6.8.2024
Den tjugonde september 2009 klev jag iland på en gammal grånad brygga på Björkös sydöstra strand. Det var en sådan där skir och klar höstdag med ännu kvardröjande sommarvärme. Den svaga havsbrisen doftade som den ska ute i havsbandet – sol, salt, tång och enris.
Det här är skärgården som finast, här vill jag stanna, tänkte jag. Och det skulle jag också göra, men det blev klart först lite senare. Det förhöll sig nämligen så, att vi lockats hit ut av en annons om att ett litet utskärsställe var till salu på den ”unika natursköna ön Björkö”. Alldeles för dyrt, förstås, sade förnuftet. Men är det kärlek vid första ögonkastet är förnuftet inte längre med, så det gick som det gick. Vi köpte stället.
Egentligen började väl allting långt, långt tidigare, redan i barndomen. Jag, uppvuxen i storstaden, tillbringade alla somrar i Snappertuna skärgård, vid fastlandskusten. Tack vare mina Hangösläktingar hade jag då och då möjlighet att komma ut på de riktigt stora fjärdarna. Den yttre skärgården fascinerade mig redan som liten. Jag var ett mycket naturintresserat barn och där ute fanns så mycket spännande att upptäcka. Det var fåglarna, tärnornas störtdykningar och de stora trutarnas dova röster. Stora flockar med allor, ejder, skrake och knipa. Jag minns när jag såg den första ruvande ejdern, hur den tittade på mig med förtroendefull blick medan jag sakta backade från boet. Jag minns ännu den stora gäddan (då fanns de ännu därute) som låg och solade sig bland blåstången ute vid Hamnskär. Jag minns gässen, svanarna och min första säl. Jag minns stenrevlarna på Jurmo och stormarna på Hangö västra. De alltför glesa besöken ut till ytterskären skapade en längtan. Det var någonting med kargheten och den nyckfulla blandningen av ljuvhet och farlighet som lockade och drog.
Under åren har besöken ute i Skärgårdshavet blivit rätt många. När barnen var små hade vi möjlighet att komma med på långa båtresor från Hangö västerut. Alla båtfararnas klassiker blev bekanta – Helsingholm, Gullkrona, Berghamn, Aspö, Jurmo. Vi skaffade så småningom en egen båt och kunde börja utforska Skärgårdshavet på egen köl. Det var alltid samma känsla. När man passerat den stugtäta västnyländska skärgården och rundat Hangö udd var man på väg. När man sedan såg Rosalalandet försvinna i öster var man framme. För oss, som helst sökte upp naturhamnar, var nationalparken ett paradis. Med vår grundgående snipa kom vi in överallt, och de vackra öde vikarna verkade aldrig ta slut. Vi skaffade snart en uppblåsbar kajak som vi hade med oss på båtresorna. Med den kunde vi utforska de där mikroarkipelagerna dit ingen vanlig båtfarare vågade sig. Tystheten, stillheten och den orörda naturen fanns där hela tiden, inom räckhåll, för oss.
Kärleken till den yttre skärgården har under åren matats på många sätt. Som lärare har jag bland annat haft förmånen att vistas ute på Kökar under rätt många lägerskolveckor. Naturen där ute, vandringarna på Kalen, storbåtsseglatserna och skötfisket gjorde stort intryck inte bara på eleverna utan också på mig. Den yttre skärgården var dessutom en fantastisk pedagogisk miljö. Här var det lätt att undervisa om livets villkor i vårt ömtåliga innanhav. Eleverna studerade vattenorganismer och lärde sig känna igen skärgårdsfåglar. De rensade strömming och inventerade strandskräp. Men när det för eleverna alltid bara blev en lägerskolvecka blev det sammanlagt arton för mig! Nu är det redan ett tag sedan sist, men liksom isräfflorna i Kökars grå klippor är stränderna, allundarna och hagmarkerna kring Hamnö för alltid inristade i mitt skärgårdsmedvetande.
Men Skärgårdshavet är ändå inte bara idyll och en plats för sorglös rekreation. Östersjön klassas som världens mest förorenade innanhav och Skärgårdshavet har fått sin andel av de oönskade gifterna och närsalterna. Skärgårdsborna, som själva i tiden levat resurssnålt och ekologiskt, uppmanas nu att inte äta strömming mer än ett par gånger i månaden på grund av anrikade miljögifter. Tjocka algmattor lägger sig som liksvepningar över flundrornas yngelplatser och i strandvattnet blommar de blågröna algerna, under bästa semestertid dessutom. Och nationalparken som ju grundades för att skydda och bevara ett unikt område! Men miljöföroreningar bryr sig inte om gränser. Vattnet och luften, och allt däri, rör sig fritt med strömmar och vindar. Varken nationsgränser eller nationalparksgränser spelar någon roll när gifter och närsalter väl kommit ut i omgivningen. Tidigare dumheter får vi nu äta upp, bokstavligen. Har vi lärt oss någonting?
Till min stora glädje verkar det i alla fall sakta gå mot det bättre. En mängd kampanjer och insatser har börjat ge resultat och många organisationer har högt uppsatta miljömål på sin agenda. Stiftelsen Baltic Sea Action Group, som sammanför myndigheter, forskare och näringsliv till åtaganden för Östersjöns miljö, är ett av många glädjeämnen. Målet är att Östersjön skall uppnå en god ekologisk status 2021. Tänk om det lyckas! Tänk om barnbarnen kunde äta strömming utan att farfar behövde tänka på dioxinerna, tänk om somrarnas algblomningar skulle bli blott gamla minnen. Om blåstången, gäddorna och flundrorna skulle finnas som förr. Tänk om.
Vår lilla stuga ute på Björkö är numera vår fasta punkt och bas för alla våra utflykter i de hisnande vackra omgivningarna, året runt. Man blir nog aldrig trött på landskapen, ljuset eller ljudmiljön därute. Vandringarna i gryningsljuset och stilla färder på havet, med kajak eller roddbåt, ger tid till eftertanke. Att sitta uppe på klipporna i sydost och se ut över sjöhävningen en lugn vårkväll ger en förunderlig ro. Gudingarnas rop ute på Bodöfjärden, orrarnas bubblanden från Degelmossen, och man sitter där med en känsla av vemod inför allt det fina. Man har ju blivit förvaltare i och med stugägandet. Har liksom fått ett slags fullmakt att vårda en liten bit av Skärgårdshavet, även om bara för en begränsad tid. Man har ett stort ansvar för en liten, liten bit av skärgården. Själv tycker jag det nästan känns lite högtidligt. Hur kan vi, under den tid jag och min familj rår om stället, bidra till att Skärgårdshavet får bevara sin särart och sin skönhet?
Vi röjer enar; när man fått bort enstubbarna, krattat undan den sura barrmattan och så småningom ser ängsväxter återvända får man sin lön för mödan. Kattfot, brudbröd, gulmåra, ängsnejlika, blåklocka – kan man ha finare rabatter? Smultron åt barnbarnen är en extra bonus. Kulturmarkerna måste vårdas om vi vill bevara biodiversiteten i parken. Kulturlandskapet därute är ju skapat med handkraft, vilket har betytt små ingrepp i naturen och småskaligt boende. Numera går det i en handvändning att förändra detta med stora maskiner som spränger, muddrar och avverkar. Men smått är vackert – speciellt ute i nationalparken. Kanske är det själviskt att önska att det tysta, orörda och otämjda landskapet ska få finnas kvar. Men det är för allt detta jag vill vara därute, med min familj. Det är därför jag är glad åt att det finns en nationalpark. Det är därför jag är en över öronen skuldsatt, men lycklig, stugägare – fångad av skärgårdshavet.
ARTIKELFÖRFATTAREN KRISTER WELANDER är PeM och lektor i biologi och geografi vid Källhagens skola i Lojo. Därtill företagare, frilansskribent och skärgårdsentusiast.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2014.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!