30.8.2024
Nu är våren som skirast på Lammholm. Löven på björkarna har sin friskaste gröna färg och i skogsgläntan knoppas liljekonvaljerna.
Det svaga gnisslandet från skottkärran överröstas av de ivriga småfåglarna. Ibland får sig skottkärran en extra knuff för att forcera en kurande sten. När ängarna, där fåren tidigare betat, skymtar genom träden, döljs nästan stigen av det frodiga blåbärsriset. Här har aldrig några motorer stört stillheten, endast människofötter har trampat upp stigen. Och ingen känner lika väl alla stigens vindlingar som Dora Siivonen. För åttio år sedan var det Dora och hennes syster som i barnaskor sprang fram över ön och letade upp alla dess hemliga gömställen. De senaste trettio åren är det Dora ensam som har varit Lammholms själ och hjärta.
Doras lilla hus ligger nere i en liten glänta på öns nordvästra sida. En bergknalle och några tallar skiljer huset från vattnet vid hemviken, där familjen Siivonen hade sin båt förtöjd. Att den lilla gläntan framför huset är ett förunderligt varmt ställe vittnar de ståtliga påskliljor som tagit sig upp genom fjolårsgräset och redan står i full blom. På berget bakom huset skymtar ett enkelt omålat litet hus med ett hjärta på dörren. När vårsolen lyser som mest löftesingivande är det svårt att föreställa sig den smala stig som genom meterhög snö leder fram till utetuppen, pinad av nordanvinden. Men idag är vintern långt borta och Dora knuffar fram skottkärran till trappan, där katten Saku förnöjd lapar sol.
– Jag hade beställt rödmjölk till kaffet, men den kommer först ikväll, säger Dora när hon mäter upp pannmalet i kaffepannan. Dora beställer nästan alla varor med förbindelsebåten Karolina. Varannan måndag åker hon med, för att besöka gravarna i Norrby, Iniö.
Intill köket ligger en liten kammare. Från farstun kan man också välja att gå in i salen, men den använder Dora sällan. Det blir bara mera att värma upp. Vintertid slukar den stora spisen i köket tillräcklig med ved i alla fall. På väggarna hänger några bilder av de katter Dora haft, och i bokhyllan står fågelböcker och Nordens Flora.
– Jag skulle ha tyckt om att läsa botanik. Men jag kan så gott som alla Lammholms växter på latin, berättar Dora stolt. Några har nog börjat falla i glömska… Ibland ligger jag sömnlös om kvällarna, när jag inte minns ett visst latinskt namn. Oxelrönn, Sorbus fennica, finns här på ön. Mina favoriter är liljekonvalj och björk, därför älskar jag våren. Till midsommaren tar jag in björkkvistar och sätter en stor kvist precis bredvid huvudkudden, så jag får känna doften när jag sover. Katten Saku vill ha mat och stryker sig mot Doras ben. Han hade redan sitt namn när Dora fick honom.
– Men eftersom jag tycker om att se på ishockey skulle jag nog ha kunnat ge honom samma namn själv, ler Dora.
Doras morfar Viktor Lindqvist har byggt huset. Han kom från Gustafs och jobbade som dräng på en av gårdarna på Iniö. Han var purfinne, som Dora säger, men lärde sig snabbt svenska med hjälp av ÅU och Hufvudstadsbladet. Han var en mångkunnig man som både var fiskare, skomakare, spelman och båtbyggare. Doras mormor var född i Söderby, då en av de folkrikaste byarna på Iniö. Byn hade betydande ägor dit utöar som Lammholm och Salmis räknades. Den vägen hamnade Doras morföräldrar på Lammholm. På Salmis hade Söderbybönderna sina kor på vall.
– Som liten var jag med på slåttertalko på Salmis. Kvinnorna fick räfsa, pappa var med och slog höet. Den som var värdinna kokade mat i mjölkstugorna där ute. Det var så mysigt, minns Dora.
Själv har hon haft får på Lammholm, fem stycken som mest. Grönsaker har hon odlat och sålt till Åbo, men det blev besvärligt när uppköparna ville ha tontals och inte längre var intresserade av att köpa bara några kilo purjolök eller palsternacka. Det hon verkligen brann för var dock sitt jobb som lantbruksklubbledare, som hon arbetade med i tjugo år fram till början av sextiotalet. Klubbarna grundades för att ungdomar skulle lära sig mera om lantbruk och odling. Dora gick på klubbledarkurs på ”Skuffis” i Åbo, där hon fick lära sig köksväxtodling, fruktodling, husdjursskötsel, matematik och pedagogik. Som klubbledare åkte man runt i bygden och värvade medlemmar bland tioåringar och uppåt. Dora hjälpte barnen att starta upp odlingar, skörda och prissätta. På de påföljande kokkurserna lärde hon ut konservera och ”rexning”, det vill säga hermetisk inkokning. Klubbfesterna var gemensamma för alla barn på Iniö.
– De som hade ”land under fot”, det vill säga barn från Norrby och Söderby på Iniölandet, kunde öva in hela teaterstycken, medan barn från öarna uppförde charader eller läste dikter. Någon vinterverksamhet hade föreningen inte, berättar Dora, så när föräldrarna ännu klarade sig ensamma hade jag ett par vintrar tjänst hos en läkare i Åbo. Bland annat krigsvintern -44, när vi fick springa och ta skydd undan bombningarna.
Dora plockar fram några fotografier ur en låda. Där finns en bild av hennes syster Iris, som flyttade till Sverige i tjugoårsåldern.
– Det blev litet som en pest att alla skulle till Sverige, men finskan var svår för många. Iris är inte så frisk längre, säger Dora. Hon har inte varit här på snart åtta år, men vi håller kontakt per telefon. Hon längtar till Lammholm. Jag tror att hemlängtan växer med åren. På ett annat fotografi sitter hennes mor under syrenporten utanför huset. Det var kanske henne åttionde födelsedag, funderar Dora, fyra år innan hon dog. Hennes far gick bort 1957, 58 år gammal. – Jag hörde en gång ett radioprogram, där de intervjuade skulle berätta om den bästa händelsen i deras liv. Jag har två, konstaterar Dora. Den ena händelsen var när min pappa kom hem efter kriget. Vi hade fått ett brev från Ilomants, där han skrev att få se när det är hans tur: ”allt som oftast faller kamraterna vid min sida”. Men så blev det fred den 13 mars 1940. Det gick flera veckor, en månad, men vi hörde inget av pappa. Vi blev uppmanade att inte oroa oss, eftersom soldaterna släpps hem i bokstavsordning och Sirelius Siivonen kommer ganska sent i alfabetet. Men hade ändå något hänt honom? En kväll i april hade mamma, Iris och jag gått och lagt oss i kammaren, när vi hörde att det bullrade i farstun. Kanske grannen har något sjukt barn, sa mamma och gick och öppnade dörren. Sen hörde vi hur mamma grät av glädje. Pappa hade kommit hem isvägen via Houtskär! Det var en härlig dag.
– Den andra händelsen var konfirmationen, säger Dora. Det händer inte så ofta att jag slipper till kyrkan, men min småkusin brukar skjutsa mig ibland. Han vet att jag gärna åker till kyrkan på midsommardagen, för på den dagen blev jag konfirmerad. Dora bläddrar igenom korten en gång till och stannar upp vid kortet av sin mor.
– Mamma fick lida så mycket och jag har inte behövt lida alls, säger Dora stilla. Inte en dag har jag legat på sjukhus, trots att jag nu är 84 år. Men ibland måste jag ta nitro för hjärtat, så jag ids inte simma längre.
Sommartid är det mycket folk som rör sig på Lammholm och de omgivande holmarna. Men när vintern kommer är Dora den enda kvar på ön.
– Å nej, det känns aldrig ensamt, säger Dora. Jag talar med så många i telefon och har så mycket trevlig sysselsättning. En uppgift som jag brukar fördriva jultiden med är att läsa finsk grammatik. Jag har alltid älskat finska språket, trots att man mest av allt älskar sitt modersmål. Redan i folkskolan i Keistiö tyckte jag rysligt mycket om grammatik. Jag hade en duktig lärare som hette Sjöblom. Han krävde mycket, men sparade inte med vitsorden heller. Men jag var glad åt att han fordrade mycket, vad skulle man där sitta och slöa till för?! Dora har inte varit gift.
– Jag var på väg en gång, men vände i farstun. Mannen söp mycket och var ingen snäll människa. Kanske var jag inte förstaklassig jag heller, men mamma och pappa led när de visste hurudan han var. De ville inte ha något med honom att göra och det tog hårt på mig, för med mina föräldrar skulle jag aldrig ha velat bryta. Och jag ångrar ingenting.
– Jag har fått leva mitt liv här på Lammholm. Jag fick sköta mina föräldrar på gamla dar och sitta vid deras dödbädd. Jag tackar gud för att jag kunde vara med, det var fina upplevelser. Jag fick också ta farväl av min morbror, som dog bara åtta månader efter min mor. Min småkusin skjutsade ut mig i sin båt efter morbrors begravning. Det var sent på hösten, stormigt och ruskigt. Vågorna slog över bryggan. ”Nu ska du väl ändå flytta upp till Söderby”, sa han. Han ville bara väl, men inte kunde han veta hur det kändes för mig. Jag var 53 år då. Sakta gick jag upp mot huset genom stormen. När jag gick förbi morbrors stuga tittade jag på de fördragna gardinerna i fönstren. Uppe i huset var det lika tomt och tyst. Men jag såg mig omkring och tänkte, att hur skulle jag ha hjärta att lämna allt det här som de skänkt mig? Också de stannade här när deras förfäder gick bort. Ingen kan fly någonstans och slippa undan sorgen. Här har varit gott att bo.
Dora vet att hennes hus är i goda vänners händer den dag hon själv inte finns kvar på Lammholm. Telefonen ringer. Det är från förbindelsebåten, som kommer att vara vid bryggan på Lammholm om tjugo minuter. Dora ringer vidare och förvarnar grannarna. Framför den lilla spegeln i kammaren knyter Dora ett huckle över sitt gråa, vackra hår. Vid dörren knäpper hon på sig en tjockare skjorta och skrattar till när katten kommer springande. Tillsammans går de ut i våren.
ARTIKELFÖRFTTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!