5.7.2024

TEXT: Riggert Munsterhjelm

När vi, mina syskon och jag, under förra året började bläddra i min fars naturdagböcker hade de legat orörda i ett par decennier. Förstås hade vi en uppfattning om tematiken; livet i skärgården, fåglarna och naturens växlingar var ständigt närvarande teman i vår familjekrets. Men ingen hade någonsin aktivt eller systematiskt tagit del av innehållet.

Eftersom han i år, 2014, skulle ha fyllt 100 år, blev det aktuellt att en titt på verket för att göra en bedömning om något kunde publiceras. Resultatet är detta nummer av Skärgård.

Naturdagboken i sexton band, kallad Langöboken, var egentligen från början en gästbok för stugan på familjens ö, Väster Langö, i Ingås yttersta skärgård. Boken påbörjades år 1935 efter att ön kommit i familjens ägo. Man gjorde också kortfattade anteckningar om sina besök på ön. Småningom förvandlades boken av min far till en med små akvareller och teckningar illustrerad naturdagbok som nådde en slags kulmen under hans sista levnadsår. Boken avslutas i och med hans bortgång år 1989. Texterna kom att omspänna inte mindre än 54 år!

Vid sidan av Langöboken skapade han också ett annat verk i ord och bild. Det är hans fotodagbok som börjar år 1939 och som efter år 1945, då han gifte sig med min mor, Inga Holmström, förvandlades till en familjekrönika. Krönikan består av åtta textbemängda och rikt illustrerade band och upphör i början av 1960-talet.

De båda verken både överlappar och skiljer sig från varandra. I Krönikan betonas det sociala livet och familjelivet starkare och här skildras också färder och upplevelser utanför Ingås gränser. De två första banden innehåller också hans bild- och textdokumentationen från vinterkriget och fortsättningskriget, som presenteras på annan plats i detta temanummer.

Langöbokens texter är ofta skrivna samma dag eller en kort efter den dag de handlar om, medan Krönikans texter har skrivits i efterskott, när bildmaterialet är framkallat, kopierat och inklistrat på sina sidor. Frapperande är att texterna i båda verken i allmänhet löper utan korrigeringar och behov av sådana i efterhand.

För att underlätta  läsningen och orienteringen i texterna behövs det några koordinater. Anders Munsterhjelm föddes den 14 maj 1914 i Helsingfors, där han också växte upp. Han blev student från Svenska Normallyceum, Norsen, och började studera medicin. Hans föräldrar, Gustaf och Ebba, f. Pontán, var biologer och lärare, till slut rektorer i varsin flickskola. De var moderna mänskor som gjorde sin gärning i samhället, men som också kom att lämna efter sig en mängd välorganiserade anteckningar om världshändelser, närhistorien, samtiden, släkten, familjen och naturen.

I början av 1900-talet införskaffade Ebbas mor, Onni Victoria Pontán en parcell med en villa i Ingå, i Haga by invid Kyrkfjärden, ett par kilometer från Kyrkbyn mot söder. Stället fick namnet Sätra och blev den centralaste punkten i min fars barndom. Där väcktes hans naturintresse och han kom tidigt att på olika sätt förankras i Ingå.

Här lärde sig Anders och brodern Riggert (f. 1917) det de behövde veta om båtliv, utfärder, naturstudier mm. Man tog sig fram i skärgården med roddbåtar, men sommaren 1926 införskaffade fadern Gustaf en öppen snabbseglande, knappa 6 m lång, segelbåt som fick namnet Vikaren eller Vikarn, som den kom att kallas.

Vikarn kom länge efter Gustafs död år 1928 att förbli ett viktigt fortskaffningsmedel i skärgården för familjen. Vikarens loggbok (1926-1948) är en föregångare till Langöboken.

Det sociala livet i Ingå byggde i början på kontakter med andra sommargäster och från Kyrkslätts skärgård och Helsingfors kommande släktingar och bekanta. Trots omständiga kommunikationer – till fots, cyklande, med skidor eller spark, roddbåt, segelbåt, ångbåt, hästskjuts, buss eller tåg, rörde man sig ganska mycket och över långa sträckor.

Längs samma kuststräckning där Sätra var beläget, låg också andra villor, och på de stora öarna på andra sidan Kyrkfjärden någon enstaka. Kyrkfjärdens inlopp bevakades från öster till väster av Ruins på Härligö vid Österströmmen, norr på Vålö, och von Wrights på Vålös västra sida, vid sundet Hela Världen mellan Vålö och Skämmö. Vid det tredje inloppet, Barkarsund, låg bland annat den Sjöströmska villan.

Fadern Gustaf målar upp en bild i Vikarens loggbok den 8 augusti 1926, som jag tror väl beskriver sommarlivet i skärgården:

”Ebba, gossarna och jag for ut att segla utan mål, ty det var härligt sommarväder. Tant Onni var i kyrkan. Vi hade knappt kommit ut då vi sågo Noponens och Sevons göra sina båtar i ordning för seglats. Pellinens voro redan några hundra meter före oss. Utkomna till Högholmen steg samma åskmoln som igår upp. Vi vände om i god tid och kommo i den allt mera frisknande vinden hem. På Kyrkfjärden sågo vi äfven Brenners ute med sina gäster, dr Hästeskos, de styrde mot Östersund – rakt emot åskmolnet. Vi hade just fått Wikaren förtöjd, då det första avlägsna åskbullret brummade. Och snart vände den ena efter den andra av seglarena hem. Det var grannt att se de vita seglen här och där mot de allt mer mörknande dagrarna i skuggan. Och alla skyndade de hem allt vad seglen förmådde, utom Pellinens, som tycktes ha landat någonstädes. Där kommo Noponens, där Brenners, där Sevons, en främmande kutter som mötte oss då vi seglade ut genom Hela världen låg förtöjd i lä för en klippa på Hofgårdssidan och lyste vit. Savonius’ Grampus, som redan for hem då vi lade ut var också i lugn och ro hemma vid Bränselholmen. Och så mullrade åskan och atmosfären mörknade.”

Efter mitten av 1930-talet blev Väster Langö den andra centrala platsen i Ingå. På äldre kartor och andra dokument heter ön Wester Langö och på nyare Västra Långö. Min farmor köpte den 11 ha stora ön på gränsen till det öppna havet för den naturintresserade familjen år 1934, vid en tid då just ingen värderade dessa improduktiva och svårtillgängliga platser. Ön ligger 6 km från Sätra och 7 från Kyrkbyn.

På ön fanns ett gammalt stall från kyrkbacken i Ingå, Langöstugan, som ett jaktlag släpat dit ut som jaktstuga. Langö fick från början status av kultplats för familjen och deras vänner, något som gäller än idag, och ön vårdas som om den var ett naturskyddsområde.

De första  gästerna som skrivit sina namn i Langöboken, den 4 augusti 1935, var medlemmar av familjen Brenner från Brennebo vid Kyrkfjärden och från ön Bastö eller Gåsas i Barösund. Med dem har familjen i nuläget umgåtts i redan fem till sex generationer. Bland besökarna noteras också förutom min far hans bror, Riggert, mor Ebba och klasskamraten Sten Wahlström, sedermera läkare i Jakobstad. Den andra klasskamraten Åke Groundstroem, senare legendarisk lektor i klassiska språk i Norsen, saknades denna gång. Dessa båda liksom Brennrarna blev min fars viktigaste färdkamrater på många av hans långa utforskande och ibland äventyrliga turen i Ingå skärgård.

Faciliteterna på ön var enkla, det fanns varken hamn eller brunn. Bastuhuset, med sin kammare, färdigställt år 1960 blev betydde mycket för vinterturerna till ön. Båtparken förändrades genom åren. Träbåtar blir gamla och måste pensioneras till slut, men min far höll envist fast vid dem och de små Seagull-motorerna.

Vikarn ersattes av segelbåten Molly. En stor roddbåt med köl, Ålandsbåten, tjänade familjen i decennier. En ruffad motorbåt med inombordsmotor, byggd av Runar Österholm på Gammelbylandet, blev senare utfärdsbåten framom andra. Vårar och höstar var det ofta de små behändiga ekorna som gällde, byggda av Ingås många skickliga båtbyggare, under min tid av Paul Fagerström, Axel och Alf Österholm och Henrik Eriksson.

Krönikan börjar med en isfärd nyårsdagen 1939 från den av släkten Pontán ägda villan Sjövik vid Pikkalaviken i Kyrkslätt. Dit hade man tagit sig på nyårsafton över isarna ända från Ingå. Under våren och sommaren fortgår dessa bekymmerslösa exkursioner i Ingå, inemot land till Västankvarn, där Ola Brenner var rektor på Lantmannaskolan, till andra Brennrar på Bastö, och ut över Barösundsfjärd till de yttersta skären – Somarn i öster utanför Porkala, Sadeln i söder och Käldskären och Smörskär i sydväst längst ut i Barösunds skärgård.

De sista exkursionsbilderna från ödesåret 1939 är från den 9 augusti. Sedan blir det tomt och plötsligt befinner sig min far i vinterkriget. Bilder från slutskedet av kriget vårvintern 1940, från fronten vid Ägläjärvi långt borta från den somriga skärgårdsidyllen, limmas nu in i Krönikan. Under mellankrigstiden fortsätter skärgårdslivet fram till Fortsättningskriget.

När ställningskriget vidtar och det blir lugnare vid fronten finns det tid för både botaniska och ornitologiska studier, både på Karelska näset och i Östkarelen. Samtidigt noteras olika drag i landskapet, i arkitekturen samt naturgeografiska och kulturella skillnader jämfört med Nyland. Under permissionerna byts de östliga scenarierna ut mot skärgården i Ingå.

År 1952 blev min far stadsläkare i Ekenäs och familjen flyttade dit från Helsingfors; efter det närmar man sig Ingå västerifrån. Vi barn växte sommartid upp på ön, som också blev ett regelbundet mål under veckoslut och ledigheter. Familjen är nu också med på expeditionerna som till sin natur anpassas efter dem. Men ibland kunde de te sig nog så vådliga då den allt större familjen inpackades, med barn och hundar, sommarflickor och gäster för utfärder till de yttersta skären eller hemresor i augustimörker och åskväder från Bastö.

I den äldre sommargästkulturen uppstod ett förhållande av ömsesidig nytta, symbios, mellan sommargäster och ortsbor, som skötte en betydande del av båtunderhållet, skjutsar och matproduktion. När sedan familjekontakterna fortsatte under rentav generationer kunde det uppstå fördjupade bindningar av ömsesidig respekt och ibland vänskap som varade livet ut.

Min far beskriver ofta skärgårdsborna och andra från orten i Krönikan, följer upp dem i olika skeden och presenterar också några personporträtt. Idag är de allra flesta av hans generation borta. Och i samband med att skärgården avfolkades har kontakterna familjerna emellan i många fall mer eller mindre upphört. Men jag minns så väl resorna inför julen då besök avlades i de olika stugorna på landbacken dit öborna flyttat.  

Färdkamraterna varierade under årens lopp. När hans jämnåriga vänner blev för upptagna eller bekväma blev det barnen och en lång rad av deras vänner som kom med. Men också ortsbor var med då och då, ibland som förare och ibland som sällskap. Hundarna hörde till de trognaste kompanjonerna. Under de sista åren gjorde han oftast sina resor ensam och minns ungdomens isäventyr vandrande med sina slitna knän mellan isformationerna i sydstranden på Väster Langö. Och nu går han för första gången in på personliga bekymmer i sina texter,  krämpor som verkar bli ett hinder för hans färder – inte annat.

Med segelbåt gjorde min far några längre resor i västerled. Liksom alla andra exkursioner är de väl dokumenterade. Han gjorde också några mera avancerade expeditioner. I samarbete med Svenska Naturvetarklubben vid Helsingfors universitet arrangerade han en färd med skutan Marina från Borgå till Gotland i augusti år 1948.

Praktiskt hälsovårdsarbete i skärgården utfördes med Folkhälsans båt Lyckoslanten under fyra somrar, 1950-54. Men de flesta större resorna gick norrut, till Nord-Norge, till Lofoten och Ishavet. De gav alltid upphov till föredrag med bilder. Expeditionerna till Björnön i Norra Ishavet år 1967 och 1975 resulterade i en naturfilm i samarbete med sonen Gustav. Naturfilmen ”Ett år på Jurmo”, gjordes också i samarbete med Gustav. Den blev en klassiker som under många år visades på TV.

Huvudtemat i såväl den skriftliga som den konstnärliga produktionen, ända från barnaåren, var fåglarna. Tillsammans med sin bror gjorde Anders utflykter med fågelobservationer som målsättning, inte bara i Ingå utan också till t ex Vik i Helsingfors och var noga med att anteckna data som tidpunkt, antal och dräkt.

På ön inventerades fågelbeståndet i skogen och på vattnen i mer än femtio år. Sträckobservationerna under hösten antecknades mer eller mindre systematiskt nästan lika länge. Raden av öar med Porsö och Skorvona (Skarvörarna) i öster fångar under höstflyttningen upp fåglar som inte gått ut över havet från Porkala och leder ett koncentrerat tåg av småfåglar längs Langö-öarna rakt västerut över fjärden mot Stor Fagerö. Fågeltornet som restes på Väster Langö sommaren 1966 vidgade möjligheterna att följa med sträcket. Observations- och inventeringsmaterialet innehåller förstås luckor, men i det långa perspektivet ger det säkert ändå en viss bild av fåglarnas flyttvanor och förekomstfluktuationer.

Men naturen beskrivs betydligt mångsidigare än bara via fåglarna. Intresset för isen rörelser och iskantens läge och olika formationer tar aldrig slut och detsamma gäller himlakropparnas lägen och rörelser, naturliga och artificiella ljusfenomen längs horisonten. Molnen, vinden och vågorna beskrivs förstås med samma passion.

Hösten 1969 grundlades en mångårig örnutfodringsverksamhet på Väster Langö. Den var den första i sitt slag vid sydkusten. För idén stod min fars goda vän, ornitologen Göran Bergman, som sedermera blev känd som naturväktare i radion. Utfodringen gick ut på att servera kungs- och havsörnar giftfri mat i form av självdöda djur man fått från farmer och därmed locka örnarna att stanna i stället för att de skulle riskera förolyckas, skjutas eller förgiftas under en lång och farlig flyttningsresa.

Resultatet blev ett lyckat exempel på konkret miljöarbete på privat initiativ, men innebar umbäranden under många år i synnerhet för min far som ännu länge fortsatte med utfodringen efter att de andra inblandade inte mera hade tid. Matningen upphörde efter 14 vintrar, våren 1983.

I sin bok Vision och verklighet (1976) om kommunikationerna till sjöss och lands i Ekenästrakten ser Werner Nordström naturromantiken, det nationella uppvaknandet, behovet av gemenskap efter ofärdsåren och en stigande välfärd som viktiga faktorer bakom uppkomsten av sommarstugskulturen. Om man vill föra tanken vidare kunde man kanske säga att stadsbons längtan till naturen kunde förverkligas i den borgerliga kulturen genom den fritid som den bjöd på. Det här, skulle jag tro, skapade en av grundpelarna för den finlandssvenska identifikationen med skärgården och erbjuder också en möjlighet till analys av ursprunget till bl.a. den naturlyrik vi uppfattar som specifikt finlandssvensk. Här kan vi nog också söka det kulturhistoriska sammanhanget bakom min fars naturskildring även om den på ytan ser ut att utgå från en mera naturvetenskaplig naturdokumentation.

I en av sina anteckningar (29.10.1959) funderar han kring fågelskådandets komplexa bakgrund. Jag undrar om inte viljan att se och dokumentera naturen, med vetenskapliga förtecken, för mången egentligen är en förevändning för att nå upplevelsen, där tid och rum upphör och endast närvaro i ögonblicket kvarstår. Här tangerar naturintresse och konst varandra. Jag tycker mig se att min far i sina alster efterhand sökte sig allt djupare mot det upplevda. Vind, vågor, himlaljus och fåglar fick agera aktörer på en scen där naturens under gång efter annan framkallades. Man kans kanske säga att han beskrev fenomenen enkelt och utan större anspråk – men gjorde det ibland med en diktares penna.

Måhända bildade detta en slags motvikt till ett hårt och slitande dubbelarbete som stadsläkare och samtidigt överläkare på barnavdelningen vid Västra Nylands kretssjukhus. Men mänskor är förstås väldigt olika i sitt förhållande till naturen, verkligheten och livet.

Någon kunde kanske få för sig att se trängtan att skildra naturen som naiv naturromantik, eskapism eller bara som terapi?

Sådana definitioner blir ju sist och slutligen bara en fråga om värderingar. Själv är jag framförallt tacksam för att jag kan minnas min far för just det han de facto gjorde.

Istället för långa rundor på golfbanor eller krogar, urban köpjakt på fasaner bland bebyggelsen i Snappertuna eller slalomåkande på konstgjord snö i ett köpcentrum i Dubai – dokumenterade han närnaturen i sin vardagsverklighet. Livet ut.

Tack!

Skärgårdskännarna Bo Wessman och Leif Höckerstedt tackas för belysande diskussioner om skärgårdskultur och kulturhistorisk kontext, vår färdkamrat Erik Bonsdorff för framkallade minnesbilder, Carl Brenner för bakgrundsinformation om tidiga kontakter mellan släkterna, min fars kusin Gunnel Pettersson (f. Pontán) för släkthistorisk information. Benedict von Wright tackas för information om den äldre sommarvillekulturen kring Kyrkfjärden. Mina syskon tackas för att de gett mig fria händer att publicera vår fars texter.

ATRIKELFÖRFATTAREN RIGGERT MUNSTERHJELM är konstnär och fil.dr i biologi. Han arbetar i sin konst med uttolkning av naturens ljus och färgstämningar. I sin forskning har han utvecklat synen på vattenvegetationens succession och miljöproblem i grunda kustmiljöer. Etablerar som bäst tillsammans med hustrun Catherine Munsterhjelm ett litet ekologisk självhushållningsjordbruk i Snappertuna.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2014.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.