Om jämlik tillgång till högskoleutbildning

En Googlesökning på ”Life after the coronavirus” ger vid det här laget många träffar. Runt om i världen skrivs det kolumner kring temat och åsikterna är många. En del förutspår att vi återgår till tiden före pandemin och allt fortsätter som förr. Andra igen menar att pandemin innebär ett skifte och att tiden efter pandemin medför en ny livsstil. Värdebegrepp som ofta återkommer i analyserna är delaktighet, jämlikhet, jämställdhet, hållbarhet och mångfald, vilket också avtäcker en viss oro för att traditionella grundvärderingar kan komma att utmanas.  Pandemin ger i alla händelser mänskligheten god anledning att stanna upp och fundera kring vad som egentligen är viktigt och betydelsefullt.

Begreppen jämlikhet och jämställdhet har båda stor relevans för högskoleutbildningen. Det finns nämligen goda skäl att misstänka att pandemin kan komma att påverka tillgången till högskoleutbildning och slå olika ut, beroende på socioekonomisk ställning, regioner, kön, invandrarbakgrund, etniska grupper, språkgrupper och personer med funktionsnedsättning. Det här är en oro som också uppmärksammats i regeringsprogrammet. I slutet av juni inledde Utbildnings- och kulturministeriet en beredning av en plan för likvärdig tillgång till högskoleutbildning. Oberoende av bakgrundsfaktorerna ska alla ha möjlighet att satsa på utbildningen så långt den egna entusiasmen räcker till, som forsknings- och kulturminister Hanna Kosonen (UKM, 29.6.2020) uttrycker det. Jämlikhet och  jämställdhet utgör självklara aspekter av den dynamiska studie- och arbetsmiljön.

Inom Åbo universitets och Tammerfors universitets gemensamma GATE-projekt tas det fram information som ger ett kunskapsunderlag till stöd för beredningen. Bland annat har man inom projektet riktat blicken mot Sverige, som har lång erfarenhet av att främja jämställdhet och likabehandling. Erfarenheterna visar att det finns många metoder att främja jämställdhet men metoderna har ofta långsam eller ibland ingen effekt. Också mångfalden av jämställdhetsmål gör det svårt att identifiera och bedöma insatsernas effekt. Vidare visar erfarenheterna från Sverige att en del fenomen verkar vara bestående och svåra att bryta, såsom att klart fler kvinnor skaffar sig högskoleexamen eller att fler barn till högskoleutbildade föräldrar också skaffar sig en högskoleutbildning. Det finns således värdefulla erfarenheter att bygga vidare på men också utmaningar att tackla. I Sverige bedömer man att åtgärder på högskolenivå är avgörande när det gäller att främja jämställdhet och likabehandling och högskolorna har ålagts att rapportera till utbildningsdepartementet hur målen uppnås. Mot den bakgrunden är det glädjande att notera att Åbo Akademi, förklokt i den nya strategins portalparagraf, eftersträvar ökad mångfald, delaktighet, jämlikhet och hållbarhet. Det blir intressant att följa hur långt Åbo Akademi når i denna strävan under den nya strategiperioden 2021–2030.

Torbjörn Sandén
Direktör, CLL