Internet är ett utomordentligt redskap för kommunikation, kunskapsutbyte och som mötesplats för människor. Samtidigt har nätet dessvärre kommit att erbjuda en tummelplats för falska nyheter eller information som sprids med avsikt att vilseleda, göra skada eller skapa egen ekonomisk eller politisk nytta. Vanliga människor får allt svårare att enas om grundläggande fakta. Systematisk forskning som idkar källkritik och ställer sig kritiskt till enkla svar avfärdas som otidsenligt. Post-truth, årets engelska ord 2016 (Oxford Dictionaries), håller på att bli det begrepp som mer och mer definierar just vår tid.
Oro för att forskningsrön ratas till förmån för känslor och tro
Det är således ingen tillfällighet att begreppet allt oftare dyker upp som tema på forskningskonferenser (ex. AERA, Toronto 2019). Forskarna är på riktigt oroliga för att nya forskningsrön och objektivitet ratas till förmån för känslor och tro. Vi förefaller att i rask takt övergå från ett samhälle med fakta och bevis till ett samhälle med osystematiskt insamlade data där vi alla är medproducenter. I USA lär redan mer än 60 % inhämta sin huvudsakliga information från sociala medier.
Fakta sorteras bort
Professor Bengt Kristensson Uggla menar att vi idag är utsatta för en störtflod av text, bilder, film och ljud färdigt infogade i tolkningsmönster, ofta i form av berättelser och metaforer som i grunden sätter avtryck på vår verklighetsuppfattning. I bakgrunden lurar en frestelse i att insamlandet av material styrs utifrån vad som kan passa in i den berättelse man bestämt sig för att föra fram (Slaget om verkligheten, 2012). Fakta som riskerar framtvinga en annan slutsats än den intuitivt eftersträvade sorteras således bort.
Vart är vi på väg?
Vart är vi på väg, kan man undra? I den politiska kontexten förs debatten i en anda som allt mindre präglas av saklighet. Donald Trump som innehar ett av världens mäktigaste ämbete ljuger hejvilt och blånekar när han ertappas. Han fnyser åt klimatforskarna och tillåter igen asbest som byggmaterial. Juha Sipiläs uttryck ”kaiken maailman dosentteja, jotka sanovat, mitä ei saa tehdä” avtäckte en skrämmande hållning hos vår egen högsta politiska ledning. Stefan Wallin (Vbl 11.9) beskriver på goda grunder en politisk klimatförändring. Den sakliga debatt som borde föras i plenisalen har enligt Wallin flyttats till det han kallar virtuella kloaker, mediernas kommentarfält och sociala medier. Centerns Seppo Kääriäinen som efter 30 år lämnar riksdagen ger uttryck för liknande tankar och sammanfattar politiken idag som en enda ytlig jakt på bra rubriker. Det svenska riksdagsvalet blev på många sätt en varningsklocka om att den nordiska demokratin inte är något vi kan ta för givet. Vad göra? Visa respekt för kunskap och fakta! Basta!
Torbjörn Sandén