14.8.2024
Birger Thölix talade i början av seminariet på Hanaholmen bl a om ”timer-bosättning” och modernismen. Thomas Rosenberg avslutade seminariet genom att tala om längtan till landet som ännu är, om att bli ett med tapeten, att känna och minnas sin sten. Då jag har tillbringat min barndom på en ö nära Själö i Nagu, d v s på Kaskis och Birger Thölix tillbringade somrarna på ön bredvid, började jag reflektera över hur man blir ett med tapeten 40 år senare och varför man minns sin sten. Vi är båda kvar i området och jag undrar ju lite vad som får Birger att bli ett med tapeten så här långt senare.
I min bardom kom sommaren med sommargästerna, inte med svalorna. Sommargästerna kom från Helsingfors, de doftade parfym och aniskarameller (fyrkantiga gula och röda). Sådana fanns inte att köpa i Nagu på 1960-talet, eller så hade vi inte råd. De hörde till de godaste karameller jag visste om. Men fortfarande brukar jag inte äta aniskarameller på vintern, de hör i hop med sommaren och sommargästerna. I själva verket var de egentligen inga sommargäster, utan det var de som ägde hela holmen och alla hus inklusive det som jag trodde var min lekstuga. Så egentligen var det på sätt och vis vi som var sommargäster. Men dylika ägoförhållanden brydde jag inte min hjärna med utan ansåg att alla som hade aniskarameller och kom till skärgården först när björklöven redan var stora automatiskt kunde tituleras sommargäster. Eftersom vi bodde på en annan ö i närheten och flyttade till Kaskis endast till somrarna var vi ju faktiskt egentligen också sommargäster, men det har jag insett först långt senare. Min fars roll på ön var att fungera som någonslags gårdskarl, samtidigt som han odlade åkrarna, fiskade och hade några djur.
Större delen av sommaren beboddas ön av fru Valerie Aladin (eller var det Aladdin?) som bröt på ryska och ville ha fisk varje dag. Det fick hon, min far hade ofta båten full av fisk, mest gäddor. Då föll det inte många i hågen att det efter några tiotal år varken skulle finnas särskilt många gäddor eller ens förhatliga simpor i samma vatten. Eller att sjögräset skulle sluta vara grönt och att havsytan i stället skulle vara täckt med något grönt som är både äckligt och farligt. Jag var ofta med på fiskefärderna, därför minns jag ännu de flesta grynnor i närheten. Fru Aladins röst minns jag som i går, fast jag glömt de flesta andras.
Våra företagsamma tjurar David och Igor, döpta efter den världsberömda violinisten David Oistrach och hans son Igor från Odessa, ramlade genom stallgolvet och det var inte lätt att få upp dem därifrån. Jag tyckte mycket om hönsmjölet som förstås inte var avsett för en liten flickunge, men jag minns smaken än. Och den ljuva doften av kokt potatis med skal på som svinen fick. Den lilla harungens pickande hjärta mot min lilla hand när jag höll den hårt i famnen minns jag som i går, likaså när den med sina syskon senare under flera augustikvällar satt i skogskanten och väntade på komjölk. Det synminnet hör ihop med doften från lampan (el fanns inte) och synen av de stora korsspindlarna som hängde i sina nät framför alla fönster. Jag minns också fladdermössen på min mors mörkblå badrock av sammet, och jag tror fortfarande att de landade just där för att den blåa färgen lockade dem. Jag minns de ljusröda mössungarna i mässingsasken, alla kattungar som föddes, grisarna Mina och Lina som gillade öl. Lukten av huggorm lärde jag mig på Kaskis, likaså känner jag ännu igen stanken av mink. Det var där jag blev biten av både näbbmöss och gäddor. Efter det lärde jag mig hålla fingrarna borta från deras vassa tänder.
Varje dag fanns det filbunkar av glas uppe i skåpet. Det blev fil inom ett par dagar utom vid åskväder, då misslyckades filen alltid. Jag äter inte heller fil på vintern, för det hör sommaren och mina Kaskis-somrar till. Då var de många lysmaskarna och nattviolerna lika självklara som fiskynglen som pilade omkring mellan vassruggarna Också åskan har sin egen doft och genom att kombinera alla sinnen kan jag fortfarande känna när oväder är på väg.
Att bli ett med tapeten innebär för mig att jag faktiskt mindes min sten när jag för en tid sedan efter ett uppehåll på nästan 35 år steg i land på ön. Allt var mindre än då, men stenarna, klipporna och dofterna var bekanta. Även om jag i dag tillbringar all ledig tid i det torp på den ö där jag föddes och där också min farfars farmor bodde, är barndomssomrarna på Kaskis en lika stor grundsten i mitt behov att bli ett med den del av skärgården där de bekanta barndomsstenarna finns.
Alla barn som får tillbringa ens en del av sitt sommarlov (och helst andra årstider också) i skärgården kommer att ha dessa samma minnen hela sitt liv. Och de vill alltid återvända. Till stenar och tapeter. Se till att det finns många som vill det också om 50 år.
Det kan hända att de besluter att återvända långt tidigare.
ARTIKELFÖRFATTAREN NINA SÖDERLUND är chef för Regional utveckling vid ÅA:s Fortbildnigscentral, ordförande för Skärgårdsinstitutets ledningsgrupp och sommarboare i Nagu skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2006.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!