8.8.2024
Laxön är sammanvuxen med ön Lamalot som utgör den yttersta spetsen av Vexalahalvön i Nykarleby, Österbotten. Idag med vägförbindelse sedan ett tiotal år tillbaks.
Hur länge fisket som näringsfång bedrivits på Laxön känner man inte med säkerhet till, men 250 år handlar det säkert om. En gammal och nu förfallen hamnplats, samt ruinerna efter ett boningshus, talar sitt tysta språk.
Före 1830 talet fiskade man med små nät och primitiva fiskeredskap. I mindre utsträckning fiskades med skötar. Detta fiske bedrevs av Vexalabor som rodde dit med små båtar och vistades där från mitten av augusti till slutet av oktober.
Laxfisket har dock varit huvudsaken, eftersom platsen fått sitt namn av det.
Den person som var först med att som yrkesfiskare vistas på Laxön en hel sommar hette Nils Damberg och var hemma i Munsala.
Han medförde getter som husdjur. I brist på lämpliga uthus fick de hålla till i förstugan. När en fiskare från Larsmo övertog fisket på Laxön, måste han först skyffla bort getspillningen från tröskeln och förstugan.
Fiskaren var från Sudens hemmansnummer i Larsmo och hette Erik i förnamn, men i Vexala började man allmänt kalla honom för ”Sudden”. Själv ville han kallas för ”laxfiskarn”, han höll på sin värdighet, och såg Sudden som ett skällsnamn.
Med hustru och dotter bodde familjen, utan ko, året runt på Laxön. Under de förhållandena var han tvungen att varannan vecka ta en kälke och fara för att proviantera. I en fjärding tog han surmjölk för två veckor framåt. Till Vexala är det omkring 14 km.
I längden blev detta besvärligt och han byggde ett fähus åt sig. När det var färdigt skaffade han en ko och byggde en foderlada. Med dotterns hjälp släpade han stockar till de båda byggena från skogen och uppförde dem helt ensam. Ett gott exempel på forna dagars härdiga, sega och hantverkskunniga skärgårdsbor.
Sedan Sudden blev bofast klarade han sig ganska bra ekonomiskt.
Under Krimkriget 1854-56 låg engelska krigsfartyg utanför Laxön och gubben bytte med lax till sig till både brännvin och konjak. I stugans källare förvarade han sina starkvaror. Nu började herrarna i staden gärna hälsa på Sudden för muntra kalas. Under ett sådant besök hade stadsherrarna klandrat honom för att han hade en båt från föregående sommar som inte ännu inte var färdigbyggd.
Sudden hade då ilsknat till och svarat att ”Inte växer det åtminstone hallon i den”!
Saken var den att stadens herrar i tiden på Alörns skeppsvarv i Nykarleby haft ett fartyg under byggnad som gick så långsamt att hallonbuskar hade börjat växa i bygget (som ligger till grund för berättelsen ”Augustas hallon” av Zacharias Topelius).
Sudden började sedan fiska med djupnät och fisket blev mer givande. Han fick rikligt med lax och storsik. Hittills hade han inte erlagt något arrende för fiskevattnen, men lagmannen på Domarbacka fick ögonen på honom och krävde att han årligen skulle erlägga två lispund lax i avgift. Det var han också villig att göra.
På sin ålderdom levde Sudden sedan som rotehjon i Vexala.
Fisket på Laxån övertogs av Jakob Nissas (Fogel) från Vexala. Han bedrev fisket i huvudsak på samma sätt som Sudden, men upphörde snart då fisket försämrades. En tid efter vistades Karl Smeds som fiskare på Laxön, även han Vexalabo.
Från denna tid finns tillförlitligare uppgifter om fiskarlivet på Laxön. Vexala byamän yrkade nu på att fiskerätten till Laxön skulle gå på offentlig auktion. Detta blev kutym från och med 1868.
Eftersom lagmannen på Domarbacka hade rätt att fordra arrende, måste även byamännen få rätt till gemensamt fiskevatten på Laxön. Arrendeavgiften blev 135-140 mk i året och arrendetiden fem år.
På den här tiden fanns det inte grövre fiskegarn att tillgå i handeln när ryssjorna skulle bindas. Garnet måste spinnas av rysk hampa och det blev bråttom för gummorna att spinna hampgarn under vintern. Gubbarna å sin sida hade fullt upp att laga sina fiskebragder i ordning för sommaren.
Fiskarna på Laxön fick nu ymnigt med sik och lax men medelpriset var endast tre mark lispundet. Någon iskällare fanns inte på Laxön, man trodde att det var omöjligt att bevara isen under sommaren.
Istället var man tvungen att två gånger om dagen ro till Nykarleby med fisken för att den inte skulle förskämmas.
Siken saltades och såldes om vintern. Då kom nämligen fiskuppköpare och slumpade upp lasstals med saltad sik som sedan avyttrade i någon större stad, t ex i Tammerfors och i Vasa. Priset var tre mark lispundet. Detta var ett dåligt pris men man var tvungen att salta den för att åtminstone få något. Nykarleby kunde ju inte konsumera färsk fisk i obegränsade mängder under sommaren.
År 1870 var ett gott laxår. Anders Johansson och Anders Helsing fick elva stora laxar på en gång i ett djupnät. Men då var laxen så billig att det inte lönade att sälja den i Nykarleby, därför for de till Vasa med häst och sålde för tre mark lispundet.
Under tio år var fisket givande men priset dåligt. Det var svårt att hitta avsättning för fisken och järnväg fanns ännu inte upp till Österbotten.
Sedan upphörde siken att komma och även laxfångsterna blev klena. Strax efter midsommar begav sig gubbarna till Stubben på strömmingsfiske medan deras kvinnfolk stannade med korna på Laxön.
Senare blev emellertid sikfisket bättre. Då arrendet samtidigt steg till 170 mk i året ansåg gubbarna att det inte längre lönade sig med fisket på Laxön där de hade fiskat i 15 års tid. År 1883 överlät de det nöjet åt andra.
När det åter blev ny auktion inropas fiskrätten till Laxön av sjömannen Simon Sundell och bonden Johan Skrifvars, för fem år framåt. Arrendet blev nu något över 200 mk i året.
Samma år kom nya storryssjor i bruk, man har fått höra att sådana användes i Larsmo och det gällde att skaffa sig likadana. Nu fanns även grövre och finare bomullsgarn i handeln och de nya storryssjorna bands för hand. Detta gjorde att fisket blev mera givande för många år framåt.
Den gamla stugan på Laxön var nu så pass dålig att den måste byggas om. Påföljande år, 1884, byggde Vexala byamän en ny stuga åt fiskarna. Den gamla stugan hade haft små blyinfattade fönster och murbandet kring spisen hade bestått av en vinkelväxt trädrot. Både grytarmen och dess fäste var av trä. Dessa bevaras ännu idag på Laxön som minnen från en svunnen tid.
När arrendetiden gick ut, och auktion förrättades, inropas Laxön på nytt av Simon Sundell för en femårsperiod. Till medhjälpare och kompanjoner tog han Erik Johansson och Nils Helsing som tidigare fiskat tillsammans. Nu fick de även bättre avsättningsmöjligheter för sina produkter. En fiskuppköpare från Björneborg, som hette Södersund men kallades för Björneborgaren, började regelbundet komma en gång i veckan med sin segelskuta för att köpa upp fisk. Han betalade bra, särskilt för siken som var rensad och gravsaltad. På torget i Vasa hade han en särskild person som sålde vidare. När fiskpriset steg kunde fiskarna på Laxön under en period förtjäna upp till 2000 mk.
Efter den vanliga femårsperioden skulle åter fiskevattnet gå på offentlig auktion. Simon Sundell hade igen det högsta anbudet och fick Laxöns fiskevatten för fem år framåt. Även nu hade han samma personer som medhjälpare.
Erik Johansson och Simon Sundell var nu gamla män. När det mödosamma och ofta nog farofyllda arbetet krävde nya och unga krafter tog de sig drängar, Edvard Andersson och Karl Fogelström.
Att ta upp en storryssja under hård storm var ett farligt arbete som fordrade både uthållighet och påpasslighet.
En gång var det nära att de alla skulle ha fått sätta livet till under ett sådant arbete. Det var augusti och ryssjorna var utlagda när det plötsligt drog ihop till ett häftigt oväder med en hård sydväststorm. Åskan mullrade och blixtarna lyste upp havet som vältrade sig i skummande raseri. Nu förstod alla att de dyrbara fiskbragderna skulle slås sönder av brottsjöarna om de inte snabbt kunde bärga dem. Det var ett riskabelt företag och det gällde att handla raskt.
Eftersom fiskuppköparen från Björneborg för tillfället befann sig på Laxön lovade han att komma med. Så bar det iväg. De var nu fem man i båten och Björneborgaren som var en stark man satte sig i fören och rodde. Men just som man lyckats ta sig fram till ryssjan och börjat hala in den kom en väldig våg störtande över båten med en fruktansvärd kraft framifrån. Detta hade till följd att båtens akter pressades under vatten. På ett ögonblick fylldes den med vatten och stjälpte över ända.
Alla hamnade i det skummande vattnet. I den svåra sjögången snurrade båten runt varför det var omöjligt att hålla sig fast. I synnerhet de gamla fiskarna Johansson och Sundell, som förövrigt var klädda i långskaftade stövlar och oljerockar, hade svårt att klara sig.
Vinden låg emellertid mot land, avståndet dit var omkring 300 meter, och småningom drev de mot land i fräsande brottsjöar som våldsamt slog mot försåtliga stenar och klippor. I varje ögonblick hotades de att krossas mot dem.
Karl Fogelström, som var ung och simkunnig, hjälpte de båda gamla iland men både Johansson och Sundell var då så medtagna att man måste bära dem på skötbåren till stugan.
Detta äventyr, som dess bättre avlöpte utan människooffer, blev deras sista. Erik Johansson och Sinon Sundell beslöt nu att inte mera trotsa havet och vågorna vid Laxön. De hade båda under många år utkämpat heta duster mot stormar och farligheter av olika slag. Simon Sundell sålde sina fiskeredskap åt Björneborgaren och Erik Johansson sålde sina tillhörigheter till bonden Anders Jakobsson.
Båda hade fått nog av havet, gladdes åt räddningen och flyttade därifrån.
Under de följande fyra åren var fisket utmärkt och fiskpriset steg. Björneborgaren Södersund började nämligen betala 60 penni per kg för storsik och 25 penni för småsik. Laxpriset varierade. Förtjänsten under dessa år blev rätt bra, och vida omkring spridde sig ryktet att Vexala bys vatten var särdeles fiskrika.
Vid nästa auktion infann sig därför fiskare från andra byar, särskilt från Monäs som ville komma åt Laxön. Men byamännen i Vexala förklarade att inga ”utbölingar” skulle tillåtas att ropa in Laxön eller andra fiskeplatser inom deras område.
Endast bybor skulle få komma i fråga.
Längs hela Vexalalandet kom det nämligen rikligt med fisk under denna tid.
Laxön inropades nu för 3000 mk i året av bonden Johan Backman som också inropade Båthällans och Krokesunds fiskevatten för 1000 mk vardera. Men då han inte själv bedrev fiske som huvudnäring, överlät han Laxön åt Anders Andersson (berättaren om Laxöns historia) samt åt Wilhelm Sundell för 2700 mk i året. Johan Backman tog i stället ”in” på de andra fiskeplatserna som han överlät åt andra personer.
År 1898 kom Laxö-Anders som fiskare till Laxön, men det var ingen lysande början. Det första året på Laxön måste betecknas som ett dåligt år. Inkomsten från fisket första sommarn steg endast till 3000 mk. När arrendet och en dränglön måste erläggas blev behållningen inte stor, men under de följande fyra åren var fisket mera givande.
Wilhelm Sundell fiskade endast ett år på Laxön. Han sålde sina fiskebragder till Erik Johan Holm som nu blev kompanjon med Laxö-Anders.
Nu blev fisket något bättre. I synnerhet under det fjärde året som Holm vistades på Laxön, kom det rikligt med lax. Som exempel kan nämnas att det en gång kom femton stora laxar i en ryssja och sex i den andra. På en gång hade de 21 laxar i båten, sådant hände mycket sällan.
Vid den följande auktionen ropade Erik Johan Holm in Båthällan och flyttade dit. Laxö-Anders behöll Laxön och tog dit en dräng. Det blev även ett gott år med sikfångsten.
En fiskare kan nästan alltid räkna med att på Alexanderdagen den 12 september skall det gå stora stim. Så hände även nu och det kom på en gång 500 kg sik i två ryssjor. Största delen var småsik och priset för den var endast 30 penni per kg.
Under en längre tids vistelse på Laxön har det förefallit som om de goda åren skulle komma periodvis. Efter ett gott år har de följande blivit sämre. Det är väl naturens lag.
En fiskare må göra sitt bästa, men han kan inte tvinga lax och sik i sina bragder. Det är väl som en gammal fiskare en gång yttrade om detta med att en fiskare aldrig har blivit rik: ”Bjud till så bra du kan, men du är fattig ändå. Och bjuder du inte till, så säger folk att du är lat”.
Mycket skulle finnas att berätta om dessa händelserika år. Artikeln ”När Laxö Anders väntade ut ryssarna” är ett exempel, som beskrivs i en annan artikel i detta nummer.
På grund av sitt geografiska läge var Laxön en plats där man även kunde följa med de historiska händelser som präglade tiden.
Efter de turbulenta åren runt självständigheten började mystiska motorbåtar visa sig och höras i vattnen kring Laxön. Det var smugglare som hämtade kaffe och kakao från Umeå. Och när denna smugglingstrafik efter någon tid avstannade vidtog spritsmugglingen. Den var om möjligt ännu livligare. Spritskutorna syntes vid klart väder ända till Laxön där de låg vid tremilsgränsen för ankar nordost om Helsingkallan.
Så gick åren, det ena efter det andra, men de fiskerika åren tycktes inte komma igen. När arrendet 1932 höjdes till 5000 mk ansåg Laxö-Anders att det var för högt och slutade med fisket på Laxön. Han hade under en tid på 33 år prövat på ljuvt och lätt, sett lyckan komma och gå och utstått mången kamp mot storm och vågor och andra besvärligheter. Vilan kunde vara nog så behövlig men hans kära Laxö var i alla fall en plats dit hans tankar ofta gick, förknippade med många minnen.
Idag skulle nog Laxö-Anders inte längre känna igen sig på Laxön. Moderna, välbyggda villor kantar stränderna och bilväg går ända ut på det gamla gårdstunet. El-ledningar ser till att kylskåp och frysar, tv, datorer och mobiltelefoner fungerar överallt.
Hans efterträdare som fiskare på Laxön, Axel Holm och Anders Sundell, är också sedan länge hädangångna.
Men fiskevattnen finns kvar. Vid auktionerna, som ändrade form så att de som innehaft fiskerätten hade företräde till nästa period, kunde motsättningar komma i dagen. Året runt boendet på Laxön har upphört.
Periodvisa fiskare var Karl Sundholm och Runar Blomqvist, senare Otto Andersson, Roger Nyman och Anders Åkerman. Jalle Blomqvist, den sista av skrået, byggde sig en egen stuga på Laxön.
Laxö-Anders stuga, där Tysklandsfararna hade vilat upp inför avfärden över havet, har flyttats hundra meter mot nordost och hotas av rivning. På den gamla grunden byggde Anders efterträdare en ny stuga.
Idag fiskar bröderna Bertell på de gamla fiskevattnen vid Laxön, men har sin fasta boplats på Grundön.
Om fiskeplatsen, mänskorna, händelser och äventyr har lokalhistorikern, byaforskaren och skribenten Henrik Dumell på Grundön berättat. Han är f d farmare, fiskare och jägare och på så sätt en arvtagare till alla dem som här vistats och fått sitt levebröd i kamp med havet.
ARTIKELFÖRFATTAREN LARS PENSAR är pensionerad lärare från Nykarleby högstadieskola. Lokalhistoriker intresserad av sjöfart, personhistoria, bebyggelse samt Ny-Tv produktioner och skärgårdsprogram.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2015.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!