5.8.2024

TEXT: Jörgen Lundqvist

– Åland som det Finska krigets mikrokosmos och tilltänkt språngbräda mot Stockholm

”Varje klippa, varje enbuske i Sveriges land är värd att man offrar sitt liv för dem”

General Georg Carl von Döbeln tillrättavisar en krigstrött svensk soldat som uttrycker tacksamhet över att få vända ryggen åt den finska krigsskådeplatsen.

– Signilskär, Åland, 17 mars 1809

I detta historiska landskapsporträtt från Eckerö – som 1809 blev det ryska imperiets yttersta ”utpost i väster”, belyses hur det de åländska öarna kom att spela en avgörande roll i det svensk-finska rikets sista strid med terrängkänning i det blivande ryska storfurstendömet Finland. Det idag självstyrande Åland utgjorde under ett knappt år – från den 1 april 1808 till den 17 mars 1809 – något av ett politiskt och militärt mikrokosmos för de omvälvningar, de känslostormar, den ångest, och väpnade urladdningar som slutligen sprängde ett rike, söndrade familjer, slet itu en kulturell och lagbunden ordning och en månghundraårig samhörighet mellan Sverige och Finland.

Det var på Åland som krigströtta och desillusionerade officerare och adelsmän i de av kungen degraderade rangregementena iscensatte ett attentatsförsök på den svenske monarken vid Lemlands prästgård vilket förebådade den året därpå följande militärkuppen och tronavsättningen i Sverige. I Lumparland konfronterades den svenska befälhavaren på Åland och en av krigets ojämförligt mest fascinerande personligheter, general Georg Carl von Döbeln med en oväntad diplomatisk delegation på högsta nivå där tsarens krigsminister Alexej Andrejevitj Araktjejev från S:t Petersburg ställer ultimatum om villkorslös svensk kapitulation och enligt uppteckningar därtill utmanades på duell av en rasande svensk befälhavare. 

Den alltjämt i historieböckerna anonyme fiskaren från Degerby på Föglö som under dödshot tvingats tjäna som ovillig vägvisar till en av husargeneralen Jakov Petrovitj Kulnevs spaningspatruller, fick betala ett högt pris som livslång krympling efter den bestraffning han enligt samtida vittnesmål utsattes för då han istället för den önskade genvägen, som skulle ha kunnat skära av den sårbara svenska evakueringen, ledde ryssarna rätt in till artilleriposteringen vid Haddnäs udde, en hjältemodig handling som skänkte återstoden av den åländska fördelningen en välbehövlig extra respit att hinna räddas över Ålands islagda hav i den tidiga morgonens snöyra den 17 mars 1809. 

Återtågets tragiska epilog till det svenska stormaktsväldet som odödliggjorts på August Malmströms duk ”Svenskarnas reträtt från Åland i mars 1809” på Österbottens museum i Vasa ägde rum under oavlåtlig stridskänning med det ryska kavalleriförband som under Jakov Kulnevs offensiva befälsföring intog Grisslehamn den 19 mars 1809, alltmedan Stockholms framtida öde begrundades av den ryske överbefälhavaren Bogdan von Knorring i det ryska högkvarteret i Eckerö. Denne var, ansatt och uppmanad av tsaren att fullfölja angreppet för att slutligen kuva Sverige men alltmer tvehågsen till dessa politiska ambitioner i synnerhet som isarna hotade att lossa och inga sjöförbindelser kunde tryggas till en strandsatt armé på fientlig mark. 

Den ryske krigsministern och överbefälhavaren befann sig båda på Åland i mars 1809 efter furst Peter Bagrations blixtkrig över de islagda fjärdarna på Delet med en imponerande krigsmaskin på 15 000 man. Tillsammans med den tidigare – och efter krigsutbrottet omgående internerade och sedan utvisade – svensktalande ryske ambassadören i Stockholm David Alopaeus och krigets egentlige ”arkitekt”, den holländske generalen Johan Peter van Suchtelen, som på tsarens uppdrag planlagt offensiven mot Finland, sammanträffade de med von Döbeln i Klemetsby i Lumparland. Denna diplomatiska och militära närvaro på högsta nivå, röjer hittills föga beaktade aspekter på krigets kastvindar. Uppsåtet gick helt klart längre än att underkuva det svenska Finland. Åland utgjorde nu språngbrädan mot Stockholm där en ryskkontrollerad regering skulle installeras med Alopaeus som militärguvernör. Viborgsfödde David Alopaeus hade varit diplomat i Sverige sedan 1796 med ambassadörs rang sedan 1803. Det var också hans kusin Magnus Jakob Alopaeus som i egenskap av domprost i Borgå öppnade det finska storfurstendömets första lantdag varvid han omgående utnämndes till biskop. 

Kulnevs dristiga anfall mot Grisslehamn var en förlöpare till tre samtidiga angreppsriktningar som skulle sarga det svenska bytet. Det blev i stället von Döbelns krigslist om utlovade fredsförhandlingar bara Sverige blottlades från ryska trupper, i kombination med farliga isar och menföre samt alltmer förskräckta generaler, Buxhoevden hade redan entledigats, och intern opposition mot det ryska bispringandet av Napoleons maktambitioner, samt sist och slutligen de blodiga uppoffringarna vid Ratan som räddade Sverige från Finlands öde. 

Blixtanfallet mot Sverige-Finland natten till den 21 februari 1808 förebådade såväl ett långvarigt nationellt svenskt trauma, en ny politisk geografi och en historisk kursändring vars följder vi lever med än idag – och som vi kanske först nu fullt ut kan förstå och försonas med.

Samtidigt är två sekler inte mer fjärmat från vår egen vardag och verklighet i generationer räknat än den ena handens fingrar. Spåren finns kvar, för den som kan se dem, uppteckningar och föremål frambär sitt vittnesbörd – och vad som brukar benämnas historiens rumsliga dimension – präglar platser och landskap, långt efter det att minnen bleknat, röster tystnat och dess bärare lagts till ro. Björkarna fäller alltjämt sina löv i höstsolen vid Marby färjfäste vid Marsund, den svaga kuperingen av ryska löpgravar och batteriställningar kan alltjämt skönjas i fridfulla betesmarker och åkrar, och den gamla riksvägen mellan Stockholm och Åbo där arméer marscherat och svenska kungar och diplomater färdats i både hopp och i förtvivlan, går tystlåtet i dagen med gräsbevuxen mittsträng på sina ställen i Eckerö eller ruvar på hovars och forors avtryck strax under den nya tidens däcksvedda asfalthätta.

Meddelandet om krigsutbrottet i öster, förmedlades med någon veckas fördröjning från den vid tillfället knappt tio år gamla optiska telegrafstationen vid det som nu är Labbas hembygdsgård mitt i nuvarande Storby, via det till sambandssystemet anslutande signaltornet på Signilskär utanför Eckerö. Därifrån upprätthölls direktkontakt, i klart väder skall det tilläggas, med Grisslehamn på den svenska sidan av Ålands hav. Utmed riksvägen genom Roslagen fördes depeschen vidare till den kungliga adressaten på Stockholms slott. Ovetande om de samtidigt pågående striderna vid de genombrutna gränspassagerna vid Kymmene älv, åhörde gudstjänstbesökarna i S:t Lars kyrka i Eckerö, denna vintriga söndag den 21 februari, uppläsningen av den svenske kungen Gustav IV Adolfs maning om endräkt och kraftsamling: ”Edert fädernesland hotas av en mäktig fiende. Eder frihet, Edra hemvister Edra hustrur och barn äro i fara. Ilen alla, som värkbare ären, till landets försvar.”

Under det förutvarande seklet hade Sverige fört tre krig i Finland mot den ryska arvfienden. Minnena och berättelserna, hela det folkliga medvetandet, från Ålands mångåriga evakuering under både den Stora och Lilla ofreden på 1700-talet då också S:t Lars kyrka i Eckerö skövlades och gårdar brändes, måste ha varit högst levande och nära för gudstjänstbesökarna denna söndag. Samtidigt måste många tankar och tysta böner ha ägnats åländska anförvanter som denna krigsvinter tjänstgjorde som båtsmän i den svensk-finska skärgårdsflottan, bl.a. vid Sveaborg.

Åland hade under 1807 varit transitområde för frenetiska men otillräckliga svenska vapenleveranser i östlig riktning och landskapet saknade i det närmaste helt egna försvarsanstalter. Krigsplanläggningen för Finland utgick under den kalla årstiden från en organiserad reträtt med övervintring och utgångsgruppering i marinbaser och fästningar som Sveaborg och Svartholm i avvaktan på att örlogsflottan skulle kunna börja operera i öppet vatten. De ryska täterna omslöt denna gång Finland från flera anfallsriktningar. Framryckningen gick i accelererande tempo. Fästningarna och hamnarna – förutsättningen för varje realistiskt försök till återerövring av Finland – föll i rysk hand. Det talades om förräderi, om moralupplösning, desertering. Åbo stad intogs den 22 mars 1808. 

I slutet av mars stod de ryska förtrupperna vid Kumlinge i Ålands skärgård och fredagen den 1 april kom kriget till Eckerö. En kosacktrupp red i sporrsträck genom bygatan i Storby och fortsatte ut mot den tillfrusna Signilsfjärden där de visiterade öarna utanför Eckerös kust. På kronofogden Taxells uppmaning hade ställningarna till den optiska telegrafen redan tidigare demonterats, men väl medvetande om telegrafens militära värde som sambandslänk till Sverige, brände kosackerna ned återstoden av byggnaden och telegrafställningarna liksom stationen på Signilskär. Den förnämlige bygdehistorikern och förre rektorn Erik Sundberg har i några avsnitt i sina böcker om byarna i Eckerö, främst Storby och Kyrkoby, skildrat händelser och anleten från denna skickelsedigra tid. 

Den första ockupationen blev dock kortvarig. De ryska trupperna återvände till finska fastlandet redan efter någon vecka uppenbarligen skrämda av den förestående islossningen. Tsarens insikt om Ålandsöarnas strategiska betydelse som uppmarschområde förefaller ha dikterat en snabb omtanke om krigets planerade förlopp, enligt den ryske befälhavaren Buexhoevden, som i likhet med sin efterträdare Bogdan von Knorring var av baltisk släkt. 

I april 1808 återvände de ryska förbanden, dock inte fler än 700 man men Åland var också försvarslöst land. Delar av kontingenten blev förlagd i skärgården bl a i Kumlinge och i Brändö. Endast ett kompani infanterister, tillsammans med de ständigt omnämnda kosackerna avdelades för att hålla Åland. Fortfarande kallas en del av patrulleringsstråket utmed stranden i Storby i folkmun för ”Kosackvägen”. Tidigt hade tsaren och de militära myndigheterna klargjort att ålänningarna skulle behandlas med humanitet och inte ges anledning till missnöje. Krigets krav blir ändå stränga och pockande i sin praktiska verklighet. Omgående efter tillvinnandet av Åland ställdes krav på spannmålsleveranser till de ryska trupperna i Nystad. Det märkliga är att detta krav på krigshjälp till fienden, hade vidarebefordrats från landshövdingen i Åbo till bl a kronofogden Taxell på Åland redan innan staden erövrats av de ryska förbanden. Det ordinarie ting med ”Hammarlands socken och Eckerö kapell” som sedan tidigare sammankallats till den 7 april 1808 övervarades av protokollet att döma av bara fem av tolv nämndemän då de övriga var på resande fot med just de av kejsaren beställda spannmålsleveranserna till Nystad. 

Prosten Olof Hambraeus på Jomala prästgård var svensk riksdagsman ända fram till Fredrikshamnsfredens ikraftträdande, och han förde dagbok under kriget. Hambraeus som var från Hälsingland i Sverige, berättar bl.a. om hur många ungdomar i bygden begärde flyttningsintyg, vilket genomgående förvägras enligt överordnade instruktioner då ingen skulle få ”övergiva landet”. Mången ålänning begav sig dock på egen hand ut på öar och holmar i skärgården, noterade prosten i Jomala.

Krigskontributionerna mötte dock kraftigt motstånd på sockenstämman i Jomala den 20 mars 1808. Hambraeus klargjorde att han inte ville tvinga någon att fullgöra leveranserna mot sitt samvete men att hjälpen kanske kunde avvärja värre konsekvenser från fiendens sida. En deputation med fyra sammanbitna Jomalabönder avreste emellertid efter sockenstämman mot Stockholm för att klaga på myndigheternas inställsamhet mot ryssen.

De alltmer tilltagande kraven på åländsk hjälp till de ryska förbanden mötte förbittring, i synnerhet vapens inlämnande, förstörelse av sjömärken samt krav på att isarna skulle sågas upp och att alla båtar ställas till förfogande till ockupanten i segelfärdigt skick inom ett dygn. Dettasenaste, och praktiskt helt ogörliga påbudet ackompanjerades av hot om förvisning till Sibirien och om örons och näsors avskärande på de tredskande.

Fem dagar i maj, i det Finska krigets första vacklande månader i dess första avgörande år, reste sig allmogen på Åland i en förtvivlad kraftmätning mot den nya överhögheten och dess alltmer ohöjda krav på skjutsning, draghästar, förnödenheter och inkvartering i gårdar. Böndernas och de breda folklagrens orubbliga tilltro mot den svenska kronan, har ofta ställts i kontrast med samhällselitens många gånger högst bräckliga, anfrätta och i takt med de ryska segrarna lika snabbt förflyktigande lojaliteter. Den Ålandsfödde litteraturvetaren och kulturskribenten Johannes Salminen har polemiskt noterat i sin essäsamling Gränsland, hur den finska bondestammen höll på att förblöda i sin blinda trohet mot den svenska politiska ledningen.

Historikern Eirik Hornborg har en gång karakteriserat totalintrycket av konflikten mellan Sverige och Ryssland 1808-1809 som ”ett jämmerligt krig” där förberedelser och krigsberedskap var lika underhaltiga som den politiska insikten och den militära ledningen, och – med andra ord: slaget var förlorat från första stund.

Ett enda undantag från den obevekliga parad av besvikelser som inrapporterades från Finland utgjorde folkrörelsen på Åland 1808 ledd av en pastorsadjunkt och en länsman från Finström – den kyrkliga och den världsliga makten i kraftfull och entusiasmerande, folknära förening som på blott fem dagar befriade landskapet från den främmande våldgästningen och skickade överfulla fångtransporter mot Sverige, däribland kommendanten på Åland major Neihardt och hans stab i Strömsvik, officerare, kosacker och infanterister tillfångatagna i Godby, Töftö, vid Marsund i Frebbenby, Gölby, Övernäs (nuvarande Mariehamn) och Jomala kyrka, platser för skärmytslingar och strider eller väpnade överrumplingar i Ålands stoltaste stund, en självhävdelse som dock snart ledde till oro för framtiden.

I ledningen för ålänningarnas uppbåd 1808 stod Erik Arén, från Bartsgårda i Finström och bosatt i Bamböle i samma socken där han utnämnts till länsman 1802, samt pastorsadjunkten Henrik Johan Gummerus, född i Masku härad, Åbo län. Efter prästvigningen kom Gummerus till Lemland 1799 och några år senare övertog han sin nya befattning i Finström.

Länsmannen Arén hade omgående givit prov på sitt nationella patos och sin motståndsvilja vid det ryska anfallet. I den av de ryska militärmyndigheterna raskt infordrade redovisningen över pacificeringen av socknarna där den åländska överheten många gånger oblygt ställde sig till förfogande, saknas genomgående hans namn på intyg om beslagtagna vapen, båtar eller utförda sysslor och leveranser av foder och livsmedel. På fredagen den 6 maj 1808 sökte företrädare för socknarna i Hammarland, Saltvik och Jomala hans råd inför den kaskad av order och krav som utgick från de nya härskarna. Det fanns bara ett alternativ till underkastelse och det hette att med trohet och redlighet befria landet, konstaterade Arén i den spännande Skildring af folkrörelsen på Åland 1808 som K. Aug. Bomansson först nedtecknade 1852 och som nytrycktes i Tidningen Ålands följetongsbibliotek 1905 som ”en scen ur Suomis sista strid”.  Enligt Bomansson som utgår från Erik Aréns egna hågkomster och samtida krigstrapporter, sändes bud till Gummerus i Brantsböle som infann sig i Aréns bostad och utrustades med en gammal sabel. Kampen för Åland hade börjat!

De ryska trupperna på Åland var som noterats, fåtaliga, utspridda och med långa förbindelselinjer och deras befäl började uppenbarligen snart anfäktas av skräckscenariot att fångas utan flyktväg då isarna går och den svenska skärgårdsflottan hissar segel. 

Vid niotiden på kvällen den 6 maj 1808, uppsöktes den ryske kommendanten Neidhardt vid staben i Strömsvik. Denna hade då hunnit fly. Gummerus gick vidare mot Färjsundet i Godby som ställdes under bevakning och där strid upptogs med sälbössor i samband med ryska försök till överskeppningar av manskap från Haraldsby. Samma kväll överföll bönderna en rysk postering inte långt från kyrkan i Jomala.

Namn och platser på Åland gnistrar till som bajonetter i månsken i uppteckningar och i muntlig tradition, fortfarande efter två sekler. Natten till lördagen den 7 maj 1808 gick budkavlen mellan torp och gårdar på Åland. Bönder och torpare, hantverkare, färjkarlar och fiskare, grep till de vapen som kunde uppbringas, tilltvingas eller framställas, vare sig det handlade om vässade gärdesgårdsstörar och beslagtagna eller sedermera i kampen vunna musköter och pistoler.

Stridsviljan var kompakt och okuvlig, t o m uppsluppen. Vid en bröllopsfest hos bonden Anders Karlsson i Sålis, i norra Hammarland avbröts dansen för att manfolket skulle kunna hörsamma budkavlen och överrumpla de kosacker som hade förlagts till Eckerö och de infanterister som fanns inkvarterade på gästgiveriet i Frebbenby nere vid Marsund. Skottmärken satt länge kvar i det gamla gästgiveriet. Den nuvarande byggnaden Krogars vid Marsund är från slutet av 1800-talet men uppförd på samma plats där gästgiveriet funnits sedan uråldrig tid. Gästgiveriet låg strax intill kajen för den färja som ombesörjde överfarten tvärsöver den skyddade, vikingatida segelleden till Marby på Eckerösidan.  Sammanlagt togs 14 fångar natten till den 7 maj i Hammarland. Hammarlänningarna leddes av brofogden Anders Wadman från Postad. Bönder i Gottby och Kungsö övermannade den ryska posteringen vid Hammarudda. Under ständig tillförsel av manskap gick bondehären mot Bomarsund. Ryssarna hade undflytt till Töftö. Ålänningarna gick i båtar som spärrade den ryska överfarten till Vårdö varvid fiendesoldaterna på Töftö gav upp utan kamp.

Jomalabornas motståndsvilja liknas av krönikören Bomansson vid en jäsande vulkan och det är tydligt att motståndsrörelsen ansätter den formella överheten på Åland som både härbärgerar och dinerar fienden. I denna skara infogas både länsmän och präster. Landshövdingen i Stockholm, Gregorii och lagmannen Poppius som ledde rättsutredningarna om förräderi och otrohet på ett flertal tingsställen, kunde dock inte styrka brott men fann mycket djupa motsättningar mellan odalmän och myndigheternas tjänstemän samtidigt som den överordnade troheten mot kungen var orubblig.

Överhetens förmenta eller uppfattade, medlöperi verkar bara ha eggat den åländska bonderörelsen. Allmogen från Dalkarby med omnejd, 30 man anförda av bönderna Erik Eriksson och Matts Eriksson begav sig till gården Övernäs i nuvarande Mariehamn där ryska förband övermannades i skottstrid. Sina egna gevär hade de tilltvingat sig från länsmannen i Jomala. En ännu idag beryktad strid stod vid kyrkogårdsmuren vid Jomala kyrka. Landsvägen gick då öster om Jomala kyrka och ryska trupper nyttjade muren intill landsvägen som skyttevärn, men gav upp då de kringrändes och Gummerus själv anlände till platsen med förstärkningar. Kronofogden Taxell greps i Saltvik och sattes under bevakning på doktorsbostället i Godby. Den nämnde prosten och riksdagsmannen Hambraeus i Jomala utsattes också för en högst skymflig, nattlig genomsökning av prästgården trots bedyranden att den ryske kommendanten ej gömde sig där. Major Neidhardt, vars adjutant löjtnant Schröder dessförinnan skottskadats i huvudet vid ett försök att undfly motståndsmännen vid Postgården i Gölby, anmälde sig själv på prästgården i Finström den 9 maj, uthungrad efter flera dagars och nätters kringflackande i skogarna runt Grelsby. 

Under en veckas kamp vändes således de civila ålänningarnas vapen alltmer oförskräckt och alltmer framgångsrikt mot en av dåtidens militära stormakter, Ryssland. Åland blev motståndets vagga och själva symbolen för rikets bestånd och stridsberedskap. Frihetsstenen vid kyrkan i Finström där den svenske kungen upprepade gånger bevistade gudstjänst under sin tid i Grelsby, och säkerligen blickade på hjältekonungen Karl XII:s porträtt på kyrkoväggen, erinrar idag om den av 1400-talsbiskopen Tomas Simonsson författade Engelbreksvisans devis ”Frihet är det bästa ting”. Stenen restes 1958 i åminnelse om dessa dramatiska dagar.

General von Döbeln kommenterade på annan ort, men med tydligt gillande händelserna på Åland då han i en av ytterst fåtaliga anteckningar från kriget konstaterade att ”fältmarskalk Gummerus har tagit 2 överstar, 12 subalterner och 670 ryska soldater”, vilket ställdes i mycket tydlig, indirekt jämförelse med befälsföringen på annat håll i den svenska armén. Konstaterandet äger emellertid helt sin riktighet. Inga reguljära förband tillfångatog motsvarande antal ryska soldater på någon annan valplats i denna konflikt. Flera fångtransporter utlöpte från Eckerö. Vid fångtransporterna medföljde ofta postrotemän i Eckerö. Erik Mattsson från Mickels, Matts Hindersson från Pellas och Johan Mattsson från Thors, samtliga gårdar i Kyrkoby, deltog vardera i två sådana färder. 

Bondeupproret eller folkrörelsen på Åland som den har benämnts utgör en märklig episod med många spektakulära, men också oklara, tilldragelser i det stora kriget mellan Sverige och Ryssland eller Finska kriget som det kom att heta. Folkresningen med dess impulsiva och spontana infall men också systematiska och effektivt ledda frihetsvåg som inte kunnat lämna någon ålänning oberörd, kulminerade vid det kända slaget vid Kumlinge hed då närmare 400 ryska krigsfångar togs av de sammantaget närmare 700 ryssar som friskarorna kunde överlämna till reguljära svenska militära förband. Uppbådet av ålänningar seglade och rodde från Bomarsund, från Lemland och från Kökar och de förstärktes av fyra lättare artilleripjäser från den svenska flottan under befäl av löjtnant K.J. von Kapfelman. Striden inleddes vid tvåtiden på eftermiddagen och efter en och en halv timme, hissade den ryske översten Vuitsch parlamentärflaggan efter det att prästgården där han befann sig satts under intensiv beskjutning och skorstenen på torpet intill störtat samman. Löjtnant Cronstedt och hans roddare på två barkasser i samma eskader smög sig påföljande natt in i Norrstrand vid Brändö Kyrkby.

Bombardemanget från deras 12-pundare på akterdäck bröt snabbt och obevekligt motståndet på Brändö, och 52 ryska krigsfångar togs förutom hästar och en stor krigskassa.

Den åländske tidningsmannen och sedermera det åländska landstingets imposante talman Julius Sundblom var en av dem som med stolthet kunde återge skildringar från slaget i Kumlinge i vilket hans farfar deltog. En målning från slaget prydde redaktörsrummet på Strandgatan i Mariehamn. Henrik Johan Gummerus och Erik Arén uppehöll sig en tid i Stockholm 1808 där de båda erhöll kungliga ynnestbevis och utmärkelser varvid Gummerus också utnämndes till hovpredikant. De återvände till Åland där Arén under en tid förestod kronofogdeämbetet och Gummerus tjänstgjorde vid som själasörjare vid svenska fältlasarettet i Ödkarby. De lämnade Åland med de svenska trupperna. Erik Arén fick 1821 tillåtelse att återvända och bosatte sig småningom i Bjärström. Gummerus erhöll pastoratet Högby på Öland där han dog 1836. Vid hundraårsminnet av det folkliga motståndet på Åland och i Närpes genomfördes förgäves flera uppvaktningar för att få resa minnesvårdar. De ryska myndigheterna ansåg detta vara högst olämpligt 1908. Från Åland skickades däremot en krans till Gummerus grav på Öland. Det skulle dröja till 1920 innan en minnesvård restes på Fälberget i Kumlinge.

Civilbefolkningens framgångar på Åland som med den svenske kungens ord vunnit ökad säkerhet för huvudstaden Stockholm föranledde snart både hov och krigsledning att flytta till detta epicentrum för revansch och uppmarsch mot det härtagna Finland. Åland ställdes under direkt svensk kontroll och införlivades i Stockholms län. Landskapet underordnades Svea Hovrätt, Stockholms landshövdingsämbete och Uppsala stift, en administrativ och kyrklig ordning som också utsträcktes till Åbolands skärgårdssocknar.  Vid von Döbelns p g a sjukdom försenade ankomst till Åland den 12 februari 1808 ägde han också titeln vice landshövding vilket gav honom direkt inflytande över civilläget.

Ett lantvärn började etableras för att kanalisera det folkliga motståndet. Överste Fock, bosatt på Grelsby kungsgård utsågs till chef för lantvärnet.

I stor stil anlände därefter Gustav IV Adolf till Åland på den kungliga jakten Amadis som ankrade i slottssundet vid Kastelholms slott. Kungen tog först Grelsby kungsgård i besittning och senare överfördes hov och högkvarter till Lemlands prästgård som färdigställts knappt tio år tidigare. Kungens affekterade degradering av de svenska livregementen som förgäves sökt få fotfäste vid Lemo och Helsinge redd på finska fastlandet, förbytte emellertid snart optimism och lojalitet bland mången adelsofficer till förbittring, hat och gryende konspirationer mot kungen, till och med anslag mot dennes liv. Hösten 1808 lejdes en soldat enligt knapphändiga men uppenbarligen trovärdiga uppgifter till att skjuta den svenske monarken genom fönstret till Lemlands prästgård. Banemannen in spe som länge dröjde i buskaget tryckte aldrig på avtryckaren. Konspirationens hemlighetsmakeri och seklers damm omkringgärdar idag denna i sig sensationella händelse. 

Den 1 november 1808 lämnade kung Gustav IV Adolf prästgården i Lemland. I Godby inspekterades skansverk och trupper, liksom i Emkarby och i Frebbenby där arméns vapendepåer och proviantförråd anlagts. Från Käringsund i Eckerö, fördes kung och följe i allmogebåtar till Signilskär där Amadis inväntade för vidare seglats mot Stockholm. Vid det laget stod det klart att Ålands östra skärgård ej kunde försvaras under vintern, och som en defensiv åtgärd skulle hus och egendom brännas. Kronobergs regemente verkställde systematiskt den brända jordens taktik i Ålands skärgårdar. ”Kronobergarna” blev ett långlivat begrepp hos den åländska allmogen. Det är lätt att inse hur hjärtskärande denna åtgärd var för redan hårt prövade fiskare och bönder på de magra klipporna i öster, men också hur relativt fogligt den mottogs av ortsbefolkningen. Kritiska undantag fanns dock, liksom försök att rädda både hus och annan egendom.

Då general Georg Carl von Döbeln vintern 1808 erhöll vad han kallade ”det kusligaste av alla befäl”, hade han otvivelaktigt den militärstrategiska bilden klar för sig. Sanden höll på att rinna ur timglaset. Generalen var nu inte defensiv till sin läggning, snarare tvärtom, men inte heller dumdristig. Hans svarta pannband dolde en ständigt värkande skottskada i huvudet som krigsminne från Porrassalmi i Gustav den III:s krig mot Ryssland i juni 1789 där von Döbeln tjänstgjort som kapten vid Savolax lätta infanteriregemente. Trots att von Döbeln – i dispyten med Rysslands krigsminister Araktjejev och överbefälhavaren von Knorring vid deras beryktade möte Lumparland den 16 mars 1809, där krigsministern rev itu förslag om tillfälligt vapenstillestånd och i stället krävde ovillkorlig och omedelbar kapitulation, gjorde gällande att det tvärtom var hans uppgift att stupa intill sin sista soldat – hade von Döbeln, dessförinnan i en annan, men säkerligen lika hetsig dispyt med den svenska kungen, utverkat rätten att i värsta fall, då försvaret av Åland ställdes utsiktslöst, kunna dra tillbaka de trupperna till det svenska fastlandet. För von Döbeln handlade det i detta fall enbart om att bibehålla handlingsfrihet, och att inte tillspillogiva den försvarskraft som skulle kunna behövas i en kommande slutstrid om Stockholm. Försvarslinjer och batteriställningar hade också upprättats över hela Åland från marina enheter i Vårdö till arméstridskrafter i Sund, Lumparland och Föglö. En strategisk reserv förlades till Kastelholmstrakten i Sund. Allt som allt förfogade von Döbeln över 9 000 man. Den verkliga eldkraften var dock reducerad till hälften p g a den redan grasserande fältsjukan som snart skulle drabba civilbefolkningen med full kraft, inte minst i Eckerö där hela familjer begravdes som offer för ”rödsoten”. Fiendens anfallsstyrka uppgick till 15 000 man och ryssarna försatte inte tiden. Slutstriden på Åland i mars 1809 var egentligen en avvärjningsstrid för att, som von Döbeln förutsett, hinna rädda det som gick att rädda av Ålandsfördelningen över till det svenska fastlandet.

Fronterna rullades snabbt upp, striderna stod om varje bro. I Ämnäs, nära Godby i mitten av fasta Åland, fick Jönköpings regemente ge vika och lämna sina positioner då det ryska 2 jägarregementets 1 bataljon tog över Gölby och förlades hela vägen ned till Ingby i Jomala. Vid Bjärströms bro anlade ryssarna sin försvarslinje utmed stränderna från Bodafjärden till Bjärströms sund fram till Södersunda. Till Bjärström förlades först det Brestska musketörregementet vid svenskarnas utrymning av Åland, därefter det 2 jägarregementets husarskvadron och senare den Nevska bataljonen. Samma dag som von Döbeln gick över Ålands isbelagda hav mot Grisslehamn bivackerade stora ryska truppkontingenter på fälten invid S:t Lars kyrka i Kyrkoby, Eckerö. Från generation till generation har historien återberättats om hur svenska soldater drack sig berusade i kaoset och frös ihjäl på isen utanför Storby. Säljägare från Eckerö begravde dem i Sandgropen ovanför dagens fredliga badplats Sandvik.

Det svenska återtåget över isen inleddes vid fyratiden på morgonen den 17 mars 1809.  General von Döbeln hade hunnit jaga tillbaka från Klemetsby i Lumparland för att organisera överfarten. Under återtåget över isen, antändes proviantförråden i Storby för att förhindra att de föll i fiendens händer. Alla hästar i Eckerö med omnejd hade rekvirerats för att bära last och dra slädar över isen. Hästskjutsarna sköttes till stor del av unga kvinnor som enligt en uppgift därmed fick en chans att undfly det ryska hotet. Fiendehären hade redan utfärdat proklamationer om att befolkningen gjorde bäst i att hålla sig stilla i sina gårdar. Av allt att döma åtlyddes denna befallning.

En gripande berättelse från fältsjukhuset i Ödkarby berättar om att de sjuka soldater inte längre kunde försörjas utan var nödsakade att på eget bevåg söka skaffning i gårdarna runtomkring när förbindelselinjer och leveranser hade brutit samman. Från Hammarlands Torp levde berättelsen om den okände svenske soldatens grav vid Österlunds gård alltjämt i folkminnet till 1940-talet. Fram till mitten av 1800-talet utmärkte ett kors platsen för den svenske soldatens sista viloplats, därefter har den sakta och obevekligt återgått i naturens famn. Traditionen berättade, enligt en uppteckning 1942, att det inte fanns tid att föra den döde till kyrkogården i Hammarland under det svenska återtåget, och att soldaten i all hast begravdes på denna plats.

Vid samma Signilskär där von Döbeln strax dessförinnan tillrättvisat en svensk soldat som i utmattning och krigströtthet sade sig vara tacksam över att få vända den finska krigsskådeplatsen ryggen, med orden att varje klippa och varje enbuske i Sveriges land var värd att ge sitt liv för, slog Kulnev till med sina husarer. Enheter ur Södermanlands regemente som fått uppgiften att avvärja attackerna i ryggen blir avskurna och tvingas sträcka vapen för Kulnev. Denne fortsätter oförtrutet efter den svenska armén och når Grisslehamn på morgonen den 19 mars, ett dygn efter svenskarna. Eldstrider utbryter tvärsöver den nuvarande hamnterminalens område. General von Döbeln utverkar en krigslist gentemot den ryske överbefälhavaren i Finland, Bogdan von Knorring, från Väddö prästgård. Om bara Sverige undgår ryska stridsaktiviteter och närvaron av ryska soldater kan fredsförhandlingar inledas. Rysslands överbefälhavare i Eckerö accepterade och Kulnev beordrades efter tacksägelsegudstjänst på hamntorget i Grisslehamn att återgå till Eckerö. 

Den samtida upptryckta visan om ”Ålands Capitulation” har återgivits inför eftervärlden av landshövdingen på Åland, Martin Isaksson i boken ”Kring Bomarsund”. Visan ger en stämningsbild av kaos och uppgivenhet, men också bitterhet och kanske oväntad stridsvilja vid Storby strand i Eckerö:

Var Bonde skrek så jämmerlig

Får jag ej slåss, korpraler?

Han svartes: tala ej om krig –

Lyd Ryssen uti allt – och tig!

Hör dina generaler.

KÄLLOR OCH LITTERATUR 

Attorps, Gösta, Fältkamrater till Fänrik Stål, Helsingfors, 1939

Bomansson, Karl August, Skildring af folkrörelsen på Åland 1808 en scen ur Suomis sista strid med en öfversigt af Åland i allmänhet, Stockholm 1852

Danielsson, Axel, (signaturen ”Den fridsamme”), Glimtar över Åland, Åbo 1942

Hårdstedt, Martin, Finska kriget 1808-1809, Borgå, 2006

Hornborg, Eirik, När riket sprängdes, Fälttågen i Finland och Västerbotten 1808-1809, Stockholm, 1955

Isaksson, Martin, Kring Bomarsund, Tio försök att skildra åländska verkligheter åren 1808-1856, Helsingfors, 1981

Kuylenstierna, Oswald, Hjältarna i Fänrik Ståls sägner, Stockholm, 1927

Medelius, Hans, Fältprosten Henrik Johan Gummerus i Sverige, ur Åländsk Odling, Ålands Fornminnesförbund, Mariehamn, 1979

Meinander, Henrik, Finlands historia, Borgå, 2007

Mickwitz, Joachim, Paaskoskik, Jyrki, På vakt i öster, del 4, Keuru, 2004

Mustelin, Olof, Henrik Johan Gummerus och folkresningen på Åland 1808, Ur Åländsk Odling, Ålands Fornminnesförbund, Mariehamn, 1974

Nyman, Valdemar, Längs åländska vägar, Borgå, 1964

Nyman, Valdemar, Längs åländska sjövägar, Mariehamn, 1967

Salminen, Johannes, Gränsland, Borgå, 1984

Sundberg, Erik, Storby, en annorlunda by, 1997

Sundberg, Erik, Eckerö Kyrkoby från Gustav Vasas tid till våra dagar, 2001

Sundberg, Ulf, Svenska krig 1521-1814, Lund, 1998

Ålands landskapsstyrelse, Museibyrån, Kulturmiljöinventering (skilda tryckår): Jomala, 1979, Finström, 1980, Lemland, 1980, Eckerö, 1980, Hammarland, 1986, Lumparland, 1982

ARTIKELFÖRFATTAREN JÖRGEN LUDQVIST är kommundirektör i Eckerö, Åland med sidouppdrag för Ålands landskapsregering. Jörgen Lundqvists farfar Birger Lundqvist landsteg under den svenska Ålandsexpeditionen vid Sandvik, Eckerö med Göta livgarde 1918, på samma strand som von Döbeln lämnade 1809. Göta livgarde var arvtagare till Svenska gardet och Finska gardet vilka var de sista svensk-finska trupper som lämnade åländsk mark 1809. Göta livgarde har också en minnessten i Borgå som anknyter till den finska historien.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2007.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.