4.7.2024

TEXT: Henrik Ekberg

Detta är berättelsen om en bortglömd episod från andra världskrigets slutskede, då det tyska greppet över Östersjön för länge sedan hade börjat slappna. Den har finländsk anknytning i högsta grad, trots att den inte utspelade sig enbart inom Finlands gränser.

Från Tanne Ost till Operation Nil

Vapenbrödraskapet mellan Tyskland och Finland, som inletts försommaren 1941, fick den 15 september 1944 ett abrupt och definitvt slut. Den dagen försökte tyskarna landstiga på Hogland, men den finländska garnisonen på ön slog tillbaka angreppet med bistånd av sovjetiskt flyg. Denna misslyckade operation, som tyskarna kallade ”Tanne Ost”, gjorde att Finland inte behövde framstå som den part som tog till vapen mot sin forne vapenbroder och var därför på sätt och vis välkommen.

Tyskarna planerade och igångsatte ännu långt efter det de drivits bort från de finländska kusterna omfattande operationer i Finska viken. Det sista försöket i den vägen företogs i mitten av december 1944, efter det att den tyska sjökrigsledningen hade gett order om att en minspärr skulle läggas ut vid estniska kusten, i närheten av en sedan tidigare exis­terande spärr.

”Operation Nil” var avsedd att förhindra eller åtminstone försvåra den sovjetiska konvojtrafiken från Tallinn västerut, men den fick följdverkningar också vid Finska vikens norra kust, sedan det valhänt utförda företaget slagit fel och utmynnat i en katastrof.

Jagarflottilj 6 går mot undergången

Det förband ur Kriegsmarine som erhöll uppdraget att lägga ut en minspärr SV om Nargö bestod av jagarna Z 35, Z 36 och Z 43 samt två stora torpedbåtar, T 23 och T 28. Jagarna tillhörde den s k Narvikklassen (Zerstörer 1936B), som var den största och kraftigast bestyckade jagartypen under andra världskriget. Z 36 under befäl av kommendörkapten von Hausen var sjösatt 1943, medan Z 35 (kommendörkapten Niels Bätge) färdigställts 1942. Jagarna hade ett deplacement på 3 500 ton, mätte 127 meter i längd och kunde göra 36 knop. De var utrustade med 60-70 minor och hade åtta svängbara torpedrör. Båda fartygen hade en besättning på 331 man.

Befälhavare för jagarflottilj 6 var kommodor (Kapitän zur See) Friedrich Kothe, som befann sig på Z 35. Flottiljen löpte ut från Gdynia i gryningen den 11 december och tog kurs på Gotlands nordspets, som passerades vid sextiden på kvällen. Därifrån vände de fem fartygen in mot Finska vikens mynning. Vädret var det vanliga för årstiden, hård vind och svår sjögång samt dålig sikt, vilket försvårade navigeringen. Följden var, att jagarflottiljen råkade ur kurs och rände in i ett minfält (”Nashorn”) som tyskarna ti­digare själva lagt ut NV om Nargö. Kort före klockan två på natten den 12 december stötte Z 35 på en mina, och strax därefter drabbade samma öde Z 36, som försvann i flammor och rök sedan minlasten om­bord exploderat. Ingen av besättningen torde ha överlevt. Också Z 35 gick till botten efter att kolliderat med ytterligare en mina, men en del av dess besättning hann lämna vraket. Fartygets riddarkorsdekorerade befälhavare påträffades senare ihjälfrusen i en räddningsbåt tillsammans med 24 andra besättningsmän.

Jagarna sjönk på omkring 50 meters djup strax utanför Porkalaområdets gräns. De övriga tre fartygen girade därefter omedel­bart mot SV och återvände till Gdynia med oförrättat ärende.

En brittisk marinhistoriker, M.J. Whitley, har beskrivit Opera­tion Nil i majnumret av tidskriften Marine‑Rundschau 1981. Han vält­rar ansvaret för det inträffade på flottiljchefen, kommodor Kothe, som uppges ha gjort sig skyldig till en rad häpnadsväckande försummelser. Den kanske svåraste missen var att Kothe inte sköt upp hela operationen på grund av det dåliga vädret. Whitley antar vidare i sin artikel att ingen av de båda jägarnas be­sättning på drygt sexhundra man överlevde. I en fotnot be­rättar han att det efter kriget gått rykten om att en eller två man skulle ha råkat i sovjetisk fångenskap. Som vi snart skall se, håller detta inte streck.

Fagerö

Den framstående finlandssvenske estetikern Hans Ruin skriver i essäsamlingen Hem till sommaren (1960) med kärlek om sitt väst­nyländska ferieparadis, Härligö i Ingå. Vid Barösundsfjärden ett stycke söder om Härligö ligger Fagerö, en långsträckt skogbevuxen ö som från luften avtecknar sig som en triangel med spetsen vänd mot Ingå kyrkby.

”Fagerö är ingen klippö. De höga grusåsarna inne i landet har sänt förgreningar ner till kusten och ut i vattnet, där de dykt ner under ytan för att på sina ställen komma upp igen mitt i klippvärlden. En sådan grusbank med sandbandade vita stränder är Fagerö”.

 Ön har sedan medeltiden varit i Ingå kyrkas ägo; det är uttryckligen kyrkbyggnaden som är ägare, inte församlingen. Hösten 1944 bodde där en arrendator, fiskaren Backman, som Ruin kallar Österback:

”Sista vintern Österback var kvar sökte han sig sent en decemberkväll i sin motorbåt hem från kyrkbyn. Det var kort efter vapenvilan. Sjön gick grov och den hårda sydosten kom med snöblandade regnskurar. Ute i havet kunde han se ljussignaler. Folk var i nöd därute, men någon möjlig­het att sticka ut i öppen sjö hade han inte och för övrigt var all avståndsbedömning omöjlig ‑ kanske var det rent av på estniska sidan det blossades. Han kröp därför till kojs när han nått hemskäret. De fjärran raketerna fortsatte att rista sina tunna lysstjälkar i den blinda natten”.

Havet gav stora vinsten

Vinden förde de skeppsbrutna från Z 35 mot den västnyländska kusten. På morgonen den 12 december började de flyta iland, efter att ha drivit ca 30 sjömil på bl a gummiflottar över det iskalla havet. Otroligt nog överlevde ganska många dessa strapatser. Det väckte stort uppseende, när tyska marinsoldater på nytt dök upp i trakten ‑ ett tyskt krigsfartyg hade legat i den närbelägna Svenviken, medan Finland och Tyskland fortfarande krigade mot en gemensam fiende.

Fiskaren ”Öster­back” fick ta emot den första stöten, berättar Ruin: 

”I gråningen följande morgon hörde han buller från förstukvisten. Mot dörrstolparna hängde några dunk­la figurer, män uppgivna av trötthet, dyvåta, förbi. Det var bara att leda in dem i stugan, främmande karlar i marinuniformer, skeppsbrutna tyska marin­soldater. De sjönk ihop på stugugolvet och föll ome­delbart i sömn. De vaknade inte ens när Österback och hans gumma slet kläderna av dem och drog på dem torrt ur det egna klädförrådet.

 Österback sökte sig ut på lovartstranden. Stormen hade bedarrat, men sjön gick ännu hög. Ett dussintal män hade drivit i land på livbojar, flytdynor, gummiflottar, de flesta av dem var redan döda. Och ute i sjön syntes andra komma flytande. Några av dem var ännu vid liv, man kunde se dem lyfta en hand, men andra hade redan domnat bort, många kom vaggande i upprätt ställning, de flöt på gummivästar fyllda med luft från en liten vidhängd syrgasbehållare. Sjöarna bröt över dem, de försvann i djupet, men dök upp igen, huvudena höjdes och sänktes som guppande flöten.

 Österback hade bara sin åldriga gumma till hjälp när han sökte bärga dem som ännu visade tecken på liv. Men ute i havet, under de lågt drivande skyarna, tuf­fade fiskarmotorer fram och tillbaka. Skurar av spru­tande vatten slog över båtarna. Man hade haft ögonen med sig utmed stränderna. Det har man alltid, fast inga boningar kan siktas och land och hav tyckes lika tomma. Men händer det att havet ger, strax vet man om det i hela skärgårdsbandet. Ur den låga strand­skoningens dolda sund och smyghål rusar fiskarmoto­rerna ut, avloppsgaserna står långt ut i den råkalla luften, talande om att varvantalet är pressat till det yttersta. Hinna först, komma åt det mesta möjliga, hugga fatt och hala ombord över krängande skarn­däck eller läande akterbett är den enda tanke man har. Döda och levande om  vartannat hamnade på durkarna och med dem bensinkärl, klädsäckar, skaff­ningslådor, konservboxar och bråten av alla slag, bojar av järn, oljetankar, gummimadrasser, tågvirke, fendertar och mycket, mycket annat som drev om­kring från det minsprängda krigsfartyget. Som brän­ningar slog urgamla instinkter upp i eljest sävliga sinnen, liksom det lugna havet kan piskas upp till storm i nästa nu. Havet gav stora vinsten.”

Ruin talar vidare om, att man ända fram mot följande höst kunde hitta döda kroppar uppe på de kringliggande skären. ”Där har de legat bland getporsen, såsom de somnat in; under blusarna och benkläderna var köttet hopfallet eller bort­ruttnat. Lätta var de att bära, som torra fågelvettar eller soltorkade kokakor”.

 Av en besättning på 250 man blev bara ett femtiotal räddade, tror Ruin. ”Men i sanden, den fina vita sanden, som havet manglat i land på Fagerö västsida, vid randen av blandskogsbeståndet, har de döda kastats i linjegrav, i travar, tre över varandra, med endast trettio centimeter sand över de översta kropparna. Ett stort kors av gammal vinddriven plank har slagits över denna dödens sandåker. ‑‑‑‑ Här är evighetens strand för 187 sjömän. Här rann livet ut för dem. En av det andra världskrigets många ’små’ tragedier. Så liten att inte ens en notis i tidningarna haft ett ord att nämna om den.”

Den hemliga radiostationens meddelande

Efter brytningen mellan Finland och Tyskland hade ett agentnät som arbetade för tyskarna upprättat en hemlig radiostation på radiofabriken Helvars vind i Sockenbacka i Helsingfors. Stationen sköttes av den danske ingenjören Thoralf Kyrre, en äventyrare som sedermera slutade sina dagar i hemlandet under gåtfulla omständigheter. Kyrre gnistade den 27 december 1944 enligt sin egen morsedagbok, som den finländska Statspolisen en månad senare lyckades lägga beslag på, följande meddelande till Berlin: ”dt. mar. Einh. westl. P:la auf M. 164 Verwundete + 54 Gef. 2 Offz. im Hotel.”

 Det beredde inte Statspolisen särskilt stora svårigheter att skriva om detta i klartext: ”En tysk flottenhet har gått på mina väster om Porkala. 164 sårade och 54 stupade. Två officerare har förts till hotell Torni” (den sovjetiska kontrollkommissionens högkvarter).

 I Berlin kände man dock förmodligen även utan denna bristfälliga rapport till vad som hade inträffat. Den ger i alla fall en bild av vilka rykten som cirkulerade om händelsen. Vid årsskiftet 1944/1945 var det egentliga tyska riket i sin skepnad av 1937 fortfarande så gott som intakt, men ryssarna stod vid Ostpreussens portar och skulle några veckor in på det nya året välla fram som en stormflod krossande allt motstånd, vilket innebar början till det definitiva slutet för Hitlers tusenårsrike.

Den sista viloplatsen

Enligt den uppenbarligen mycket tillförlitliga skildring av ”Fagerökatastrofen” Ola Brenner ger i Ingå sockens historia omhändertogs omkring 70 överlevande. Villkoren i vapenstilleståndsavtalet gav de finländska myndigheterna inget val, fångarna måste överlämnas till ryssarna. En grupp togs direkt om hand av ett sovjetiskt krigsfartyg, medan andra transporterades med buss från Ingå kyrkby till Helsingfors för vidare befordran till Tallinn.

 Ett trettiotal sårade fördes till Ingå kyrkby, där de inkvarterades för vård på det lilla sjukhuset och i kommunalhuset. Professor Ruben Gordin, som var tf kommunalläkare i Ingå från början av december 1944 fram till mitten av januari 1945, berättade före sin bortgång att han på kvällen den 13 december åkt ut med lotsbåten för att plocka upp överlevande. Lotsen hade utrustat Gordin med en stor vargskinnspäls – det hade dittills varit tämligen milt väder, men nu hade man fått en plötslig köldknäpp, och temperaturen hade sjunkit till omkring minus tjugo. Samtidigt som man kom in med den första lasten skadade till Ingå, anlände en rysk båt – troligen från Bågaskär – med officerare som krävde att få ta hand om alla som plockats upp. Gordin vägrade dock att ge ifrån sig de svårast sårade, 6-7 marinsoldater, men efter en knapp vecka måste alla överlämnas, trots att man försökte dra ut på vården.

 De som var mest illa däran hade fått brännskador av brinnande olja, men också frysskador förekom. Andra hade fått sår av att på sina primitiva flytetyg paddla sig fram med med armar och ben i nyisen.  

Det var fråga om unga pojkar på 15-16 år, Hitlers sista bottenskrap. ”Krieg ist Scheisse” var de olyckliga ynglingarnas samstämmiga omdöme. Ryssarna vakade som hökar över att ingen undkom.

Massgraven på Fagerö fanns kvar fram till början av 1960-­talet, då skeletten grävdes upp och flyttades till den tyska soldatkyrkogården invid Furumo i Vanda. Träkorset över graven multnade småningom ned, varefter ingenting längre röjde platsens speciella karaktär. Få av dem som i dag solar sig på den välbesökta badplagen har förmodligen en aning om den tragedi som är förknippad med Fagerö. Ännu många år efter förlisningen flöt det i Ingåvattnen omkring ett slags svart gummiskrot som förmodligen härstammade från räddningsflottar.

 Den tyska soldatkyrkogården i Vanda invigdes i augusti 1963. Där vilar sammanlagt 261 stupade tyskar, av vilka de flesta härstammar från de minsprängda jagarna Z 35 och Z 36. Enligt inskriften på den minnessten man rest över händelsen bärgades sammanlagt 201 döda. Endast 21 av offren har kunnat identifieras, resten vilar i namnlösa gravar.

 Femtio år efter händelsen, vårvintern 1994, lyckades man lokalisera vraken med hjälp av en videorobot och en miniatyrubåt. De ligger på positionen 59◦31′ nordlig bredd och 24◦49′ östlig längd.

ARTIKELFÖRFATTAREN HENRIK EKBERG är pol.dr och arbetar sedan 1973 vid Schildts förlag, idag som huvudredaktör för Uppslagsverket Finland. Han är expert på finländsk 1900-talshistoria (särskilt högerextremism under decennierna mellan världskrigen) och har även ägnat sig åt lokalhistoria, bl a som redaktör för Västnyländsk årsbok 1999-2006.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2006.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!

Tillbaka till Öatlas.