24.6.2024
Ön Mässkär ligger i Jakobstads yttre skärgård utsatt för Bottenvikens vågor, vindar och isar. På ön finns ett femtiotal sommarstugor, en naturstation med gästhamn.
Stränderna är omväxlande med både klippor och typiska blockstränder från istiden. Här och där kan man hitta små strandängar mellan klipporna. Själv har jag vistats på ön i 20 års tid, de senaste åren ofta med kameran i bagaget.
En strandäng uppe i Bottenviken lever under helt andra betingelser än en strandäng i sydvästra Finlands skärgård. Bottenvikens vatten späds ut av de stora älvarnas sötvatten. Utanför Jakobstad är vattnets salthalt ca 3 promille vilket är för lågt för många egentliga havsväxter. Här finns ingen blåstång och följaktligen inga tångvallar längs stränderna. Växlingarna i havsvattenståndet är stora, skillnaden mellan höstarnas högvatten och vårens lågvatten är drygt 1,5 meter. Förutom de stora variationerna i vattenståndet leder även den långa isperioden till en kraftig mekanisk nötning på strandvegetation. Men den allra största omformaren av havsstrandängen i Bottenviken är förstås den kraftiga landhöjningen.
Sedan slåtter och betet på holmarna i Larsmo och Jakobstads skärgård upphörde på 1960-talet, har speciellt den inre skärgården försetts med en bård av albuskar och mäktiga vassruggar. I ytterskärgården fördröjs igenväxningen av stränderna i någon mån av slitaget från vågor, vind och is. Vill man upprätthålla en mångsidig och öppen ängsnatur får man hålla efter al, vide och vass.
I Jakobstads skärgård stiger landet ca 0,8 cm i året. Om man beaktar avsättningen av slam innebär det att landet höjer sig 100 cm (en meter) på 100 år! Vartefter stranden stiger ur havet befolkas den av olika växter i rätt regelmässig ordningsföljd, där strandens medelhöjd över havet har avgörande betydelse. I och med landhöjningen vandrar växtsamhällena hela tiden ner mot havet. Biologen Brita Schwank har utfört mångåriga, longitudinella studier över växternas invandring på holmar och skär utanför Jakobstad och Larsmo. Hennes iakttagelser publicerades redan i den stora Skärgårdsboken från 1948. Hennes licentiatarbete på samma tema har utgetts i bokform av Larsmo hembygdsförening (2008).
Följande bildsidor dokumenterar en årsrunda på den strandäng där jag ofta vistas. Det blir ingen systematisk botanisk eller ornitologisk exkursion utan strandängen iakttas ur den naturintresserade fotografens perspektiv där både hela landskapet och små detaljer spanas in och sparas på kamerans minneskort.
Våren
Det tar sin tid innan solen orkar smälta ner den gamla vindpackade snön och uppdrivna isflak. Har man tur så kan man få se vinterns sista strandlejon blicka ut över det glittrande vårhavet. Den första riktiga färgupplevelsen kommer i maj när porsen Myrica gale börjar skifta i orangerött och sprider sin intensiva aromatiska doft som Harry Martinsson beskrivit som ”de svenska vildkärrens lavendel”. Snart ser man även kabblekan Caltha palustris, också kallad kabbeleka, kalvleka, lysa intensivt gult längs fuktiga strandkanter. En vacker vårdag dyker också sädesärlan Motacilla alba upp på strandstenarna och gör sina små piruetter.
Försommaren
När vi kommer in i juni tar det inte länge innan strandängen får många olika färgklickar. Kråkklövern Potentilla palustris lyser brunröd med vackra gröna blad formade som kråkfötter på svenska men tranfötter, ”kurjenjalka” på finska. Halvt ute i vattnet skjuter kärrspiran Pedicularis palustris upp mellan starrväxterna som små julgranar med röda ljus. Inne i gräset kan man hitta både kärrviol Viola palustris och skogsviol Viola riviniana med sina späda blåa blommor. Lagom till midsommaren börjar gökblomstret Lychnis flos-cuculi blomma, och kan ställvis bilda små egna ljusröda ängar nere vid strandkanten. Fiskmåsarna Larus canus intar sina häckningsplatser på klipporna invid strandängen och drillsnäppan Actitis hypoleucos flyger som ett jetplan runt ängen och gör bara korta mellanlandningar på strandstenarna.
Högsommaren
Vartefter sommaren framskrider blir strandängen allt frodigare och många högre växter börja dominera. Nu är det strandärt Lathyrus japonicus, kråkvicker Vicia cracca, smörblomma Ranunculus acris och enstaka prästkragar Leucanthemum vulgare som blommar medan strandvänderoten Valeriana salina, älggräset Filipendula ulmaria, strättan Angelica sylvestris och vass Phragmites australis spirar upp till högre höjder och börjar blomma. Om man tittar lite längre ner i vegetationen kan man hitta den lilla tjockbladiga strandkrypan Glaux maritima med sina vackra klockformade blommor, ofta i sällskap med den späda ögontrösten Euphrasia bottnica. Slåtterblomman Parnassia palustris , höstens budbärare enligt Linné, lär vara hotad art på många växtplatser, men på min strandäng visar den talrikt upp sina fotogeniska, vita blommor. En ständigt närvarande, högljudd invånare är rödbenan Tringa totanus som vakar över sin unge som vandrar omkring och söker mat. Utan större tvekan skulle jag nog utnämna rödbenan till min strandängs karaktärsfågel.
Sensommaren
Gultåteln Deschampsia bottnica vajar halmgul i vackra tuvor mellan strandstenarna medan den vitkindade gåsen Branta leucopsis betar med sina ungar på strandängen. Det är en intressant kombination; gultåteln är en endemisk art för Bottenviken medan den vitkindade gåsen är ett nytt inslag i fågelfaunan. Sensommarens strandäng har en hel del inslag av gult från blommande renfana Tanacetum vulgare och höstfibbla Leontodon autumnale. Men lite blått finns också med från sent blommade axärenpris Veronica spicata. Frodiga tuvor av fackelblomster Lythrum salicaria står för det röda inslaget i sensommarens färgpalett. En solig sensommardag brukar det bli besök av fjärilar på strandängen. Blommande höstfibblor drar till sig påfågelöga Inachis io och tistelfjäril Cynthia cardui. Någon enstaka amiral Vanessa atalanta passar även på att titta in, det passar ju bra här ute vid havet.
Hösten och vintern
Det är som i Tove Janssons höstvisa: ”- – – en sommar går förbi, den är alltid lika kort – – -”.
Hastigt har den blommande strandängen förvandlats till en prasslande och vissnad strandremsa som inväntar höstens stormar och högvatten. Snart kommer kölden med isklirr i gräset och småningom tar vintern och isen över. Strandängen bäddas in i vindpackad snö. Ofta är det bara strättornas parasoll som sticker upp genom snötäcket och visar sig för vintersolen.
Artikelförfattaren Bo Isomaa är pensionerad läkare och diabetesforskare, numera aktiv naturfotograf engagerad i olika fotoföreningar.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2014.