16.8.2024
Vissa bestiger Mount Everest eller springer maratonlopp. Andra bygger hus.
Familjen Åminnes hus är definitivt inte som vilket hus som helst. Det är inte byggt var som helst heller, utan på en ö i Houtskärs ytterskärgård. Detta stora vackra hus med mansardtak står rotat på den östra sidan av Bockholm. Ett granitmassiv mitt på ön skyddar huset från den stundtals hårda vinden som drar in från Skiftet. Huset ligger bara några tiotal meter från strandbrynet, men ändå på en så hög nivå att blicken når långt ut över fjärdarna.
Johan Åminne står på berget bakom familjens blivande hem och skruvar på den vindmölla som ska bli husets viktigaste energikälla. Strax intill leker tvillingarna indianer i lingonriset med käppar i händerna.
– Se upp för huggormarna! förmanar mamma Lotta Vaskola-Åminne, som just kommit hem med förbindelsebåten. Grankullaflickan Lotta är ekonom, men under det senaste året har hon vikarierat som rektor för Träsk skola i Houtskär. Under veckorna har därför hon och tvillingarna ofta övernattat i skolans lärarbostad. På så sätt har också barnen haft en betydlig kortare väg till dagis.
– Det har varit bra att ha tillgång till en extra lägenhet på fasta Houtskär, för den gröna bastu vi bor i på Bockholm är verkligen liten. Med två små barn underlättar det ju också att ha tvättmaskin, skrattar Lotta.
Det är en utmaning i sig att bygga hus på en holme, men ännu större blir utmaningen om holmen saknar förbindelsebåtsbrygga.
– Jag bestämde mig för att bygga i sten, för att få ett hus som på bästa sätt skulle kunna stå emot vädrets makter. Men sten innebär verkligt tunga transporter, konstaterar Johan. Jag började därför med att bygga ett båthus som skulle rymma stora båtar. Men det står ännu inte klart, eftersom vi hade turen att få en förbindelsebåtsbrygga till ön. Sjöfartsverket hade pengar för en brygga som egentligen skulle byggas på Nötö, men när det blev oklarheter kring bryggans placering blev förbindelsebryggan på mycket kort varsel byggd här på Bockholm istället. Eftersom vi också byggt en stabil väg fram till huset kan en långtradare komma iland på bryggan, koppla loss släpet och dragbilen har kunnat köra fram bland annat betongelement och tegelpallar till tomten. Till dags dato består huset av cirka 400 ton stenmaterial; må det storma!
Man märker snabbt att Johan Åminne är en fixare av stora mått. Han verkar finna en tjusning i att lösa problem som skulle få andra människor att falla ihop som ett darrande nervvrak. De som hjälper honom med huset är unga byggkarlar utan familj, som inte har något emot att tillbringa flera veckor i sträck ute i den åboländska skärgården och övernatta i det halvfärdiga huset. Johan själv är diplomingenjör och jobbar inom byggindustrin, dessutom har han ett eget företag som importerar sol- och vindenergilösningar.
– Mycket av de byggmaterial som vi använder här har jag utvecklat själv eller varit med om att utveckla, till exempel isoleringsskivorna med aluminiumplåt som sprider värmen jämnt i golvet. Andra saker har jag fått hitta på vart efter, såsom torv på ett mansardtak med 65 graders lutning. Det vet jag ingen annan som har, konstaterar Johan.
Johan hade just skrivit sig på Bockholm hösten 1999 när det blev en sjutusan till storm. Vattenståndet var plus1,33 meter och det blåste 33 sekundmeter sydostlig vind. Vattnet stod högre än bryggan och vågor med 10 ton vatten slog in med två sekunders mellanrum. Den gången var det två brokistor av sten som blev förstörda.
– Naturen kan slå sönder vad som helst, konstaterar Johan. Vinden pressar så hårt här ute att vattnet rinner i uppförsbacke, vilket naturligtvis ställer höga krav på takkonstruktionerna. Vi har sett att takfilt inte fungerar här ute. Filten klarar inte av hettan och kylan om vart annat, utan snart kryper vinden in under takvåderna och river bort dem. Takteglen börjar det växa mossa på och förr eller senare börjar de läcka, medan plåttaket rostar och bullrar. Men jag tror att torvtaket med gräs på borde vara en ganska bra lösning. Det skyddar det
underliggande tätskiktet från is, snö och UV-strålning, samtidigt som det tar bort vindtrycket, isolerar hetta på sommaren och kyla på vintern. Under torven kommer våder av Platonmatta (plast) och under det ännu det självbärande plåttaket som bärs upp av tre längsgående limbalkar á 18,5 m.
– Enligt normerna får man ha ett brinnande material som torvtak på ett bostadshus, om man har ett brandklassificerat material under, därav plåten. Vi ska också kunna elda i spisen fast det är torrt, så förutom ett gnistskydd på skorstenen kommer ett bevattningssystem för taket. Om det skulle gå så illa att torven fattar eld – eller brandvarnarna ger signal, bevattnas taket automatiskt. Samma system fungerar som bevattningssystem för gräset när det är torrt.
Johans förfader kom från Nåtö by och köpte Bockholm 1901. Som sextioåring flyttade han ut till ön med sin son och dotter med måg.
– Mågen var min farmors pappa Albert Lindström från Rimito, berättar Johan. Tillsammans med Gunnar Rosenberg köpte han en galeas med namnet Tekla för att inleda fraktfart. Finland hade blivit ett självständigt land med näringsfrihet, sparbanken var grundad och man kunde lyfta lån. Och det fanns ett behov av att bland annat transportera virke till Stockholm.
Köpet blev inledningen till en intressant epok i Bockholms historia, skriver Bernt Mårtensson i En bok om Houtskär, Del II. Tekla blev den första av fem galeaser i en småskalig men blomstrande fraktfart från 1920-talet fram till 1940-talet. I slutet av 1920-talet tog Albert Lindström ensam över med sina söner och familjerederiet var ett faktum.
– Kriget tog farmors far och två bröder och då tog också rederiet slut. Men det skulle det väl också annars ha gjort, konstaterar Johan. Galeaser konkurrerades ändå ut när det började byggas stålfartyg. Men det måste ha varit en ståtlig syn när galeaserna låg för ankar här i viken. Två av galeaserna ligger på två meters djup alldeles på norrsidan av Bockholm. Man ser dem bra från ytan, trots att spantarnas spetsar har ruttnat bort. Ett ankare av 1700-talsmodell (skaffat begagnat till galeaserna) med ekstock lyfte vi upp när mudderverket var här. Det hänger numera i taket tillsammans med ett ankarspel uppe på andra våningen i huset.
– Efter att jag och min föregående äktenskapskandidat beslöt oss för att gifta oss – dock inte med varandra – och våra vägar skiljdes, började jag tillbringa allt mer tid på Bockholm även vintertid. Först var det roligt att åka ut hit med kompisarna och fiska, jaga och festa, men med tiden började jag stanna på ön allt längre perioder på egen hand, berättar Johan. I något skede föddes tanken att man faktiskt skulle kunna bosätta sig här ute och 1999 skrev jag mig på Bockholm. Jag har ett väldigt flexibelt jobb, så ofta kunde jag arbeta här på måndag och fredag och börja bygga upp infrastukturen. Men det direkt avgörande för att kunna sköta jobbet här ute var när vi fick skärgårdsnätens bredband Wimax till Iniömasten, som är på 14 kilometers avstånd.
Under knappt tre år var Lotta mamma- och vårdledig med tvillingarna Erik och Sofia. – Det har varit en fantastisk tid, säger Johan och Lotta. Vi hittade gamla mjölkmedar som vi spände fast barnvagnarna på. Varje dag gick vi runt holmen och räknade hur många harar eller hjortar som rört sig på isen, när barnen blev större kunde de komma med på vinterfiske.
Hör hur champagneglasen klingar. Sedan mitt strandhugg på Bockholm har öns invånare utökats med en liten baby: Ivar Alexander Konstantin Åminne. Han föddes två veckor i förtid den sista juli 2010, efter en helikopterfärd från Bockholm till sjukhuset i Åbo. Och nu klingar glasen igen. I början av februari 2011 kunde familjen Åminne stänga av värmen i den gröna bastun och flytta in i mellanvåningen i sitt nya hus. I skrivande stund värms huset med direkt el och vattnet bärs in i ämbar, men Johan har nyligen kört ut vedpannan och den stora värmetanken på 1500 liter med traktor över isen. När VVS-killen gjort sitt kommer värmen från golvet och bruksvattnet ur kran. För Johan Åminne är snart en bergstopp bestigen, men alltid finns det nya toppar och utmaningar att övervinna.
ARTIKELFÖRFTTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!