Att låta närståendevårdare dela med sig av sina erfarenheter till andra genom ett erfarenhetsmentorskap är ett koncept som just nu testas i Österbotten. Den 11–12 oktober 2019 samlades 25 tidigare närståendevårdare ute på Alskat lägergård i Korsholm för att lära sig mer om hur en erfarenhetsmentor genom kamratstöd kan hjälpa nuvarande närståendevårdare.

Initiativtagare till detta är Åbo Akademi (ämnet socialpolitik och Centret för livslångt lärande) tillsammans med Folkhälsan och Yrkeshögskolan Novia. Pilotutbildningen är en del av verksamheten i samarbetsparternas LEADER-projekt som finansieras av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling, Aktion Österbotten, Svenska Kulturfonden och Aktiastiftelsen. Konceptet baserar sig på en katalansk modell av mentorskap.

– Vi åkte till Barcelona på studiebesök i början av projektet, så inspirationen är till viss del hämtad därifrån. Sen har vi givetvis anpassat den här erfarenhetsmentorutbildningen till Österbotten, eller Svenskfinland, säger projektkoordinator Sarah Åkerman vid Åbo Akademi.

– Jag känner att responsen är väldigt god, och deltagarna vill det här för att de känner att de själva haft nytta och glädje av att dela erfarenheter. De kan också uppleva att det just var ett kamratstöd som de saknade som närståendevårdare. Sen tror jag utmaningarna blir mera tydliga ju längre vi kommer i utbildningen: vem är jag och vad förväntas av mig som mentor? Så det är en process, men inställningen är positiv säger Pia Nabb, sakkunnig inom äldre och hälsa på Folkhälsans förbund.

Närståendevårdare i Finland kan ha rätt till stödtjänster från kommunen, men tröskeln att ta emot service är ibland hög. För många närståendevårdare är kamratstödet viktigt. Olika stödtjänster ordnas av kommunerna, församlingarna och speciellt tredje sektorn, men hittills har före detta närståendevårdares resurser inte tagits tillvara i verksamheten.

– Det finns många människor som vårdar och tar hand om en nära anhörig, men tröskeln att ta emot service och stöd är hög. Många vet inte heller att det finns stöd att få i vardagen, de kanske inte heller upplever sig vara närståendevårdare. Erfarenhetsmentorkonceptet kan då fungera som en lågtröskelverksamhet, ett utmärkt komplement till den professionella omsorgen. Det är en styrka att dela erfarenheter, jag är övertygad om att mentorerna behövs. Sen är det bara formerna som söker sina vägar, säger Nabb.

– Det vi vill lyfta är den tysta kunskapen. De som tidigare varit närståendevårdare har massor av kunskap som vi vill att de ska kunna förmedla vidare, säger utbildningsplanerare Lisabet Sandin-Kula på Centret för livslångt lärande.

Utbildningskonceptet utgår från ett handledarmaterial som heter Öppna Dörrar vilket har sitt ursprung från Närståendevårdarnas förbunds Ovet-material. Tanken är att öka kunskapen och beredskapen för närståendevårdare att klara av och framför allt orka vara närståendevårdare. Men vad förutsätter egentligen ett mentorskap?

– Ett mentorskap förutsätter ett intresse och engagemang, en vilja att dela erfarenheter. En mentor är i första hand en medmänniska med ett stort lyssnande öra. Ett mentorskap förutsätter också ett behov bland närståendevårdarna. Det kan vara en utmaning att nå personerna som behöver, vill ha eller är beredda att ha ett mentorskap, säger Nabb.

– Erfarenhetsmentorerna deltar i projektet och utför sina mentorsuppdrag på frivillig basis, så de har en stark vilja att stötta och föra sin kunskap vidare till andra, säger Sandin-Kula.

Gruppens deltagare har främst rekryterats genom olika informationstillfällen som hållits runt om i Österbotten, men även kommunerna, församlingarna och samarbetsparterna har hjälpt till att informera. Utbildningen startade i slutet av augusti och pågår fram till december. Verksamhetens effekter på erfarenhetsmentorernas välbefinnande utvärderas under projekttiden i flera olika steg. Själva utbildningsplaneringen inleddes redan för ett år sedan och projektet fortsätter fram till december 2020. Men redan nu hoppas gruppen på en fortsättning.

– Tanken är att verksamheten ska integreras i Folkhälsans verksamhet efter att projektet tar slut, säger Sandin-Kula.

– Jag jobbar ju med närståendevård och stödtjänster, och ser att de skulle passa utmärkt in som ett komplement till verksamheten. Sen kräver det också överenskommelser och rutiner som ska fungera. Men det är ju ett projekt så det är det vi jobbar på, att få ett välfungerande system, säger Nabb.

Erfarenhetsmentorer finns redan i t.ex. handikapporganisationer, men inom närståendevården är det ett relativt nytt fenomen i Finland. Att ordna motsvarande utbildning i lägerformat verkade gå hem hos deltagarna.

– Många av deltagarna har deltagit i läger på Alskat förut så det är en kär plats för dem. Det är en trevlig utbildningsform som bidrar mycket, det är förenat med positiva och familjära känslor, det ska vara avslappnande, säger Åkerman.

– Det blir en annan gemenskap när man umgås så här intensivt under en helg. Det föds andra diskussioner som kanske inte skulle komma upp i en traditionell föreläsningskontext, säger Sandin-Kula.

Har ni själva fått någon tankeställare i detta arbete?

– Närståendevård är en del av livet, för alla, på ett eller annat sätt. Och här i gruppen finns det så mycket humor och värme, blandat med allvar. Det är tunga situationer som man kan bära på. Själv blir jag alltid mera ödmjuk inför livet, jag tar själv ingenting för givet längre. Vad som helst kan hända, säger Nabb.

– Jag beundrar närståendevårdarna, hur mycket de har gett och fortfarande vill ge. Sen är det roligt att de är engagerade och tänker genom hur uppdragen ska bli. Det gör att man också själv får tänka till rent praktiskt när det kommer de här frågorna, säger Åkerman.

Text och bilder: Stefan Westergård, Centret för livslångt lärande