13.8.2024
En sen höst i mitten av 1800-talet förliste ett skepp söder om Föglö i den åländska skärgården. Det 21,5 meter långa och 6,5 meter breda, tvåmastade handelsfartyget med en lastkapacitet på cirka 120 ton var sannolikt på väg mot den finländska västkusten när olyckan hände. År 2010 återupptäcktes skeppet i välbevarat tillstånd, stående upprätt på havsbotten på 45–48 meters djup. Trots att det finns mer än tiotusen kända fartygsvrak i Östersjön, nådde just detta nordiska skepp snarast världsberömmelse tack vare champagneflaskorna i lasten.
Champagnegaleasen, eller Föglövraket som det kom att kallas, skapade stor medial uppmärksamhet eftersom champagnen i lasten fortfarande var drickbar. Ett antal av de totalt 168 bärgade champagneflaskorna såldes av Ålands Landskapsregering under åren 2011–12.
Champagneflaskorna var lastade i trälådor, insvepta i bast och halm. Drycken identifierades tack vare de stämplade korkarna från tre franska champagnehus – Veuve Clicquot Ponsardin, Heidsieck och Juglar. Det sistnämnda champagnehuset sammanslogs med Jacquesson år 1829, vilket blev den första ledtråden gällande tiden för förlisningen. Från och med 1832 försvann namnet Juglar på flaskorna helt. Även den andra ledtråden kom från champagneflaskorna. Designen på korkarna från Veuve Clicquot Ponsardin var nämligen i bruk mellan åren 1831 och 1841. Ett 3,2 liter stort saltglaserat och stämplat höganäskrus med drejarsignaturen M utgör en tredje betydande faktor för den föremålsbaserade dateringen. Detta indikerar tiden strax efter 1835, då keramikföretaget Höganäs började produktionen av denna typ av saltglaserade kärl. Drejarsignaturen M kan tillhöra en av de första drejarna, Magnus Nilsson, som senare använde signaturen MN. Därmed kan champagnegaleasens förlisningsår tidsbestämmas till omkring 1840.
De vetenskapliga undersökningar som man har gjort på champagnen visar att drycken innehöll väldigt höga halter socker, 140–150 gram per liter. Men detta var fortfarande alldeles för lågt för exempelvis den ryska marknaden. Från brevväxling under tidsintervallet 1810 till 1840 vid champagnehuset Madam Clicquot, vet vi att champagnen på Föglövraket inte var tillräckligt söt för att säljas i S:t Petersburg. Under denna tid var den ryska huvudstaden en av Östersjöområdets huvudmottagare när det kom till skeppslaster av lyx- och kolonialvaror samt delikatesser.
Champagnegaleasens lastrum är ännu inte fullständigt undersökt. Men utifrån dagens kunskapsläge innehöll lasten också ett antal lådor med färska vindruvor, utöver lådorna med champagne. Till delikatesserna hörde även säckar med kaffebönor. Sedimentprover från delar av lastutrymmet har påvisat kolonialvaror såsom kanel, svart- och kryddpeppar. I lastutrymmet finns minst två tunnor, som sannolikt innehåller vin. De hittills genomförda undersökningarna pekar också på rotting och textilier i lasten, samt en eventuell transport av medikamenter. Av två oktanter på vraket måste en ha varit avsedd för någon beställare, och som en del av lasten räknar man även ett starkvinsglas bärgat från vraket. En kista innehöll cylindriska metallbehållare, vilkas innehåll dock fortsättningsvis är okänd. Allt detta gör det uppenbart att champagnegaleasen har haft en varierad och ganska dyrbar last.
Lasten står i stark kontrast mot själva fartyget och dess tillstånd. Vid förlisningen var champagnegaleasen – ett oansenligt fartyg – redan ett ganska gammalt skepp. Utifrån de hittills genomförda undersökningarna ger det dessutom intryck av att ha varit i relativt slitet skick. Mest bidragande till denna uppfattning är det faktum att det kravellbyggda fartyget har byggts om radikalt och väldigt grovt, vid åtminstone ett tillfälle, sannolikt strax före dess sista resa.
Byggnadsmaterialet vid såväl originalbygget som ombyggnationen har varit furu och gran. Detta tyder på en nordisk skeppsbyggnadstradition. Den betydande ombyggnationen har gjorts för att maximera skeppets lastkapacitet. Den aktre masten har flyttats ett par meter föröver och hela akterskeppet har byggts om. Kajutan under däck har tagits bort. Istället har man byggt ett däckshus akter om mesanmasten, det vill säga den av de två masterna som står längst akteröver. Akterdäcket har förlängts. Häckbalken, den översta och yttersta i aktern, har flyttats drygt en meter utåt. Samtidigt har man bytt ut rorkulten mot rattstyrning. Ombyggnationen har även berört skeppets för, där delar av bordläggningen har bytts ut. De nyare bordläggningsplankorna är märkbart tjockare än de som tillhör den ursprungliga bordläggningen.
Däckshuset, som revs bort vid förlisningen, var det enda skyddade utrymmet för besättningen. Inuti stod en murad tegelspis på babords sida och en järnkamin på styrbords sida, vilket ger en fingervisning om var besättningen tillagade sina måltider och var det fanns sovplats. Ett antal föremål som hittades spridda på däck, såsom tallrikar, ölflaskor och kaffepanna, kommer sannolikt från däckshuset och tillhörde skeppet och dess manskap. Bland dessa föremål finns en flaska tillverkad av Sandö glasbruk i Ångermanland omkring 1770 till 1790. Flaskan, som vid förlisningen redan var över 50 år gammal, kanske pekar på tiden när champagnegaleasen var nybyggd.
Vid de hittills genomförda undersökningarna har inga mänskliga kvarlevor hittats. Vi kan hoppas att champagnegaleasens besättning klarade sig med livet i behåll, trots att själva förlisningsförloppet måste ha skett väldigt snabbt. Det ser ut som om skeppets befälhavare har vänt fartyget för att minska trycket på stäven. Skador i stäven uppkommer oftast som ett resultat av en grundstötning, men hos detta fartyg kan man inte utesluta att de beror på ett konstruktionsfel i skrovet, som i sin tur orsakats av den omfattande och grova ombyggnationen. Båda ankarna hänger kvar vid kranbalkarna, vilket också skvallrar om en hastig förlisning. Men det tyngsta argumentet för ett snabbt händelseförlopp är faktumet att man inte har hunnit rädda den dyrbara lasten.
Champagnegaleasens identitet är än så länge okänd. Vi vet inte var den var hemmahörande eller vem dess ägare var. Vi vet inte varifrån den sista resan började eller vad destinationen var. Men den information som vi har indikerar en dramatisk historia, där en vinstjakt har lett till accepterandet av större risker och omsider till en stor förlust.
ARTIKELFÖRFATTAREN KRISTIN ILVES är biträdande professor i maritim arkeologi vid Helsingfors universitet.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2019.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!