4.7.2024
Sommaren 2019 hade jag förmånen att få uppleva den fascinerande fyrön Märket på nära håll. Under en vecka var jag talkoarbetare för Finlands fyrsällskap. Det var en intensiv och omväxlande vecka mitt ute i Södra Kvarken.
Vi var fem talkoarbetare som fördes ut med båt från åländska Eckerö till Märket en lördag förmiddag i slutet av juli. Båten var fullastad: mat för 10 personer för en vecka, byggmaterial för en ny dörr i stället för den som spolades bort vintern innan, dricksvatten, diverse produkter för försäljning och vår egen packning. Ett specialuppdrag den här gången var att packa och föra bort säckar med dassavfall. Alla sopor måste nämligen föras bort från ön – annars sköljs de ut i havet. Det gäller alltså både dass och kompost.
I det här skedet hade jag svårt att föreställa mig vad som riktigt väntade. Jag har vistats mycket på sjön, men det här var annorlunda. Här skulle vi bo en vecka på en liten klippa mitt ute i havet, utan annan båt än en liten gummibåt. Jag hade hört att det kan vara svårt att ta i land på ön och att det finns risk för att ens vistelse förlängs om det börjar blåsa. Ändå hade jag inte kunnat ta det riktigt på allvar. Men under veckan fick jag minsann uppleva hur det är att vara strandsatt.
Det var kav lugnt när vi åkte ut. Solen sken, det var högsommar, sälarna solade sig på kobbarna och småningom började Märkets kännspaka konturer stiga upp ur havet. Det kändes mäktigt och spännande. Jag skulle få prova på att vara fyrvaktare.
Märkets fyr byggdes under dramatiska omständigheter år 1885, när havet på olika sätt försvårade byggandet. Från det att den blev färdig var fyren bemannad tills den automatiserades 1977. Numera lyser fyrljuset bara ”för syns skull” och har ingen betydelse för båttrafiken. Om inte fyrsällskapet hade tagit hand om fyren 2007 och restaurerat den, hade den säkert varit bara ruiner idag. Tack vare sällskapet är fyren nu en pärla i havet och åter bemannad nästan halva året. Fyrsällskapet ser till att Märket hålls i skick och tar emot besökare. För det här behövs ett 100-tal frivilliga varje sommar.
Den dagen mitt talkopass började kunde vi lyckligtvis lägga till på norra sidan. Föregående veckas talkoarbetare tog emot och hjälpte oss att förtöja och lyfta iland alla grejer. Vi nya fick gå en guidad vandring på ön. En så liten ö och så mycket att berätta! Vi fick höra om hur allt byggmaterial sköljdes iväg när fyren skulle byggas, hur arbetarna hissade upp en båt i en mast och satt i den i ett dygn för att inte sköljas iväg, hur man kämpat mot vårisarna och om de många skeppsbrotten som skett i närheten av ön. Vi fick också höra om hur gränsen dragits över ön, om att bada bastu i Finland och doppa sig i Sverige, samt om djur och växter på den lilla kobben. Rundvandringen avslutades med att vi fick klättra upp i tornet. Där fick vi uppleva både tofsmyggor och en fantastisk utsikt.
Efter en kort introduktion till våra uppgifter och alla system på ön, var det dags för det föregående gänget att tacka för sig och åka iväg. Bytesdag är lördag. Fredrik Holmström, som sköter transporterna med m/s Sefyr från Eckerö, har avtalat med fyrsällskapet om att köra en gång per vecka. Utöver det kör han också turister som vill besöka ön.
Turister är mer än välkomna till ön, men det gäller att kolla väderrapporterna i förväg. Det finns ingen brygga eller hamn, så man ska inte räkna med att kunna lägga till, inte heller att stanna över natten. Är det lugnt kan man möjligen åka till klippan på norra sidan – då hjälper talkoarbetarna till med att föra ut bildäck som hängs på klipporna. Ankare lönar det sig inte att använda – djupet är kring 40 meter direkt utanför klippan – och dessutom är det stor risk att ankaret fastnar i den steniga bottnen. Att bygga en brygga är inte lönt, den skulle sannolikt sköljas iväg i första stormen.
På södra sidan är det istället mycket grunt. Det är där öns lilla hamn finns. Men det är så grunt och smalt att man kommer dit bara med gummibåt. Utanför hamnen har fyrsällskapet ett par bojar som det går att lägga till vid. Om flaggan är hissad är fyrsällskapets gäng på plats och då kan någon komma ut med gummibåten för att hämta gästerna vid behov. För en liten slant får man en guidad vandring runt ön och inne i fyren. Rundvandringen avslutas med ett besök i butiken, där man kan köpa böcker, t-skjortor och andra produkter som stöder fyrsällskapets verksamhet.
När vi hade installerat oss var det bara att sätta igång med arbetet; bära vatten, laga mat, värma diskvatten, elda bastu och ta emot besökare. Vi hade en hel del gäster de första dagarna. Besökarna kommer med turbåt, med vattenskotrar, kajaker eller med motor- och segelbåtar. Som mest hade vi 34 turister på en gång. Bland annat kom en Odd fellow-grupp från Åland på besök.
På måndagen ändrade väderförhållandena. Det blåste upp, vågorna slog över ön och den södra hamnen blev som en kittel. Det var plötsligt helt otänkbart att lägga till på norra sidan eller att ta sig in i eller ut ur hamnen ens med gummibåt. Den enda möjligheten att komma till eller från Märket under tre dagar var med helikopter. Under de dagarna insåg vi verkligen vilka krafter havet har. Vi såg bland annat hur stora stenblock flyttades med vågorna, vilket gjorde det mycket lättare att föreställa sig hur det kan ha varit när fyren byggdes. Det var också lättare att förstå varför man byggt en skyddande stenmur på land, varför man inte byggt någon brygga och varför fönstren mot norr har förstärkts med järnbeslag. Nu var det ju ändå ”bara” vatten och inte ismassor som rullade in.
På oss gick det ändå ingen nöd, vi hade allt vi behövde för minst en vecka. När ingen kunde besöka ön fick vi i stället tid att utforska kobbens alla delar, även om den hade krympt och vågorna begränsade vår rörelsefrihet.
Fyrsällskapets talkoarbetare har olika uppgifter på Märket: det ska lagas mat, bloggas, turister ska hämtas och guidas, butiken ska skötas och därutöver sköts visst underhåll enligt behov och talkoarbetarnas kunskaper. Ett talkogäng består av minst tre personer, varav åtminstone en måste ha varit med tidigare. Jag och min man fick ansvaret för matlagningen. Eftersom vi är svenskspråkiga fick vi också ta hand om guidningarna på svenska och de andra tyckte också det var bra med bloggtexter på svenska.
Den som är ansvarig för maten ska se till att det finns frukost, lunch, eftermiddagskaffe och middag för alla som är på plats. Under vår vecka var vi 10 personer i matlaget. Förutom fyrsällskapets talkogäng hade vi sällskap av en grupp radioamatörer. De kom från Tyskland, Finland och Sverige och var fullt sysselsatta med sin hobby. Märket har status av eget radioland och är därför attraktivt för radioamatörer. Under vår vecka råkade det dessutom vara en tävling med temat öar, där målet var att få så många kontakter som möjligt under ett dygn. De fem radioamatörerna på Märket jobbade i skift under tävlingsdygnet och kom bara ibland ner till köket och kollade om det fanns någon mat.
När radioamatörernas tävling tog slut hade de fått 3850 kontakter på 400 olika öar. De var mycket nöjda med resultatet. Till all lycka blåste det upp först efter tävlingen. Vinden, vågorna och det höga vattnet gjorde nämligen att deras uppriggade antenner hade svårt att hållas stående.
Veckan gick fort, det fanns hela tiden något att göra. Vädret gjorde att vi hade gott om tid för underhållsarbete, som att städa och putsa, tvätta fönster, packa dass-säckar, bygga dörr, sköta kompost och annat som behövde göras. Däremellan åt vi gott, badade bastu och spanade ut över havet för att se om det eventuellt var gäster på kommande. Ofta gick jag upp i fyren och beundrade utsikten och havet. Det var en speciell vecka som jag sent ska glömma.
Här följer några utdrag ur bloggen som skrevs under veckan (delvis översatt från finska). Läs mera på majakkaseura.fi:
Lördag 27.7.2019 (Nationella bastudagen)
Håh, vilken värmebölja. Det var helt bleke när vi åkte till Märket. Med på båten var tre turister och ledhunden Molli 10 år. Vi hade också med oss byggmaterial för den nya dörren till Lilla Märket (f.d. utedass). Den tidigare dörren försvann senaste vinter för att söka sig en ny plats…
…Bastun var värmd – tack till det föregående talkogänget för det. Vi beslöt undantagsvis öppna bastun för turister bastudagen till ära. Det var därmed första gången som Märkets bastu var öppen för turister som betalade för guidning. Det är Finlands västligaste bastu – med möjlighet att doppa sig på svenska sidan.
Måndag, 29.7
Vilken överraskning att vakna och konstatera att vågorna sköljer runt ön från alla håll. Vinden var rätt svag på morgonen, men under natten har det blåst friskt både från SO och från N och vinden har dragit upp hög sjö. För oss förstagångsbesökare är det speciellt häftigt att följa med vågornas dans runt och över ön. Inte ens Modermagen (en ”lagun” mitt på ön) känns riktigt säker, även om vi efter moget övervägande vågar oss på ett morgondopp. Men det är absolut omöjligt att ta sig härifrån eftersom norra hamnen är som en kittel och det inte är möjligt att ta sig ut ur södra hamnen med gummibåten. Anne och Pera (som skulle åka iväg idag) får acceptera faktum och stanna kvar på obestämd tid.
Tisdag, 30.7
Det blåser kring 15 m/s på morgonen och vattnet sköljer över ön från alla håll. Inga turister idag heller. Anne och Pera fortsätter med dörrprojektet. Också komposten behöver mera skötsel eftersom den varit alldeles för blöt. Temperaturen i komposten är det däremot inget fel på – över 70 grader.
Onsdag, 31.7
Fortsättningsvis frisk vind och höga vågor = inga besökare idag heller. Ca 12 grader i luften – alltså ingen frukost på terrassen. Dagen går fort. Vi putsar och plockar, äter gott och beundrar vågorna som sköljer över ön.
Torsdag, 1.8.
Nu börjar det lugna sig. Vinden går under dagen ner till ca 7 m/s och vågorna lugnar sig. Kanske vi kommer härifrån någon gång?
Fredag, 2.8
Äntligen lägger sig vågorna och det blir lugnt och stilla på havet. Vid 9-tiden åker Anne iväg med Sefyr. Fredrik (båtföraren) vill inte lägga till i norra hamnen pga dyningarna, så Lilla Märkets sopsäckar måste tyvärr lämnas kvar. Men nu är de ordentligt packade och tejpade och under dagen ser Pasi till att det gamla dasset får sin nya dörr på plats. Kl. 13 har det lugnat sig helt och radioamatörernas taxibåt Ellinor kan lägga till i N-hamnen utan problem. Tur det, eftersom radiokillarna har otroliga mängder grejor som ska iväg. (Bytesdagen blev undantagsvis på fredagen pga omständigheterna)
Två turister kommer på besök i en stor motorbåt. De lägger till vid bojen på S-sidan och är nöjda över att få transport och guidning. Resten av dagen tillbringar vi med att städa undan och göra i ordning för nästa gäng. Tack för oss, det har verkligen varit en omväxlande och intressant vecka!
ARTIKELFÖRFATTAREN LENA LÅNGBACKA är platschef i Pargas för Sydkustens landskapsförbund, numera också ambassadör för Skärgårdshavets biosfärområde. På somrarna är det båtliv och skärgård som gäller.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2020.