:

– Det stod ”Fiskbilen kör i dag”, ”På torsdag kör inte fiskbilen”, ”I morgon kör fiskbilen igen” och så vidare. Det var den inredningsdetaljen som gjorde att jag efter ett första besök tänkte att här vill jag jobba, skrattar Åkerlund.

Så blev det också. Sedan hon först anställdes för att utarbeta en familjeterapeututbildning 1989 har Kurscentralen, och det som sedermera blev Fortbildningscentralen och numera Centret för livslångt lärande, varit Åkerlunds arbetsplats. Minnena från åren i Kosmorama är många, och goda.

– Atmosfären på den  tiden var mycket familjär och demokratisk. Personalmötena inleddes med en runda där alla berättade vad de hade på gång, vi var väl underrättade om varandras framgångar och tillkortakommanden. Vid lunch gick vi i samlad tropp till Skatteverkets matsal, minns Åkerlund.

En dator – rena rama trolleriet!

Arbetet skilde sig på många sätt från dagens arbetsmiljö. På Kurscentralen satt fyra personer i samma arbetsrum och delade på en dator.

– Att få bekanta sig med en dator var något enastående, kom man åt att skriva på den kunde man sväva ut i versaler, bold, färg och gud vet vad, det var rena rama trolleriet! skrattar hon.

Ofta skrev Pian Åkerlund ändå brev för hand. Hon har sparat gamla brev till potentiella lärare där den enkla frågan ”Vill du undervisa?” kunde utfyllas till en hel A4 med inslag om världens gång och senaste nytt. Faxen var också flitigt i bruk, speciellt i korrespondens med rikssvenska gästföreläsare. Faxnumret uppgavs alltid under telefonnumret och Åkerlund kan fortfarande höra den speciella signalen när hon av misstag ringde till en fax. Till kurserna vid Öppna universitetet anmälde man sig via personligt besök eller per telefon. På den första anmälningsdagen ringlade en lång kö utanför dörren redan före klockan 8 på morgonen, minns Åkerlund.

Kavla upp ärmarna och rycka in där det behövs

Initialt anställdes Pian Åkerlund för ett enda projekt, att planera en familjeterapeututbildning. Efter att ha fött sin andra son fick hon i uppdrag att utveckla ämnet psykologi inom Öppna universitetet. Ganska snart började hon även arrangera fortbildningskurser, som introducerade nya psykologiska teman, många gånger med experter från Sverige. Hon var också involverad inom temaområdet Organisationsutveckling och ledarskap och har bidragit med föreläsningar inom såväl projektverksamheten som kurser vid Öppna universitetet. Det intensiva arbetet med ledarskapsseminariet Kompetens pågick i många år med flera hundratal deltagare. Arbets- och rollfördelningen var inte så tydlig de första åren men det fanns en otrolig solidaritet och energi i arbetsgruppen.

– Jag har från och till dessutom ”ärvt” planering av andra ämnen än psykologi vid Öppna universitetet. Många gånger har det gällt att kavla upp ärmarna och rycka in där det behövts. Men det har känts viktigt att också upprätthålla lärarrollen och själv undervisa, säger Åkerlund.

Av de egna fortbildningskurserna kommer Åkerlund speciellt ihåg kursen ”Kvinnopsykologi/Kvinnor och depression” med en erfaren och inspirerande kursledare från Sverige.

– Fortfarande vittnar flera av de deltagarna om att det är den bästa kurs de någonsin deltagit i, och jag har förstått att en grupp deltagare än i denna dag samlas i en litteraturcirkel. Det kan vi kalla livslångt lärande!

Förändringar i takt med tiden

Inom undervisningen upplever Åkerlund att den största förändringen har skett i och med utvecklingen av nätkurser. Numera erbjuds introduktionskursen i psykologi varje år med en stor mängd deltagare från hela landet.

– Grundkursen i psykologi var faktiskt den första kurs som var helt och hållet nätbaserad vid Öppna universitetet vid Åbo Akademi. Kanske jag inte ännu då var övertygad om nätkursernas förträfflighet, utan mera utgick från ett praktiskt behov, funderar Åkerlund.

Undervisningsinslagen har gått från telefonföreläsning och telefonhandledning, flerform, Lotus Learning Space, Blackboard, Moodle, Adobe Connect till inslag med Zoom.

– Flerform, det låter som något från apoteket, men konceptet var mycket meningsfullt med tutorer som tillsammans med deltagarna träffades i smågrupper kring ett givet material, skrattar Åkerlund.

Inom ämnet psykologi ser Pian Åkerlund tekniken som den största möjliggöraren till kunskapsutveckling. Hon minns när hon undervisade i utvecklingspsykologi på 1990-talet och videofilmningen började förmedla en helt annan syn på den tidiga utvecklingen, det tidiga samspelet mellan föräldrar och barn och den viktiga anknytningen. Revolutionerande har även alla nya metoder för hjärnavbildningar som gett information om olika representationer i hjärnan varit. Åkerlund betonar också att psykologin idag är mer gränsöverskridande med många andra ämnen.

Skratten, upptågen, glädjen

Utöver arbetet förde tiden på arbetsplatsen med sig många skratt. Festerna som arrangerades på 1990-talet framstår i backspegeln i ett upphöjt skimmer. Åkerlund minns speciellt skratten, upptågen, glädjen och festdukningarna.

– Vi hade många fina fester, till exempel en vårfest på Gadolinia med en magnifik buffé, uppträdanden av dansteatern Eri och Klockrikegruppen och Agneta Stark som diskuterade kvinnor och ekonomi. Eller Domus inflyttningsfest, en skulpterad isbar på den -20-gradiga balkongen och en bejublad revy där ”Elisabet Rehn” och ”Martti Ahtisaari” tävlade om applåderna. Och vid +25 grader på Nordiskt Forum, seminarierna som lockade så många kvinnor att vi måste flytta ut på Domus innergård, de avslutades sedan med en fullsatt ”hattfest”, berättar Åkerlund.

Också framöver hoppas Pian Åkerlund på många skratt och glada upptåg – gärna tillsammans med barn och barnbarn. På frågan om vad hon ser fram emot att göra som pensionär svarar hon glatt:

– Jag ska dansa mera! Och umgås med mitt barnbarn. Jag vill också tillbringa mer tid med vänner och släktingar som inte bor här i Åbo, pensionärsrabatten må ju användas! Och så får jag koncentrera mig på skönlitteratur nu när jag mer kan avstå från facklitteraturen.

Maria Holmberg