9.8.2024
I mars 2011 jag träffade jag Anki Lindeman första gången, men före det hade jag hört talas om henne många gånger och sett henne berätta om sitt smultronställe och dela med sig av sina idéer i tv.
Finngrundet mitt i Kvarkens världsnaturarv hade jag länge vetat att jag ville besöka. Anki hade jag länge vetat att jag ville träffa. Det var slumpen som gjorde att jag kom att få uppleva både Finngrundet och Anki två gånger i mitt liv. Nu finns inte den möjligheten längre kvar. Anki Lindeman gick bort våren 2012.
Anki Lindeman hade tusen idéer och de kommer även att leva kvar genom en bok om henne som är planerad att komma ut inom den närmaste framtiden.
Anki kunde trolla. Hon berättade att när hon var på sitt ”kaxigaste humör” brukade hon kalla sig själv för ”de snabba improvisationernas mästarinna”. Och det var en utmärkt självinsikt. Hon var till hundra procent närmatsförespråkare. Inte bara förespråkare utan hon levde som hon lärde och använde så gott som enbart lokala råvaror i sin matlagning. Det var lammkött och vilt, fisk från de omgivande vattnen, vilda örter och exotiska grönsaker från växthuset och den frodiga trädgården. Anki var ändå ingen knutpatriot utan lät sig inspireras av recept, idéer och matmänniskor från hela världen.
Mycket hittade hon på nätet, både metoder, recept och spännande frön som inte gick att få i Finland. Jag tänker på ett foto där Anki sitter i sin favoritstol framför brasan med laptoppen i famnen. Det är vinter och Anki samlar inspiration för den kommande våren och sommaren. Inspiration fick hon också av riktigt gamla, beprövade konserveringsmetoder, såsom hermetisering, torkning och mjölksyreinläggning.
Också hennes kök var en blandning av nytt och gammalt, traditionellt och exotiskt på samma gång. Skafferiet var hjärtat. En farstu hade hon omvandlat till en liten livgivande och underbart doftande grön oas i vintermörkret och kylan.
Hon växte upp i Dragnäsbäck tre kilometer från torget i Vasa. Hennes föräldrar var de första som byggde sommarvilla på Klobbskat i ett område som på den tiden ansågs vara rena rama vildmarken. Anki rörde sig ensam med båt i området från tio års ålder och berättade att hon redan då bestämde sig för att bygga ett hus på Finngrundet. Livet förde henne som 18-åring till Sverige och Stockholm, där hon länge livnärde sig som frilansande tecknare.
I slutet på 1970-talet byggdes den första sommarstugan på Finngrundet som Anki sedan tog över och byggde till så sent som 2003. År 1996 kom de första betalande gästerna.
Så här berättade Anki i mars 2011:
”Jag älskar att laga mat så jag ställde mig vid spisen och började laga mat och på den vägen är det. Jag har aldrig tänkt att jag vill göra någonting speciellt utan det har bara börjat sakta mak. Årets första gäster kom just knallande över isen och då tänkte jag på att det är så förbaskat roligt att laga mat, men man måste ju ha någon som äter upp den. Det började från njutningen av att laga mat och så har det vuxit upp kring detta.”
Det som växte upp var ett ställe dit grupper kom för att äta god mat och övernatta. I Ankis vardagsrum fanns det plats för ca 30 middagsgäster och logi fanns för 20 personer. Finngrundet blev mäkta populärt och trots att Anki inte gjorde någon reklam för sitt ställe spred sig ryktet snabbt och den som ville uppleva den natursköna holmen med den goda maten och den kreativa värdinnan måste vara ute i god tid.
Att diska och svara på ”dumma frågor som att bor du här på vintern också” var sådant som Anki gott kunde tänka sig avstå ifrån, men inte från ett liv där ute:
”Man bor ju inte på det här viset om man är intresserad av att bo så bekvämt som möjligt, men jag bor spännande och intressant och vackert mitt i världsarvet och jag kan avstå ifrån mycket för att få sånt. Är en människa faktiskt menad att bo så bekvämt som möjligt? Folk är rädda för att något ska vara jobbigt, men herregud, ska man då sitta och vegetera framför teven ett helt liv? Då kunde man lika gärna ha fötts som kålmask eller något i den stilen.”
Mycket av vårt prat kretsade kring skafferiet den där marsdagen 2011 då jag träffade Anki första gången. Det är i huvudsak just skafferiet och de beprövade konserveringsmetoderna som den kommande boken ska handla om. Vi började med att knacka på dörren innan vi steg in i skafferiet för det hade Ankis mormor alltid gjort. Anki trodde att det berodde på att mormodern var livrädd för möss.
På golvet stod det säckar med potatis, socker och mjöl och en hemlighetsfull plastlåda med lock på. I lådan jäste en deg som skulle bli skafferibröd. Receptet var amerikanskt och Anki hade hittat det på nätet. Hon berättade att hon ofta blev inspirerad av recept från Nordamerika eftersom många av dem bygger på traditioner som kommit från hela Europa:
”Tanten som lade ut receptet på internet gjorde det motvilligt för hon hade länge hållit det hemligt, men hon ville gärna berätta storyn kring det. Hon hade utvandrat från Skottland och kom ihåg att hennes mamma hade brödet i sitt skafferi i en stor skål av stengods med lock på. Hon tog alltid fram en bit deg till måltiderna och bakade brödet just innan. Skottland har haft anknytning till Frankrike så jag undrar om det kan komma därifrån ursprungligen. Det är ett väldigt gammalt recept och jag tänker absolut inte sitta och hålla det hemligt, det skulle vara väldigt småaktigt. Det funkar ju så bra för ett litet hushåll, som för mig då jag är ensam. Man tar en liten ’klutt’ till en soppmåltid eller till en sallad och sätter resten tillbaka i lådan.”
På skafferiets hyllor stod glasburkar och flaskor fyllda med läckerheter i långa rader. Många av dem var konserverade genom hermetisering, en metod som Anki var speciellt mycket förtjust i. På 1980-talet hade hon hittat en tidningsartikel om hermetisering och prövade genast på att konservera kokt blomkål i glasburkar. När hon hittade burkarna tio år senare och innehållet var intakt förstod hon hur effektiv metoden var och tog den i bruk i stor skala. På hennes skafferihyllor stod glasburkar med allt från viltgryta, tomater, bär, frukt, svamp, grönsaker och hundmat gjord på vilt- eller lammkött till hennes älskade hund Lassemaja.
Så här berättade Anki om metoden:
”Jag återanvänder vanliga glasburkar, typ gurkburkar, och sedan fyller jag dem, men inte helt. Jag har en vanlig stor kastrull som jag fyller med vatten så att det åtminstone går upp till samma nivå som innehållet i burkarna och allt är kallt på det stadiet. Så sätter jag locket på och medelvärme på spisen så att det värms upp långsamt med en koktid som är beroende av innehållet. Tomaterna behöver jag inte koka längre än 20 minuter till en halv timme medan svamparna behöver en och en halvtimme. Där har man väldigt stor nytta av gamla kokböcker med anvisningar för hur man rexar för där står det precis angivet hur lång tid som behövs och vad som passar olika grönsaker bäst. Av de amerikanska ’konserverarna’ har jag lärt mig att innehållet helst ska vara lite syrligt för då är det mindre risk för botulism . Man ser ganska bra när en burk blir dålig för det blir mögel på den. Om det är kött luktar det illa och ser konstigt ut. En burk på hundra misslyckas ungefär, men man måste ju kolla att locket är rent och torrt och felfritt när man skruvar på det och känna noggrant efter när man öppnar burken. Får man inte upp locken med handkraft så jag använder en skruvmejsel för att bända upp dem. I safter och sylter behöver man inte socker alls om man inte vill och inga konserveringsmedel så man slipper den smörjan.”
Tomater konserverade Anki i stora mängder, dels för den goda smakens skull, dels för att hon kunde ta tillvara billiga närproducerade tomater som inte hade säljkvalitet.
”När man en gång börjat äta hemlagade tomater vill man inte ha något annat. Burken ska inte vara proppfullt och det är väldigt noga med att locket är felfritt. Jag skållar och kärnar ur tomaterna och sätter dem i ett durkslag med lite socker och salt och sedan får de gärna stå upp till ett dygn så att de blir ganska uttorkade. Tomaterna värms upp, men frukt eller bär eller vissa grönsaker sätter jag i råa och sedan bara lite saltlake på.”
Hur skafferiet används och ser ut beror på användaren, det behöver inte vara så stort.
”Det är perfekt att ha t ex torrfoder i om man har mycket hundar, och man kan också förvara tomma blomkrukor och mylla i det. Och så finns det ju de som har en massa konstiga saker, såsom datorgejer i skafferiet. Det finns utrymme för kreativitet när man håller på med det här. Det finns ingen ände. Och så är det väldigt roligt. Att gå in i skafferiet är roligare än att ha pengar på banken!”
P.S. Den som vill ha receptet på skafferibröd och flera råd och rön får lov att vänta tills boken om Anki Lindeman kommer ut.
ARTIKELFÖRFATTAREN CLARA HENRIKSDOTTER PURANEN är fil mag, journalist, fackboksförfattare och mathantverkare bosatt på ön Högsåra i Åbolands skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2013.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!