14.8.2024
Föreliggande uppsats kommer, utgående från ett personporträtt, att belysa dels hur samhällsutvecklingen påverkar livsvillkor, dels brytningen mellan gammalt och nytt. Den bakomliggande frågeställningen är: Hur förvaltas ett arv? I detta sammanhang ska ordet arv inte så mycket ses som en fråga om tillgångar, utan är snarare en fråga om att föra traditioner vidare och upprätthålla det som tidigare generationer byggt upp.
Grundsunda by, i den åländska skärgårdskommunen Vårdö, var fram till mitten av 1800-talet ett representativt exempel på hur de flesta skärgårdsbyar hade sett ut och fungerat i flera generationer. Byns invånare livnärde sig i huvudsak på jordbruk och en del husbehovsfiske. I byn fanns sex gårdar, av vilka den som kommer att behandlas i detta arbete, Utby, var en av de två större.
Bondeseglationen viktig
På 1860-talet kom ett betydande tillskott till det åländska näringslivets utveckling, bondeseglationen. Redan tidigare hade ålänningarna bedrivit en ganska aktiv husbehovsseglation, främst till Stockholm, för att sälja fisk och ved. En skärpt svensk tullpolitik på 1840-talet gjorde att man nu tvingades att göra nya satsningar, vilket ledde till bondeseglationen. Man byggde större fartyg såsom t.ex. skonertar, briggar och barkskepp och började segla till hamnar i Nordsjön samt även ut på världshaven. Fartygen byggdes och ägdes av partrederier. Ett partrederi drevs av bönder som hade andelar i skepp, oftast i flera olika skepp för att minska på den ekonomiska risktagningen i samband med haverier. Som skeppare och kaptener på skeppen verkade självlärda bönder och besättningarna utgjordes av bondsöner, torparpojkar och drängar. Bondeseglationen hade sin guldålder 1860-1875 och upphörde helt vid tiden före första världskriget. Verksamheten fick en stor betydelse för ekonomisk utveckling och framväxt av åländsk sjöfart.
Gården Utby
Vårdö kommun, och då främst byarna Grundsunda och centralorten Vargata, kom att utgöra en av de kommuner där bondeseglationen var mycket betydande. I den lilla byn Grundsunda kom man att driva sjöfart med tio skepp. En av dem som var med i denna process var skepparen Gustav Adolf Wennström (1836-1929), G. A. Wennström var driftig och framgångsrik och blev skeppare, redare och handelsman i samband med bondeseglationen. Kring 1880 övertog han gården Utby och utvecklade dels jordbruket och dels byggde han upp en butik/lanthandel, som i grunden var till för att utrusta de tre fartyg han hade andelar i. Gården Utby med butik var alltså det ställe som sonen Harald Valentin Wennström (1885-1964) fick överta 1929. Harald och hans verksamhet kommer att utgöra grunden för denna uppsats.
Plikten att stanna hemma
När Gustav Adolf Wennström dog 1929, delades gården mellan hans fyra barn. Gården var 1929 relativt stor men delades nu upp i fyra delar i ett normalt arvsskifte. Harald Wennström var den som övertog huvudbyggnaden med därtill hörande byggnader; ladugård, butik, uthus och saltmagasin. Till detta kom också en del mark och delar av holmar. De tre övriga syskonen, en bror och två systrar, fick sina andelar främst i form av mark. Haralds äldre bror, Fredrik Wennström, hade förutom obligatorisk fyraårig folkskola, gått i elementarskola i Mariehamn och sedan blivit sjökapten efter sjöfartsskolning i Vasa, och att detta faktum troligen bidrog till att Harald fick ta över gården.
Tidningen Åland skriver i samband med Haralds 60-årsdag 03.04.1945: ”Liksom nästan varje Vårdö-yngling kände även han (Harald) en gång havets lockelser ut till äventyr, ut till livet. Men då hans äldre bror redan valt sjömansyrket och någon yngre bror inte fanns, bjöd plikten honom att stanna hemma för att en gång överta gården med därtill hörande, av hans fader i många år bedrivna lanthandel.” Harald själv fick aldrig gå någon annan utbildning än den obligatoriska folkskolan. Troligen kan man, dels i tidningens text och dels i intervjuer jag gjort, se en viss ovilja att ta över jordbruket. Åtminstone kan man se något av den bild som denna uppsats vill visa, nämligen att Harald antagligen ville göra något annat av sitt liv.
Ingen efterträdare
Harald hade redan före 1929 skött om gården och butiken. Till sin hjälp hade han sin hustru sedan 1915, Agda Maria Wennström (1885-1977). Hon var Haralds kusin och kusingifte var redan under denna tid ganska ovanligt.
Nedanstående redogörelse för verksamheten på gården och i butiken bygger till stor del på intervjuer med jordbrukaren Åke Karlsson, från grannbyn Listersby, samt sjökaptenen Kurt Eriksson från Grundsunda.
Den bild som vuxit fram är att Harald inte gav jordbruket hela sin själ, utan att för den skull ha misskött det. En orsak till detta var antagligen att Harald och Agda aldrig fick barn. När en granne påpekade att taket på ladugården borde repareras, lär Harald ha svarat: ”För vem skall jag laga taket?”. Han kände säkert en viss vanmakt över att inte ha någon att föra gården vidare till. Man bedrev dock ett normalt jordbruk och fick ut de produkter man behövde för det egna hushållet, mat till sig själva och djuren, men det räckte inte till försäljning. En annan orsak till att jordbruket blev något åsidosatt var tidsbrist. Harald engagerade sig tidigt starkt i kommunala frågor och de uppgifterna tog mycket kraft och tid. Han lejde ganska ofta folk för att utföra gårdssysslor, vilket inte var alltför vanligt på den tiden. Ovannämnde Åke Karlsson var själv vid ett flertal tillfällen arbetskarl på Utby och berättar att ”Harald betalade skäligt och med ordning för utförda sysslor”. Vidare nämner han att ”Hästarna på gården nog fick tillräckligt med mat men inte alltid tillräckligt med motion”. Denna kommentar förstärker intrycket av att Harald gjorde vad han skulle men inte mer i fråga om gårdens skötsel.
Harald var traditionsbevarande i den meningen att han kallade folk från byn till slåtter, s.k. slåttertalkor. Dessa tillfällen såg byfolket fram emot för då bjöds det på rejält med mat och t.o.m. några supar. Vid slåttertalkorna gick Harald ofta klädd i vit kostym och hatt och han deltog inte alltför aktivt i arbetet. Detta torde inte ha berott på högfärd eller lättja utan mera på att han ville bevara något av äldre tiders sociala traditioner och spela rollen av husbonde. Möjligen var det arvet efter fadern som låg till grund för detta.
Från uppgång till fall
Den butik som fadern startat för att utrusta sina skepp får i detta arbete stå som det kanske tydligaste exemplet på hur samhällsutvecklingen påverkar människors livsvillkor.
Precis som i fallet med gården, var Harald redan en bit in på 1900-talet involverad i skötseln av butiken, för att från och med 1929, tillsammans med Agda, sköta verksamheten. I samband med butiksverksamheten fick Harald lära sig att handha redovisningsuppgifter, vilket fick stor betydelse för hans kommunala engagemang.
Från att ha varit en sorts skeppshandel blev butiken i och med bondeseglationens slut allt mer en bybutik/lanthandel redan under den tid då fadern Gustav Adolf drev den. Butiken betjänade givetvis Grundsunda by men också grannbyar, av vilka några låg på holmar i närheten av Grundsunda. Troligen gav butiken under 1920- och 1930-talet en hygglig avkastning.
Att butiken inte kan ha varit särskilt stor visar följande lilla episod. En ung man begärde en gång att få köpa ett kilo köttfärs och fick då svaret: ”Tokpojk, ska du köpa slut på hela lagret?!”
Byns befolkning hade i samband med bondeseglationen ökat och var under 1930-talet uppe i ca 80 personer. Enligt Åke Karlsson och Kurt Eriksson skötte Harald och Agda butiken ansvarsfullt med Agda som den något mer ekonomiska, på gränsen till snål, medan Harald inte alltid var så noga med kontant betalning. Det var t.ex. fullt möjligt att få handla också på söndagar även om de egentligen var vilo- och helgdagar. En viss nedgång i verksamheten torde ha inträffat från och med 1936, då man byggde en ny väg till centralorten på Vårdö, byn Vargata, där det vid denna tid fanns hela tre butiker. Fram till 1936 hade man haft en lång omväg till Vargata men nu blev det betydligt närmare och konkurrensen från butikerna i Vargata var säkert kännbar. En annan faktor, som påverkade lönsamheten negativt, var andra världskriget då varubristen av förklarliga skäl var omfattande. Störst påverkan fick dock den utflyttning, som tog fart under slutet av 1940- och början av 1950-talet. Denna utflyttning, både till fasta Åland och till Sverige, var vanlig i de flesta åländska skärgårdskommuner under denna tid. Förbättrade kommunikationer till fasta Åland med reguljär färjförbindelse, bidrog också till avtagande handel i Grundsunda. Harald höll butiken öppen till 1960 men de sista åren skulle man kunna beskriva som en längre tids utförsäljning, då nya varor inte togs in i någon större utsträckning. Dessutom började Harald nu känna av åren och butiken lades ner. Ovanstående redogörelse för verksamheten på gården och i butiken visar på att var för sig skulle de inte ha räckt så långt men kombinerade gav de troligen en hygglig inkomst och levnadsstandard för Harald och Agda. Man kan kanske säga att arvet efter fadern, dels p.g.a. privata och dels p.g.a. yttre omständigheter (samhällsutvecklingen), inte var helt lätt att förvalta.
Harald var kommunen
Redan i ganska ung ålder hade Harald engagerat sig i kommunens skötsel. I de olika kommunprotokoll, som finns i Ålands landskapsarkiv, nämns han redan 1914 som ledamot i kommunalnämnden (senare kommunstyrelsen). Från och med 1919 och fram till 1961, med undantag av sex år, var han sedan ordförande i kommunalnämnden. Dessutom var han medlem i flera andra kommunala nämnder och kommittéer, av vilka den tidens socialnämnd, fattigvårdsstyrelsen, låg honom varmast om hjärtat. Även om protokollen givetvis innehåller andra namn och flera personer säkert gjorde stora insatser, är den bild som vuxit fram att Harald mer eller mindre var kommunen. Även de muntliga källor som använts för denna uppsats tyder på att han var något av en ”allt i allo” i kommunen. I samband med skötseln av butiken hade han förstås fått lära sig bokföring och därför var det naturligt att han också skötte kommunens bokföring.
När Harald fyllde 60 år skrev Tidningen Åland 03.04.1945: ”I tjugo års tid har han uppburit och bokfört de medel, som för finansieringen av kommunens affärer varit behövliga. Lika många år ha de vid samhällsstegens fot stående hjälpbehövande av honom erhållit de medel, varförutan de ej kunnat uppehålla livet.”
Enligt Richard Boman, som 1961 tog över efter Harald som kommunsekreterare, skötte Harald sina uppgifter noggrant och ansvarsfullt. De kommunala uppgifterna var i hög grad ideellt arbete. Enligt Boman var den ersättning Harald fick i slutet av 1950-talet 14 000 gamla mark per månad (idag ca 23 euro).
Kommunalmöten hemma
De flesta mötena hölls hemma hos Harald eftersom kommunen inte hade några egna fastigheter förrän i slutet av 1950-talet. Protokollen skrevs för hand, oftast av Harald, eftersom varken Harald eller kommunen hade någon skrivmaskin. Dessutom hade man ingen räknemaskin så även räkenskaperna sköttes för hand. Ironiskt nog står det i ett protokoll från kommunalstyrelsens möte 1961, endast några veckor efter att Harald slutat som ordförande: ”Vid köp av skrivmaskin och räknemaskin till kansliet bestämdes att initierad skulle rådfrågas före anskaffningen. Maskinerna skulle dock inte få vara alltför dyrbara” (Kommunalstyrelsens protokoll 17.04.1961).
Några speciella och humoristiska händelser, återgivna av Richard Boman, får här bidra till att bygga upp bilden av Harald i kommunens tjänst. När kommunen skulle satsa på en ny skola 1957, motsatte sig Harald detta mycket hårt. Han yttrade på ett möte: ”Kommun kommer på kommun”. Med detta anspelade Harald på att det var för dyrt och att kommunen skulle hamna i samma situation som de personer han hjälpte i fattigvårdsstyrelsens regi.
Lånade åt kommunen
I slutet av sin aktiva tid i kommunen skulle Harald betala ut en större summa pengar för kommunens räkning. Av misstag lyfte han pengarna från sitt eget konto, vilket grämde honom mycket. Samtidigt var detta kanske ett bevis på det som Kurt Eriksson kommer ihåg, nämligen att Harald ibland gick in med egna medel (lån) när kommunens kassa var tom. Harald skötte säkert bokföring och ekonomiska transaktioner på ett föredömligt men personligt sätt. En tid efter att Richard Boman tillträtt tjänsten som kommunsekreterare 1961, hittade han två miljoner gamla mark (idag ca 3 300 euro) på ett konto som ingen hade haft vetskap om. År 1961 var detta ingen föraktlig summa, som väl behövdes till kommunens ökande utgifter.
Haralds engagemang i kommunen kan delvis förklaras med hans kunnighet i bokföring och det förtroende han byggt upp som handelsman, folk litade på honom och såg upp till honom som en ”rejäl karl”. En annan orsak var kanske att han tack vare de kommunala uppdragen fick chansen att komma bort från jordbruket och ägna sig åt frågor och verksamheter som intresserade honom.
Respekterad centralfigur
Detta avsnitt vill visa en bild av Harald i det samhälle han levde och verkade i. Denna bild har vuxit fram dels med hjälp av de gjorda intervjuerna, dels genom att studera den verksamhet han bedrev på gården, i butiken och i kommunens tjänst. Jag drar här även en del egna slutsatser om hur Harald var som person.
Harald åtnjöt en stor respekt både i det lilla samhället, byn, och även i det litet större, kommunen. I byn var det säkert litet ”fint” att det fanns en butiksinnehavare och det faktum att Harald skötte butiken med ordning och reda bidrog till respekten. En kanske större orsak till respekt var hans engagemang i kommunen. Återkommande omdömen om Harald i kommunala sammanhang är plikttrogen och ansvarsfull. Ett bevis på att detta stämmer är det faktum att han blev kommunen trogen i drygt 40 år.
Harald var mycket social och en verklig sällskapsmänniska. Ett exempel är de ovannämnda slåttertalkorna. Vid dessa och andra liknande tillfällen levde han upp och invånarna i byn såg fram emot när Harald kallade till sådana sammankomster. Han var alltid noga med att upprätthålla en viss stil och gick ofta elegant klädd. En handelsman och husbonde skulle uppträda på det sättet. Som en litet negativ följd av det sociala livet kan man se Haralds förhållande till alkohol. Han drack en hel del och detta var något av en officiell hemlighet i byn. I samband med arbetet på åkrar och ängar sades det att ”Harald gärna gick i diket för att få vätska”. Han bjöd gärna på en eller flera supar i olika sammanhang och tog säkert en del själv. Bland annat berättas om när det under andra världskriget kom skeppslaster med salt till butiken. Då kallade Harald ihop manfolket i byn för att bära iland saltsäckarna. För varje säck som bars in bjöds det på en sup. Haralds inköpsresor för butikens räkning till bland annat Mariehamn och Åbo blev också omtalade i byn. Under dessa resor bjöds och representerades det frikostigt.
Anlag för idrott
Betonas skall dock, att samma källor som redogjort för Haralds festande samtidigt varit noga med att poängtera att det inte var fråga om missbruk eller att det någonsin skulle ha gått för långt. Ett bevis på detta är kanske det faktum att Harald långt upp i åren var mycket vältränad och atletisk. Bland annat skriver Tidningen Åland 03.04.1945 i samband med Haralds 60-årsdag: ”Skulle Harald Wennström ha varit född 30 år senare, hade han säkert blivit en idrottsman av internationella mått och i synnerhet på löparbanorna kommit att sätta rekord. Att han en sommarmorgon, då han var i 50-årsåldern, kom hem från slåtterarbetet med en levande hare under armen, berättande för sin häpna hustru att han sprungit fast den, torde nog illustrera detta påstående. Gör efter det, ni storlöpare av i dag.
” Ett annat roligt exempel på Haralds goda form och idrottsintresse är att han kunde ”hänga flagg”, vilket innebar att han kunde ta tag i spisståndaren (järnstång som höll upp spiskåpan) och dra upp kroppen i horisontalläge. Detta gjorde han ofta i samband med bjudningar eller för byns barn och ungdomar. Harald skulle säkert ha varit aktiv i en idrottsförening om en sådan skulle ha funnits på Vårdö under de första årtiondena av 1900-talet.
Om Harald saknade möjligheter till idrottsverksamhet var det säkert det samma med möjligheterna till skolning. Han hade endast gått den obligatoriska fyraåriga folkskolan men skulle gärna ha fått möjlighet till vidare utbildning. Traditionen med att någon skulle ta över gården satte troligen stopp för sådana drömmar. Det kommunala engagemanget var kanske en form av ersättning för studier och den intellektuella verksamhet han saknade. I kommunens tjänst fick han i alla fall utnyttja den kunskap i bokföring han hade erhållit i samband med butikens skötsel.
Barnlöst äktenskap
Några ord om Haralds hustru Agda, är även på sin plats i denna berättelse. Agda hjälpte förstås till med gårdens skötsel i form av hushållssysslor och i jordbruksarbetet men framför allt var hon mycket aktiv i butiksverksamheten, dels med butikssysslor, dels med bokföringsuppgifter. Äktenskapet var enligt källorna lyckligt, men som tidigare nämnts barnlöst, vilket säkert påverkade både Haralds och Agdas liv. Omvittnad är också båda makarnas kärlek till barn, vilket skribenten till detta arbete själv har minnen av och då främst i fråga om Agda. För mig och jämnåriga kusiner var hon långt upp i åren ”faster Agda”, med allt vad det innebar av presenter i form av sötsaker och dylikt.
Gjorde det bästa möjliga
Hur förvaltade då Harald sitt arv? Han levde och verkade i en brytningstid mellan gammalt och nytt, bondeseglationen upphörde och samhällsutvecklingen påverkade livsvillkoren. Harald kände av traditioner och förväntningar i fråga om att till exempel ta över gården och jordbruket. Helt nöjd med detta verkar han inte ha varit, vilket ledde till att jordbruket blev något åsidosatt. Samtidigt påverkade traditionerna säkert en del av hans beteende, han spelade rollen av den stilige husbonden som kallar ihop folket till gemensamt arbete.
Samhällsutvecklingen kände han av speciellt i samband med skötseln av butiken, där man kan se en nedåtgående trend i verksamheten som en följd av utflyttning och förbättrade kommunikationer. Haralds engagemang i kommunala frågor var kanske ett sätt att kompensera den brist på utbildning han kände att han hade. Det kommunala gav honom troligen också en orsak att delvis ”slippa bort” från det jordbruk han inte riktigt kände sig hemma i och kan därför ses som ett brott mot traditionerna. Den långa tiden i kommunens tjänst gav honom också möjlighet att aktivt vara med i samhällsutvecklingen, vilket troligen fascinerade och engagerade honom. Han ville och fick vara med om något nytt.
Mitt svar på frågan i styckets början skulle vara: Harald gjorde det bästa möjliga av situationen. Den bild av honom som ansvarsfull, plikttrogen och social, som vuxit fram i samband med denna uppsats, står för mig som ett bevis på att han förvaltade sitt arv väl. Helt problemfritt var det inte och vissa brott mot traditioner och förväntningar, både utifrån påtvingade och frivilliga, förekommer dock, vilket bidrar till att göra Harald till en minnesvärd och intressant person.
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTÄCKNING:
Intervju med f.d. kommunsekreterare Richard Boman, Vårdö by, Vårdö
Intervju med sjökapten Kurt Eriksson, Grundsunda, Vårdö
Intervju med jordbrukare Åke Karlsson, Listersby, Vårdö
Bouppteckningar, Ålands landskapsarkiv
Lagfarter, Ålands landskapsarkiv
Protokoll från Vårdö kommun, Ålands landskapsarkiv
Tidningen Åland, 1945-04-03, artikel i samband med 60-årsdag
Lindh, K. 1998: Det åländska samhället. Lifam Ab.
Skogsjö, H. 2001: Familjer och gårdar i Vårdö. Ålands släktregister IV.
ARTIKELFÖRFATTAREN STIG WENNSTRÖM med rötterna i Grundsunda, Vårdö, är FM och undervisar i svenska vid Ålands lyceum i Mariehamn.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2005.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!