15.8.2024
Det tar inte många minuter att ta sig med motorbåt från den lilla hamnen på Norrskata till familjen Nymalms brygga på Lillpensar. Just denna dag häller regnet ner och vi kurar ihop oss under regnrockarna.
Men kunde man ta sig hundra år tillbaka i tiden skulle man få spegla sig i ångbåtarnas glans på ön. 1876 byggdes nämligen en ångbåtsbrygga vid Lillpensar Norrgård, en av de första bryggorna i Korpo. Ångbåtstrafiken slog igenom på allvar från och med den senare delen av 1800-talet. Till en del bestod resandena av sommargäster som vistades längre eller kortare tider i skärgården, men i första hand tjänade ångbåtarna skärgårdsbornas transportbehov.
Norrskata bördige Isak Wilhelm Jansson och några andra beställde 1874 en ångbåt, som fick namnet Åland. Ett år senare bildades Ångbåts AB Åland. Åland gick på rutten Åbo-Kumlinge-Färgsundet och enligt historiken Korpo genom tiderna anlöptes ångbåtsbryggan på Lillpensar Norrgård åtminstone fram till slutet av 1890-talet.
– Denne kofferdiskeppare* Jansson gick sedermera i konkurs och i det skedet kom min släkt, den Lindholmska släkten, hit till ön. De bosatte sig i detta hus som 1867-68 byggdes som sommarvilla för kofferdiskepparen, berättar Elisabeth Nymalm på Norrgård, tidigare kallad Skeppargården. Lillpensar i Korpo har varit bebodd åtminstone så länge det finns kyrkböcker. Ön ägdes länge av släkten Pennström, som hade jordbruk och kor. 1793 delades Lillpensar mellan två bröder och den norra delen köptes av kofferdiskeppare Jansson.
Elisabeths farfarsfar var sjökapten, men bedrev också jordbruk på ön.
– När min farfar tog över gården 1914 blev han jordbrukare på heltid, berättar Elisabeth. Han tog upp mer mark, men en stor gård har det ju aldrig varit, cirka 12 ha åker. Medräknat arrenderad mark hade vi 24 ha, vilket var lagom för vår kreatursmängd. Elisabeth och hennes man Anders har bott på ön sedan år 1979.
– Tio år tidigare hade grannarna här på Lillpensar flyttat till Sverige. Därför kunde min far arrendera litet mer mark och på så sätt utöka mjölkproduktionen. Folk undrade vad han tänkte på, som hade tre döttrar? Jag hade redan utbildat mig till sjukskötare och jobbade på åldringshemmet i Nagu, där vi också bodde den tiden. Men i mitten av 1970-talet blev det möjligt för jordbrukare att gå i pension om det blev generationsväxling på gården, berättar Elisabeth, och Anders är också uppvuxen med jordbruk. Så när vi riktigt började fundera på saken tyckte vi det var en bra lösning att ta över gården. Huset renoverades från grunden innan vi flyttade hit med de två barn vi hade då. Vi bodde i nedre våningen, medan övre våningen blev ”lillstu” för mina föräldrar och min syster.
Goda förbindelser för tunga transporter är en förutsättning för att man skall kunna utveckla ett jordbruk på en ö. Men förutsättningarna på Lillpensar fanns, i och med transportfartyget Ursus och förbindelsebåten Finnö. Nymalms har haft mjölkkor i 30 år, liksom Elisabeths far och farfar innan det.
– Generationerna har faktiskt gått i cykler på 30 år, konstaterar Elisabeth. Men 2009 tog en epok slut. Fram till dess att vi blev pensionärer har det alltid funnits djur på Lillpensar. Fast ännu går ungdjur på bete här om somrarna, för vi arrenderar ut mark åt vår dotter och hennes man som har djur i Nagu. De har 40 kor, medan vi hade elva. Man kan inte längre leva på de små familjegårdarna, för inkomsterna räcker inte till. Nymalms har ännu fyra uthyrningsstugor, som Anders underhåller.
– Jag brukar säga att jag kom hit som jordbrukare och slutade som mångsysslare, konstaterar Anders.
Grannön Storpensar hör till Houtskär, men *en tidigare benämning på sjökapten kontakten öarna emellan har varit tät
– På min farfars tid förmedlades telefonsamtal från Norrgårds. Det finns ett smalt ställe varifrån man ropade över till Storpensar om det var någon som hade ett väntande samtal. Telefon fick vi tidigt, eftersom linjerna gick över Lillpensar ut till Houtskär. Samma sak var det med elen, som vi fick redan 1947 via Wattkast och Norrskata. Postiljonen i sin tur kom från Storpensar. På Elisabeths fars tid gick barnen från både Lillpensar och den östra delen av Storpensar i skolan på Norrskata, som då hade en stor befolkning. Ännu på 1950-talet beboddes Norrskata av ungefär 600 personer och här fanns i princip allt man behövde. Det fanns till och med en egen barnmorska, så Elisabeth är själv född i Norrgård.
– Norrskata har alltid levt ett eget liv, konstaterar Elisabeth. Länge fanns det inga fasta förbindelser till Korpo, utan alla hade sina egna båtar och tog sig dit de behövde. Eftersom här fanns så mycket folk, har det till och med funnits planer på att bilda en egen kommun med de kringliggande holmarna.
Förutom att Elisabeth gått ett år i skola på Åvensor, har både hon och hennes tre barn gått i Norrskata skola. De har till och med haft samma lärare. – Våra döttrar har kunnat bo hemma ända tills de började gymnasiet, berättar Elisabeth. Förbindelsebåten gick lämpligt både morgon och kväll, så under högstadietiden knallade de på mornarna ner till vår brygga, åkte med förbindelsebåten till Verkan där Skärgårdshavets skola ligger. Eftersom min syster bor i Åbo kändes det sedan naturligt att de gick gymnasiet i Katedralskolan i Åbo. Lågstadieskolan på Norrskata stängdes så sent som år 2003. Den gamla skolbyggnaden är i privat ägo men används och sköts till viss del av Norrskata byaråd, som bland annat ställt i ordning ett ”skolmuseum” i ett av de gamla klassrummen. Kök och övriga klassrum står även till andra föreningars och privatpersoners förfogande.
På Norrskata har det också funnits en privat skola som drevs i Norrskata Bönehusförenings regi. Enligt Korpo genom tiderna var disciplinen under lärarinnan Laura Gustafssons ledning, även med betraktande av den tidens förhållanden, tämligen hård. Pingströrelsen fick sitt genombrott på ön efter att systrarna Jenny och Thyra Lindholm från Lillpensar Norrgård omkring 1920 blivit omvända. Från 1922 kom Norrskata att fungera som brohuvud för pingströrelsens utbredning i Finland.
– Tyra Lindholm var min farfars syster, berättar Elisabeth. Min farfars syskon byggde det röda huset som ännu står här intill, när min farfar tog över gården. Men Thyra flyttade till Norrskata efter att hon blev omvänd. Hon sade upp sig från sitt jobb som hushållslärare på Wrethalla, för efter omvändelsen fick man inte höra till några utomkyrkliga rörelser.
– Min farfar var med och byggde upp ungdomsgården Heimdahl, men svängde om helt när också han blev religiös. Han var med och ledde pingströrelsen på Norrskata. I början av 1960-talet upplevde dock pingstförsamlingen på Norrskata en splittring och en del anslöt sig till inriktningen Maranata. Efter delningen gick både min farfar och mina föräldrar ur gemenskapen.
Liksom sin far och farfar har Elisabeth varit politiskt aktiv inom Korpo kommun. Även Anders har suttit med i flera nämnder. Deras åsikt om kommunsammanslagningen är att den är tämligen onödig.
– Än har vi inte sett någon större skillnad, konstaterar Elisabeth, förutom att närinformationen saknas när avstånden till beslutsfattarna vuxit. Man måste ta reda på allt mer på egen hand, för man vet inte längre vem som sköter vad. Allt är mera byråkratiskt och billigare blir det knappast. Jag har aldrig trott på stort, vare sig det gäller jordbruk, sjukvårdsdistrikt eller kommuner. Ju större något är, desto svårare är det att förstå sig på det hela.
Pensar som namn
Namnet Pensar förekommer som önamn och bynamn i både Nagu och Korpo i Åbolands skärgård. Bredvid Pensar i Korpo, som också kallas Lillpensar, har vi dessutom önamnet Pensor eller Storpensor i Houtskär. Andra namn med samma förled är bl a skärnamnet Penlot i Houtskär och bynamnet Pensalo i Finby. Namntypen kan sägas vara vanlig bland de centrala finska lånenamnen i Åboland.
Det gamla uttalet av Pensar-namnen är på alla håll pe:nsor, med lång vokal liksom i Penlot. Den formen kan direkt härledas från ett ursprungligt Pärn-, där vokalen regelrätt har förlängts före rn och utvecklats som i Tenskär av Tärnskär. I yngre dialekt har vokalen sedan lika regelrätt förkortats före ns, till penssar, penssalo o sv. Pärnä är det gamla finska ordet för trädslaget ’lind’, som finns bevarat i estniskan.
KÄLLA: Forskningscentralen för de inhemska språken.
ARTIKELFÖRFATTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!