6.8.2024
Denna artikel beskriver hur Barösunds yttre skärgård i Ingå varit bebodd i äldre tider. Bebyggelsen projiceras mot historiska händelser och mot samhällsutvecklingen, främst under de senaste 500 åren. Störst fokus sätts på byarna Lillramsö, Bastö, Bjurs och Tostholm. Själva huvudsätena i byarna ifråga fanns ofta i det man kan kalla mellanskärgården. Lillramsö är ett undantag, där Gammelbylandet, också kallat Gammel Ramsö, kan sägas ligga i den yttre skärgården. Byarnas område, som ofta sammanföll med hemmanets område, sträckte sig ända ut till det öppna havet.
Dokumentationen om Barösund under vikingatiden och tiden före och något efter är ganska ringa. På många ställen har man hittat fornlämningar, vilka tyder på mänsklig verksamhet och någon form av bosättning. Olika fynd från den yttre skärgården vittnar om mänsklig aktivitet redan i förhistorisk tid och det verkar som om Ingå yttre skärgård redan tidigt koloniserats. Möjligen kom en del av de första fasta invånarna från Sverige under tiden för korstågen. De livnärde sig troligtvis på fiske och småskaligt jordbruk.
Kontakterna till Estland och det övriga Baltikum var livliga redan på 1200-talet – kanske ännu tidigare. Sannolikt var det skärgårdsbefolkningen som till en del upprätthöll dessa kontakter, bland annat som producenter av olika tjänster såsom transporter, lotsning, samt inhysning och förplägnad av resande. Dessutom var skärgårdsborna säkert redan då leverantörer av olika lokala varor såsom fisk och brännved. På den estniska sidan var det staden Reval (dagens Tallinn) som blev knutpunkten för dessa kontakter från Västnyland. I den östligare delen av Finska viken var Narva en viktig handelsplats.
Beträffande kontakterna speciellt till Estland var också språket till hjälp. Den dåtida svenskan låg klart närmare det tyska språk som talades kring Östersjön och i Baltikum, än vad fallet är idag. Det var inte alltför svårt att förstå varandra och man kunde relativt lätt ytterligare förkovra sina språkkunskaper.
Ett ytterligare exempel på de livliga kontakterna till Estland är klostret i Padis väster om Reval, som etablerade sig som jordägare i Nyland, bland annat i Ingå. Klostret ägde bland annat lägenheter i det som nu kallas för Storramsjö. Från år 1351 till år 1428 innehade klostret patronatsrätt i delar av södra Finland. Detta innebar rätt för klostret att tillsätta lokala präster. Det är skäl att observera att Finland vid denna tid var katolskt.
Från tiden för korstågen var det administrativa centret i Västnyland Raseborgs slott. I olika skeden försökte man från Stockholm förbjuda den lokala handeln på Reval, Riga och Danzig och istället styra den till Stockholm. Bestämmelserna efterlevdes dock inte alltid. Delvis berodde det på befolkningens och skärgårdsbornas hårdnackade motstånd och olydnad. Också inställningen hos de lokala myndigheterna var tidvis vacklande. Alltid kunde dessa myndigheter inte ens själva hålla sig borta från denna verksamhet.
Grundandet av staden Ekenäs år 1546 var uppenbarligen ett led i strävan att stävja handeln på Baltikum och istället koncentrera den till Stockholm. Sedan Sverige i slutet av 1500-talet befäst sin position i Estland minskade intresset att reglera de lokala kontakterna till Estland. Riksintresset sökte sig längre söderut mot Polen och Tyskland och den livliga seglationen på Estland och Baltikum kunde fortsätta.
Behovet av lotsar, farledsutmärkning och kartor blev större när staden Reval grundades i början av 1200-talet. Trafiken dit gick genom Barösunds skärgård. Skeppare och bönder gavs i uppgift att utföra lotsningar och farledsutmärkning. Enligt en skrivelse från mitten av 1500-talet fanns det i det så kallade skäribolet i Ingå fjorton stycken dylika bönder, vilka på denna grund blev befriade från den så kallade mantalsskatten. Dessa så kallade styrmän skulle främst betjäna kronans fartyg.
Efter freden i Stolbova år 1617 minskade trafiken med kronans skepp. År 1638 hade antalet tillförordnade styrmän i Barösund reducerats till fyra stycken. Dessa var bönderna på Tostholm, Barö, Jutans och Elgsjö Kämpas, alltså bara en från den yttre skärgården.
Kring 1640 omorganiserades lotsväsendet och man började upprätta särskilda lotshemman. Nu kunde lotsarna också tjäna på andra än kronans fartyg. Förutom hemmanen i Barösund var hemmanen Bastö och Lill Ramsö i den yttre skärgården dylika lotshemman.
På Tingsholmen, som tillhörde Lillramsö och varifrån man hade utsikt över Porkalafjärden (Barösundsfjärden), höll man tidvis så kallad sjövakt under slutet av 1700-talet. På Högbågaskär i sydöstra delen av Bastö by, där det så kallade ”skärimansfaret” löper ut i Porkalafjärden, inrättades en lotsstuga. Denna farled erhöll 1829 status såsom officiell utmärkt farled.
Allt sedan Gustav Vasas tid föreligger rätt detaljerad dokumentation av bosättningen i Barösund och Barösunds yttre skärgård. Uppgifterna om bosättningen under den tidigare tiden baserar sig på skattelängder, som upprättats sedan medlet av 1500-talet. Uppgifterna från den senare tiden baserar sig på uppgifter i kyrkoböckerna.
Landhöjningen i trakten är cirka 30 cm på hundra år. Sålunda är den totala landhöjningen sedan medlet av 1500-talet närmare 1,5 meter. Landskapet då såg alltså annorlunda ut än idag.
Uppgifterna nedan, baserade på skattelängder, har på ett förtjänstfullt sätt sammanställts av Artur Grönberg och Alf Brenner.
Tostholm
Enligt tillgängliga skattelängder bestod Tostholm vid 1540-talet av tre mindre lägenheter:
- ett om 6/24 skattmarker, som innehades av Lars Hansson. Efter 1571 påträffas inte lägenheten mera.
- ett om 13/24 skattmarker, som innehades av Peder Simonsson. Efter 1601 ligger hemmanet öde.
- ett om 7/24 skattmarker, som innehades av Per eller också kallad Peder i Tostholm. Detta är det enda hemman som blivit bestående till våra dagar.
Alf Brenner nämner att det på Tostholm ursprungligen kan ha funnits fyra olika smålägenheter, men tre av dessa uppgick småningom i den fjärde. Som möjliga lägen nämner han Svartö, Kälkö och Hättö eller Grundsjö.
Från åren 1585 och 1589 finns uppgifter om att Tostholm bevistats av krigsfolk på genomresa till Reval, Narva och Nöteborg. Det är uppenbart att Tostholm denna tid ofta gästades av krigsfolk på genomresa. Innehavaren av Tostholm har enligt en uppgift från 1591 också varit skeppare. Tostholm var också tidigt en viktig mellanhamn för trafiken på Estland och Ryssland.
Bjurs
Bjurs var det största hemmanet i Barösunds yttre skärgård. År 1540 skattade det för 2 skattmarker. Själva hemmanet låg då, liksom nu, långt inne i de så kallade Bjursvikarna på Orslandet. Några uppgifter om andra hemman än själva huvudhemmanet föreligger inte. Till hemmanet hörde ett smalare område som sträckte sig söderut ända ut till öppna havet. På detta område finns dock de relativt stora holmarna Andö, Kalvö och Hankelö. De tillgängliga skattelängderna ger inte belägg för att nämnda holmar, eller de övriga holmarna i den yttre skärgården, skulle ha varit bebodda vid medlet av 1500-talet.
Bastö
Går man österut från Bjurs kommer man till Bastö hemman. Detta hemman befinner sig helt i skärgården och sträcker sig söderut – sydost från Orslandet ända ut till det öppna havet. Huvudhemmanet Bastö, också kallat Gåsas, är beläget på holmen Bastö. Man talar också om Bastö by.
Om vi utgår från de äldsta skattelängderna från mitten av 1500-talet så är hemmanet uppbyggt av fem, senare sex, småhemman eller fiskelägen enligt följande:
- ett hemman om 7/24 skattmarker. Ännu 1571 var hemmanet bebott, men därefter blev det öde.
- ett hemman om 10/24 skattmarker. Efter 1571 blev detta hemman öde.
- ett hemman om 18/24 skattmarker. Från år 1541 finns uppgift om att innehavaren av detta hemman med egen skuta utfört transporter till Stockholm. Ännu år 1571 anges en bonde för hemmanet ifråga, men senare blev det lämnat öde.
- ett hemman om 12/24 skattmarker som år 1561 uppdelats på två personer. Båda dessa hemman, av vilka det senare anges såsom ett fiskeläge, försvinner efter år 1571.
- ett hemman om 4/24 skattmarker. Detta var det minsta hemmanet men det var det enda som blev bestående. Från år 1585 finns en anteckning om att bonden ifråga, som också var skeppare, skulle ha fört över 30 knektar till Reval.
En viss spekulation har förekommit om var dessa hemman kan ha funnits. Förutom Bastö nämner Alf Brenner holmarna Storö, Lövö, Skeppö, Mangrund och kanske Timmerö eller Langerö som möjliga lägen.
Lillramsjö
Lillramsjö omfattar den östligaste delen av Orslandet och skärgården härifrån österut mot Porkalafjärden. Enligt skattelängderna från mitten av 1500-talet var storleken på hemmanet enbart ½ skattmarker. Lägenhetens placering har varit föremål för olika åsikter. På basen av en karta från år 1639 och annan dokumentation är det troligt att hemmanet ursprungligen låg på holmen Gammelbylandet. Senare synes hemmanet ha delats upp och en ny del anlagts på Orslandet där Lillramsjö lägenhet numera är beläget. Båda lägenheterna finns fortfarande kvar.
Om man beger sig västerut från Tostholm kommer man till Strömsö, vilken är en stor ö och ögrupp med huvudsätena på norra sidan om farleden mellan Barösund och Hangö. I sitt verk om Strömsö beskriver Markku Mansner förekomsten av de så kallade målamännen (malamies).
Här var det fråga om små nyanlagda lägenheter, vilka anlagts ute i skärgården. De kunde bestå av en primitiv boning, en liten åkertäppa samt kanske något husdjur. I huvudsak livnärde man sig av fiske kombinerat med övriga eventuella ströjobb. I och för sig var fisket givande. De som bebodde dessa lägenheter kunde också vara söner, bröder eller svågrar till eller annars besläktade med innehavarna av huvudsätena. För Strömsös del omnämns dessa målamän redan år 1373 i ett sammanhang då man överlade om mera bestående specialarrangemang för deras beskattning. De uppges då ha varit så fattiga att de inte förmådde erlägga de normala skatterna.
Mansner uppger att dylika målamän kunde ha funnits på Strömsö ända fram till början av 1600-talet, varefter boställena försvann eller lämnades öde. Såsom orsak till detta nämner han klimatförsämringen i samband med det vi kallar för den lilla istiden, samt de också i övrigt svåra tiderna förorsakade av de många krigen.
Att dessa småhemman försvann ur böckernasom behöver enligt Mansner inte automatiskt betyda att också invånarna samtidigt gav sig av. Tvärtom kunde de fortsätta att bo kvar ännu en tid. Tillsammans med huvudsätet bildade de fortfarande en viss ekonomisk helhet med delade arbetsuppgifter vid till exempel notdragning och med mångahanda andra hjälpuppgifter i trakten. Att ett boställe lämnats öde kunde också betyda att man inte under tre år i följd förmått erlägga någon skatt överhuvudtaget. Ändå kunde man bo kvar utan att bli vräkt, ifall kronan inte förmådde någon annan att ta över bostället. Det kunde också vara i kronans intresse att låta dessa ”extra” småhemman vara fortsatt bebodda, trots att de inte överhuvudtaget erlade någon skatt. Att så också var fallet på Strömsö ger Markku Mansner belägg för. Sålunda kunde målamän finnas ännu rätt långt in på 1600-talet.
Då man ser på de tidigare nämnda småhemmanen för Tostholm och Bastö infinner sig nog tanken om att man här hade att göra med samma fenomen som på Strömsö. Att hitta dokumentation för detta kunde vara intressant. Hela företeelsen har också vissa drag av det senare torparväsendet, som i Barösund kom igång i slutet av 1700 talet.
Från slutet av 1500-talet kan vi se hur en period av avfolkning inträder och hur den yttre skärgården i stort sett mister sina invånare. Bara en handfull centralt belägna hemman längre inne i skärgården blev kvar. Skatteböckerna, vilka beskriver tiden från mitten av 1500-talet framåt, vittnar om skärgårdshemman som funnits men sedan lämnats öde. Orsaker till en dylik utveckling kan man försöka finna i olika omständigheter.
Under 1500-talet utvidgade sig den framväxande svenska stormakten till Baltikum och till landområdena kring den östligaste delen av Finska viken. Märkesår är frederna i Teusina år 1593 och i Stolbova år 1617. Båda frederna slöts med ryssarna, som tidigare lagt områdena ifråga under sig. Århundradet som föregick frederna var mycket krigiska.
Man har sagt att de många krigen nog tärde på befolkningen i den yttre skärgården. Det rörde sig om rekvirering av både transporter och uppehälle, jämte förplägnad för trupper. Dessutom var uttaget av manskap till krigstjänst betungande.
En speciell händelse inträffade vintern 1577 i samband med belägringen av Reval. Incidenten var ett led i långa stridigheter mellan ryssar och svenskar i Baltikum. Denna gång var det ryssarna som belägrade staden som innehades av svenskarna. I sitt verk Moskoviten skriver Kari Tarkiainen enligt följande: ”De ryska operationerna utsträckte sig till Finland, som varit ett viktigt basområde för svensk krigsföring. Tatarerna som ingick i den moskovitiska hären översvämmade södra Nyland efter en djärv isfärd över Finska viken, och hela kusten mellan Ingå och Borgå brändes.”
I de mycket detaljerade lokalhistoriska verk som finns tillgängliga för Ingå förbigås denna händelse. Kan det vara så, att den yttre skärgården redan då var så avfolkad, att ingen skada mera kunde åstadkommas där och att inkräktarna inte nådde den inre skärgården eller fastlandet vid Ingå?
I denna uppställning beskrivs inflyttningen till det nu aktuella området genom att ange de nyanlagda fisketorpen, året då den första torparen inflyttade samt varifrån denna torpare och hans hustru kom. Förteckningen är uttömmande och baserar sig på Ola Brenners verk Torpare och landbönder i Ingå från år 1979. Brenners bok baserar sig på uppgifter i kyrkoböckerna och är mycket detaljerad. Nedanstående tabell är enbart ett abstrakt av dessa uppgifter.
Den karta som beskriver Barösund och skärgården kring år 1639 bekräftar att den yttre skärgården, som delvis faller utanför kartan ifråga, i praktiken är obebodd. Anteckningar om bebyggelse finns på Tostholm, Bjurs och Bastö. På Lillramsjö finns antecknat två stycken lägenheter. Den ena på Gamble Ramsjö, vilken uppenbarligen är Gammelbylandet, och den andra på Orslandet på det ställe där Lillramsjö hemman numera är beläget. De sista målamännen hade uppenbarligen redan gett upp vid det här laget.
Ett alternativ till farleden från Sverige till Reval gick via Sillsundet mellan Tostholm och Svartö och vidare sydost genom Barösunds skärgård. Farleden nådde enligt en karta från år 1690 öppet hav vid holmen Rönnen. Den farled som gick via Tostholm vidare genom Barösund mellan Barölandet och Orslandet anges i kartan från år 1639 såsom farleden till Ryssland. Enligt kartan från 1690 skulle denna farled ha nått öppet hav vid Elgsölandet i riktning mot Porkala udd.
I tidskriften Skärgård 2/2013 beskriver Anders Moliis-Mellberg hur farleden Åbo – Helsingfors sträckte sig under hertig Johans tid under 1500-talet. Enligt honom skulle farleden ifråga ha gått norr om Tostholm och vidare genom skärgården söder om Orslandet till Bastö norra sida och sedan vidare över Porkalafjärd till Porkala udd. Angöringshamnar skulle ha varit både Tostholm och Bastö. Detta kunde delvis förklara den relativa livskraft dessa två skärgårdslägenheter trots allt synes ha uppnått.
Den yttre skärgården verkar i det stora hela varit avfolkad ännu under 1600- och 1700-talet. Det som uppges ha inverkat på stagnationen i befolkningsutvecklingen är fortsättningsvis de många krigen och uttaget av folk till krigstjänst samt klimatförändringen i form av den så kallade lilla istiden. Därtill kommer sådana ”gängse” omständigheter såsom missväxt och pest. Plundringarna under stora ofreden under åren 1713-1721 är rätt väl dokumenterade i lokalhistoriska verk för de befintliga hemmanens del. Generellt kan man säga att invånarna flydde till Sverige. Att beskrivningarna inte heller här berör den yttre skärgården kan vara ett ytterligare belägg för att området var obefolkat.
I det svenska riket och således också i Barösunds yttre skärgård var det övervägande kronan som ägde marken och således också fiskevattnen. Andra jordägare i riket var adeln och kyrkan. Hemmansinnehavarna hade en form av besittningsrätt till sitt område, sina byggnader, odlingar och uppenbarligen också till sina fiskevatten. För denna rätt erlade man skatt till kronan. Skogen tillhörde länge kronan varefter den blev byallmänning och senare uppdelades på de olika lägenheterna i byn. Uppenbarligen behandlades fiskevattnen på ett motsvarande sätt.
De enskilda hemmanen i Barösunds yttre skärgård var tämligen få. Odlingsmarkerna och fiskevattnen var ganska splittrade och ett hemman kunde ha odlingsmark och fiskerätt på ett annat hemmans eller en annan bys marker. Ofta fanns det olika överenskommelser om rätt att vid vissa tider använda exempelvis olika notvarp. Detta kunde också leda till tvister mellan olika hemmansinnehavare. Genom storskiftet, som i Finland inleddes vid medlet av 1700-talet, sammanfördes de olika hemmanens splittrade odlingsenheter till större enheter. För Bjurs, Bastö och Lillramsö genomfördes storskiftet år 1777 och för Tostholm år 1783. Storskiftet kom därför att innebära omdisponeringar av mark, fiskevatten och fiskerätt.
Det egentliga steget mot full äganderätt till jorden och i det här fallet också fiskevattnen skedde genom så kallade skatteköp. Härvid förvärvade sig hemmansinnehavaren äganderätt och började betala skatt till kronan.
För de aktuella skärgårdshemmanen i Barösund skedde skatteköpet och storskiftet enligt följande:
Tostholm: skatteköpt 1708, storskiftat 1783
Bjurs: skatteköpt 1741, storskiftat 1777
Bastö: skatteköpt 1740, storskiftat 1777, upphört att vara lotshemman 1860
Lillramsjö: storskiftat 1777, skatteköpt 1860
Grunden till torparväsendet lades då man år 1747 gav de hemman, vilka blivit skatteköpta rätt att på sina marker anlägga torp utan att för den skull bli separat beskattade. Redan tidigare hade en dylik rätt tillkommit frälsegods och från år 1697 även rusthåll. Utvecklingen tog dock fart först sedan rätten ifråga också tilldelats de numera självägande bönderna. Syftet med reformen var att främja röjning av ny odlingsmark och att därigenom främja en ökning av befolkningen. Efter stormaktstidens prövningar uppfattades dessa målsättningar angelägna. Så blev det också.
Från slutet av 1700-talet och under 1800-talet inträder ett nytt skede då den yttre skärgården på nytt bebyggs och befolkas. Denna utveckling kan man följa upp i detalj från kyrkoböckerna. Indirekt får man denna väg också belägg för att de nyinflyttade faktiskt flyttat in på obebyggt område. Vi kan rentav på personnivå följa upp varifrån de nyinflyttade kom. Denna inflyttning skedde i form av anläggandet av torp och fisketorp, vilka lydde under de ursprungliga gamla hemmanen som hade kämpat sig igenom århundraden av svåra tider.
Fisketorparna kom inte att äga mark eller fiskevatten utan legade dem av respektive hemmansägare. Torpbyggnaderna var däremot i allmänhet torparnas egendom. I allmänhet var det de nya torparna som uppförde dessa byggnader. I motsats till Ingå västra skärgård var ägoförförhållanden annorlunda i Ingå östra skärgård. Där var största delen av skärgården sockenallmänning fram till år 1798.
Vid tidpunkten för den nya koloniseringen såg landskapet alldeles annorlunda ut än vid tiden för avfolkningen ett par århundraden tidigare. Under denna tid hade landhöjningen varit kring en meter eller mera.
Ägoförhållandena till de ursprungliga hemmanen i den yttre skärgården hade stabiliserats genom skatteköpen och storskiftet på 1700-talet. Efter 1808-09 års krig var tiderna fredligare än tidigare. Torparväsendet utvecklades kraftigt och ledde till ökad produktion inom jordbruket, lantbruksnäringarna och fisket. Det är uppenbart att tillgången på fisk var god.
Inflyttningen skedde i huvudsak i början av 1800-talet, med början redan under slutet av 1700-talet. Inflyttarna kom ofta längre ifrån. Inslaget från väster, från Hitis och Kimito var påfallande. I en del fall var den nya torparen på ett senare nyanlagt torp son till en redan tidigare inflyttad torpare. En närmare studie av tabellen över de nyanlagda torpen ger en intressant fingervisning. Man kan göra den iakttagelsen att fiskartorp också grundades rätt sent inpå 1800-talet och i början på 1900-talet. Dessa torp blev ofta kortlivade. Kan det vara så, att de bästa platserna använts först?
Intressant är också frågan varför man flyttade från speciellt Hitis och Kimito? Kan det ha funnits ett tryck i form av överbefolkning? Kan det rentav vara så, att man här kan iaktta den klassiska nationalekonomen Thomas Malthus (1766-1834) teorier om naturtillgångarnas avkastning, eller rättare sagt ökningen av nämnda avkastning i relation till befolkningstillväxten? Emedan befolkningen i samhällen med naturahushållning enligt honom ökar snabbare än tillgången på naturtillgångar, tvingade detta fram en utflyttning av överskottsbefolkningen.
En iakttagelse är att några av de som flyttade hade en familjebakgrund inom det militära, såsom till exempel kronans båtsmän. Efter 1808-09 års krig omorganiserades militären i Finland. Det gamla indelningsverket avskaffades och det Finska gardet upprättades. De gamla rotesoldaterna – båtsmännen – hamnade då i en ny situation.
Medlet och den senare delen av 1800-talet var en period av stark ekonomisk tillväxt i det nyinrättade autonoma storfurstendömet Finland. Utvecklingen drevs också av en snabb industrialisering. Detta ledde till ett växande välstånd. Städerna, speciellt Helsingfors, växte. Detta skapade avsättning för skärgårdsbornas produkter, speciellt fisk. Efterfrågan på brännved var också stor. Allt detta skapade också efterfrågan för transporter och lotsning. En del inflyttade skärgårdsbor och deras söner blev förutom lotsar också skärgårdsskeppare. Skeppsägandet spred sig också till fastlandet och många bönder i Ingå engagerade sig i sjöfarten genom att gå in med andelar i olika skepp och skutor. Möjligen kunde skärgårdsborna inte alltid ställa upp med nödigt kapital. De mera välbärgade fastlandsbönderna såg då kanske sitt tillfälle att träda till.
Man har frågat sig hur de nyanlagda torpen klarade sig. Uppenbarligen har läget varierat mycket från fall till fall. En del kunde reda sig relativt väl.
När vi kommer till 1900-talets början inträder en period som man kunde kalla de stora köpens tid. Den gynnsamma ekonomiska utvecklingen i Finland förde med sig, att det speciellt i Helsingfors uppstod en ny överklass som hade råd att köpa upp stora områden ute i skärgården. Enligt vår uppfattning av idag var också prisnivån då mycket fördelaktig. Ibland såg man mindre till egendomens avkastning utan ville ofta själv vistas ute i skärgården på sin fritid och under sin ålderdom, åtminstone på sommaren.
Tiden kring sekelskiftet var också nationalromantikens tidevarv med bland annat karelianismen som en strömning i tiden. Kanske man på finlandssvenskt håll drogs till det ”riktiga” svensktalande folket ute i skärgården? Arvid Mörne var säkert en författare som förmedlade denna stämning. Bland dem som köpte in sig i skärgården finns säkerligen fall där dylika motiv kan ha haft sin inverkan.
Stora köp kan vi se till exempel på Bjurs, Hättö, Tostholm, Kälkö, Gåsö, Tingsholm, Ängö, Lövö och Bastö. Det ökade välståndet ledde till en rask uppdatering av byggnadsbeståndet. Dels var det många tidigare torpboställen, där byggnaderna förstorades och moderniserades. I dagens läge finns knappast sådana ursprungliga byggnader längre kvar. Dels byggde man också nytt.
Utvecklingen och förändringen slutar aldrig. Nya företeelser dyker ständigt upp. Sådana var till exempel lotsväsendets förryskning under ofärdsåren, förbudslagen och spritsmugglingen. Fiskets avtagande betydelse och den nya avfolkningen gällande den bofasta befolkningen. Det kraftigt ökade sommarboendet och byggandet av sommarbostäder. Havets försämrade tillstånd har präglat Barösunds yttre skärgård under det senaste seklet. I dagsläget finns bara en handfull hushåll för året om-boende kvar i den yttre skärgården, samt några nog så viktiga företagare som driver bland annat taxibåtsverksamhet. Bysamhället Barösund har dock utvecklats rätt väl, men här har man inte mera sin huvudsakliga utkomst i traditionella skärgårdsnäringar.
KÄLLMATERIAL
Källmaterial har i huvudsak varit Artur Grönbergs verk Barösund (1933), Ola Brenners Torpare och landbönder i Ingå (1979) och Alf Brenners Ingå, Fagervik, Degerby (1936, nytryck 1985), Ola Brenners Segelsjöfart i Ingå (1981), Henrik Cederlöfs Farleder och lotsplatser i Ekenäs skärgård, Gunvor Kerkkonens Västnyländsk kustbebyggelse under medeltiden, samt Markku Mansners Snappertunan Strömsö Saaristotilan vaiheita jääkaudesta EU-Suomeen. Kartorna är hämtade från Arthur Grönbergs bok och från verket Farlederna berättar, Gamla sjökort över Finlands Skärgård, utgiven av Konstsamfundet-Söderströms.
ARTIKELFÖRFATTAREN KRISTER HAMBERG är pensionär och ingift sommarskärgårdsbo i trakten av Bågaskär. Sin professionella gärning har han gjort på revisionsbyrån KPMG, tidigare Widenius, Sederholm & Someri Oy Ab. Förutom familjen är intressena numera koncentrerade till historia, släktforskning och morgongymnastik samt längdskidåkning på vintrarna.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2020.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!