6.8.2024
Det är nästan exakt fjorton år sedan jag för första gången satte min fot på Jurmo. Vi åkte ut i januari och mina förväntningar var inte speciellt stora. Å andra sidan hade jag ingen aning om vad man kunde förvänta sig av ett besök på en ö i den yttre skärgården vid denna årstid. Ön gjorde omedelbart ett stort intryck på mig.
Väl framme vid stugan som vi hade hyrt av Klas Mattson, var det natt och stjärnhimlen öppnade sig på ett sätt jag aldrig kommer att glömma. I det ljusförorenade Åbo/St Karins-området finns inga lika mäktiga stjärnhimlar.
Efter denna första gång har jag regelbundet besökt Jurmo; det brukar det bli två besök per år. Under vår och höst.
Orsaken varför jag efter så många år ännu fascineras av ön är svårt att förklara. En av huvudorsakerna måste vara själva landskapet och öns läge. Under varje besök slås jag av känslan att komma bort och samtidigt att komma ”hem”. Jag har i tiderna via föräldrarnas utskärsstuga i södra Österbotten fått kontakt till skärgårdsnatur. Att vara omringad av havet är väl något jag på sätt och vis präglats på, liksom andra kustsvenskar. Genom att läsa dagböckerna som finns på Mattsons stugor är det lätt att se att det finns många andra naturentusiaster och -fotografer som årligen vallfärdar till Jurmo.
De bilder som jag tar på Jurmo gäller främst landskap, både med horisont och utan. De senare kallas av landskapsfotografer för ”intima landskap”, där det gäller att dokumentera detaljer i ett landskap som inspirerar.
Jag har besökt Jurmo under en stor del av året, förutom under juni, juli och november. Det här går kanske dåligt ihop med mitt fjärilsintresse, men i juni och juli brukar stugorna vara så fullbokade att det inte är lönt att ens försöka.
Jurmo är en ganska karg ö, och jag har som en lekman på området fått den uppfattningen att populationerna av dagfjärilar inte är särskilt stora. Bland dagfjärilarna torde det inte finnas några speciellt stora rariteter, antagligen delvis på grund av biotopen och att växtligheten inte är så mångsidig. Men som sagt, jag har ju inte erfarenhet av ön under de sommarmånader då fjärilarnas flygtid är som bäst. Det är under månaderna augusti och september som jag främst har kunnat studera och fotografera fjärilar.
De arter som jag har kunnat följa med är bland annat amiral (Vanessa atalanta), tistelfjäril (Cynthia cardui) och mindre guldvinge (Lycaena phlaeas). Amiralen har för mig blivit något av en typart för Jurmo. Enda sedan jag lyckats få syn på dem vid ett kärr på öns södra sida har jag försökt få bilder av amiralerna.
Andra trevliga arter som jag träffat på några gånger är sandgräsfjäril (Hipparchia semele) och kamgräsfjäril (Coenonympha pamphilus), men har väldigt få observationer av sådana stora artsläkten som blåvingar och pärlemofjärilar.
Sandgräsfjärilen som jag fick syn på vid berget nära hamnen var en trevlig överraskning. Vi väntade på förbindelsebåten Eivor tillbaka till Pärnäs, då jag nästan trampade på något som snabbt flög iväg. På något sätt hann jag registrera att det var en fjäril, men arten hann jag inte på något sätt bestämma. Jag gick åt det håll jag tyckte att den flög, och hade tur med att en gång till få syn på fjärilen.
Av alla dagfjärilar som jag har sett måste nog sandgräsfjärilen ha en av de bästa kamouflagefärgerna. Jag kommer ihåg möten med denna art på Åland, där jag bodde tidigare, då jag flera gånger tappade den ur synfältet på en sekund. Om fjärilen håller ihop vingar t ex då den landar i ett stenigt landskap blir den mer eller mindre osynlig.
Det var som sagt roligt att få syn på arten också på Jurmo.
Landskapet på Jurmo är något enastående och jag rekommenderar ön för natur- och fotointresserade. Fjärilarna som ibland dyker upp på överraskande ställen blir väl på sätt och vis pricken på i:et för mig. Nästa gång blir det maj 2014, jag kan knappt vänta tills dess.
ARTIKELFÖRFATTAREN ROGER SJÖLUND är ekonom, styrelsemedlem i BioFoto Finland och verksam inom fotobranchen.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2014.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!