19.8.2024
På väg till förbindelsebåten Viken i Granvik möter jag skolbussen. I den sitter Philip Winqvist från Kuggö. Han kommer till skolan i Våno efter en åktur med bil, förbindelsebåt och skolbuss. En nästan två timmar lång skolväg, men han får sällskap på resan bara lillasyster växer till sig litet.
Philips familj är ett av fyra hushåll på Kuggö i Pargas skärgård. Vid Runa Winqvists hus i söderläge värmer vårsolen försiktigt. Åkern framför huset är ännu brun av fjolårets torra gräs, men i rabatterna lovar påskliljorna att det snart blir sommar.
– På morgnarna brukar jag se när Philips föräldrar skjutsar honom till förbindelsebåtsbryggan, berättar Runa. Min son Ove, som också bor på Kuggö, hörde till den sista årskullen som gick i skola på Heisala. På vintrarna fick han trava iväg över hela fjärden de fem kilometrarna till skolan. Men under menförestiden kunde barnen från de omgivande öarna sova över i skolan. Jag jobbade där under skolans sista verksamma år och kokade mat. Det fanns flick- och pojkrum på vinden och jag hade ett eget rum på nedre våningen.
– Oj, oj, vad man skulle kunna berätta om oförklarliga händelser i det huset, skrockar Runa, men det får bli en annan gång.
Åttioåttaåringen Runa brukar säga att hon är en dussinvara, eftersom hon är född 12.12. Hon var 16 år när hon kom till Kuggö och har alltså bott på ön i över 70 år.
– Jag var fosterbarn, för min mamma som tjänade piga kunde inte ta hand om mig. Så jag kom till ett torp på Mielisholm, berättar Runa, och det kan inte ha funnits en snällare fosterfar på denna jord. De andra i familjen var däremot inte så snälla, så genast han åkte någonstans tog han mig med. Tidigt fick jag hjälpa till att laga gärdesgårdar och klyva vidjor av gran, som man värmde över eld för att kunna binda fast störarna med. Fosterfar var också byskomakare, så jag lärde mig att laga becktråd. Fostermor sa att jag inte fick använda strumpstickor innan jag började skolan, men då knep fosterfar huvudet av två spikar, samlade band från de paket man köpte i butiken, knöt ihop banden och lärde mig sticka. Som 14-åring kom Runa som bondpiga till Sorpo Norrgård, där värdinnan lärde henne allt i matväg.
–Tack och lov att jag kom till ett bra ställe, konstaterar Runa. Där fick jag också lära mig att väva och det har blivit några hundra meter trasmattor genom åren.
Två år senare, 1939, blev Runa tillfrågad om hon ville komma som hjälp till Kuggö. Runas blivande svägerska – fast hon inte visste det då – väntade barn och orkade inte med allt jobb i ladugården. Gården ägdes av de två bröderna Winqvist, varav den ena var ungkarl.
– Han var mycket äldre än mig, men han var snygg, konstaterar Runa. Efter att vi gift oss bodde jag och Bruno i två rum i den ena delen av huset, medan Ragnar och hans fru hade ett rum och kök i den andra. I Plock ur Pargas historia skriver Rainer Fagerlund att Kuggö varit bebodd sedan 1780, då torparen Henrik slog sig ner här. Kuggö är ett omdebatterat namn i våra kusttrakter. Kugg- tros ha sitt ursprung i kogg, en enmastad skeppstyp som etablerades av tyska Hansan och kan sägas vara en viktig symbol för hela den medeltida kulturen i Östersjön. Genom de lastdryga koggarna utvecklades sjöfarten i Skandinavien under 1200-talet. Om antagandet stämmer vittnar det om medeltida handelsrutter i vattnen kring Kuggö.
Om kuggöborna på vintern skulle ta sig till Pargas och hästarna användes för att dra not på isen, var det bara att snöra på sig skidorna och sätta ryggsäcken på ryggen. Det blev en färd på nästan 50 kilometer fram och tillbaka. Var det inte för mycket snö kunde man också åka med sparkstötting och om hästen var ledig spändes naturligtvis den för släden. Slädfärden gick över isarna och upp i skogen över kärren i Våno, ner i Gunnarsnäsbacken och över till Skräbböle. Var det inte blanka isar så fanns det oftast gamla hästspår att åka i. Medan man gjorde sina inköp inne på Pargas malm bands hästen vid ett staket nedanför det hus där Axos café idag är inhyst. På det gamla torget i Snäckviken fanns den andra hållplatsen för hästar.
–Vid öppet vatten var det båt som gällde. Jag var det första kvinnfolket här ute som började köra motorbåt, säger Runa och sträcker på nacken. De andra rodde och seglade, men maskinerna vågade de sig inte på. Mitt rättesnöre har alltid varit, att om karlarna klarar det så gör kvinnfolk det också. Vi är inte mer okunniga, trots att vi är litet svagare. Och med det har jag klarat mig ganska bra.
Proviantera behövde Kuggöborna göra ungefär två gånger i månaden.
– Under kriget fick man inte köpa en brödbit på Malmen fast man var hungrig. Eftersom vi själva odlade säd hade vi rött ransoneringskort, berättar Runa. Vi fick inte heller köpa kött för att vi hade egna djur. Men jag var bekant med henne i brödbutiken, så hon brukade sticka åt mig några brödbitar för att jag skulle orka skida tillbaka.
– Det var dåligt ställt under kriget, men vi hade ju fisk och potatis. Trots att vi var yrkesfiskare hade vi också en kalv per år som slaktades på hösten. Även kött från sjöfågel saltades in. Vi var självförsörjande fast gården var liten. Innan vi fick elektricitet hängdes mjölkkannan i brunnen, så mjölken inte skulle surna så snabbt. Vi ystade till husbehov och kärnade smör, men även grädden skulle sparas i brunnen tills man hade tillräckligt för en kärning. Allt blev mycket enklare 1952 när det drogs el till ön.
På vintrarna drog Winqvistarna strömmingsnot och sålde främst till Rimito. På somrarna förde de levande fisk till Åbo och Pargas med fisksumpar. Men under höstarna blev det ett uppehåll mellan sommarens nätfiske och vinterns skötfiske. Då var det istället bärplockning som gällde för Runa och hennes svägerska.
– Det var inga fisketider just när lingonen mognade. En dag gav vi oss sjutton på att plocka 100 liter lingon vid Sanduddan, för där fanns så mycket att man kunde ösa. Vi klarade det, men våra gubbar fick hämta korgarna ur skogen. Området på Sandudden hör till naturtypen solstekta miljöer, som blivit mycket sällsynta. På området lever också flera utrotningshotade fjärilsarter. Därför blev ett 12 hektar stort område på Kuggös södra udde fridlyst 2010. ”Jaha Gustafsson, räknar ni då också med att ni själv har blivit kärring?”
Runas svägerska var inte så mycket för djur, så Runa tog hand om ladugården. Under krigstiden fick Runa en bok där hon bland annat skulle fylla i hur mycket kon mjölkade och vilka grönsaker man hade sålt. När året var slut skulle man meddela sina resultat till Folkförsörjningsnämnden.
– Produktionen var ungefär densamma från år till år, så lat som jag var ändrade jag litet siffror från fjolårets bok så det blev ungefär lika. Ett år lyckades det inte bättre än att ena dottern som just lärt sig att gå fick ner boken på golvet och satte sig på den med lös mage! Först var jag alldeles ifrån mig, men så fick jag rådet att skicka in den gamla boken istället och ingen märkte nån skillnad, berättar Runa och ler brett.
– Ett annat år deklarerade jag att vi hade ett får. Som betalning för någon tjänst hade vi fått ett svart lamm från Gullkrona. Det var en bagge som man vanligtvis inte sparar mer än ett år, men vi hade honom kvar för ullen. Snart kom en skrivelse att vi måste leverera kött. Jag satte mig genast i motorbåten och körde in till Pargas. Inte kunde vi leverera kött som bara hade en bagge, han ger ju inga lamm. På Folkförsörjningsnämnden satt en Gustafsson, som upplyste mig om att om man har ett får i två år, så räknas det som en tacka och man kan leverera lammkött. Då svarade jag: ”Jaha Gustafsson, räknar ni då också med att ni själv har blivit kärring?” Hela kön skrattade och jag trodde han skulle få hjärtslag.
Runa skrattar åt minnet och fortsätter nästan litet urskuldande:
– Ända sedan jag var liten har jag varit envis som synden och haft en gudabenådad tunga att försvara mig med. Som äldre har jag nästan skämts över vad jag tidigare sagt, men jag hinner inte få ordning på mun, orden bara kommer.
– Det är en fin grej det där, säger Runa och pekar på sin TV. Fast det är ingen vanlig TV, det är en Må Bra-TV. Vårdstuderande på yrkeshögskolan Novia i Åbo har redan under flera år erbjudit virtuell, hälsofrämjande vård till äldre hemmaboende i den åboländska skärgården genom interaktiv TVteknik. Man hoppas att detta kan vara ett steg mot att äldre personer i glesbygden kan klara av att bo hemma längre. Projektet fortsätter åtminstone till 2013.
– Jag ingick i den första testgruppen. Det är utsändning två gånger i veckan, en halv timme per gång. Då kan man se och höra alla som knäppt på sin TV. Ibland handlar det om matvanor, en annan gång kan vi ha gymnastik. Det är något jag ser fram emot på dagarna. Man kan också själv bestämma när man vill tala med någon, om båda kopplar på samtidigt. Den sociala kontakten är viktig här ute på en holme.
Steget mellan interaktiv TV-teknik och Kuggös första telefon känns ganska långt.
–Vår närmaste telefoncentral fanns på Sildala och det är inte så nära, kan jag berätta. När trådarna gick ihop slutade telefonen fungera. Då fick man följa trådarna genom skog och mark och kärr för att se var de satt fast. Jag skulle vilja se den ungdom idag som skulle springa tiotals kilometer genom skogen för att få igång sin mobiltelefon, säger Runa. Hon sträcker sig fram och knäpper på sin Må Bra-TV. Idag har hon träff med sina nyfunna vänner på Kimitoön.
ARTIKELFÖRFTTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!