15.8.2024
För den som inte känner till stränderna norr om Nagu är det på sin plats med en förklaring var Ramsö ligger, som är ”min” ö, och ligger inbäddad mellan Käldö och Svartö. Numera har de vuxit ihop.
Det byggdes nyligen en vacker träbro från Ramsö till Vallmo och alla tre öar har gemensam färjförbindelse till Vikom på Lillandet i Nagu. Färjan ägs och upprätthålls av ett väglag och går var tjugonde minut mellan klockan sju 07 och 21, förutom ett uppehåll mitt på dagen. Bakom denna färja bor ett 15-tal personer året om. Dessutom finns här ungefär 300 fritidsbostäder, de flesta på Vallmo. Ett stycke norrut ligger Själö, som de flesta har hört talas om.
Vi bor på den yttersta udden med strand mot väster och norr. Stället heter Aspudden men kallas Plyms, efter invånarna som bodde här för 100 år sedan. Här på Ramsö är jag född och hit har jag flyttat tillbaka för några år sedan, med min man Alarik som är från Kajana.
Att få uppleva vinterns ankomst och se isen lägga, sakta men säkert, ibland snabbt men osäkert, hör till de billigare nöjena man har då man bor nära en havsyta.
Varje år sker isläggningen på olika sätt. Färgernas skiftningar varierar från timme till timme, också nattetid.
Nätterna i januari i år, då det var fullmåne, steg jag flera gånger upp tidigt på morgonen för att gå ut och titta på isen som smög sig närmare bryggan, klingande och gnistrande i månens sken.
De morgontidiga havsörnarna flög småpratande genom havsrökens dimmor mot den rödaktiga fullmånen som hängde mäktig över Björkholm. Örnarna hade bråttom att fånga de sista braxnarna i vassen mittemot; snart skulle isen tvinga dem mot öppnare vatten.
Vinterstränder i strålande fullmåne när man både kan höra knastrandet från små isbildningar och samtidigt vågorna som slår mot den enda strand som ännu är isfri, är något som det är värt att lämna den varma sängen för. Man vet då att det bara är en tidsfråga innan allt är tyst. Så länge det är öppet vatten saknar man den terapeutiska tystnaden som islocket ger då det ständiga bruset och vågornas kluckande är borta. När tystnaden sen kommer en vacker natt (isen lägger bara då det är vackert) börjar man ganska snabbt igen i sitt sinne höra vågor, vårtecknet framom andra. Huvudsaken är väl att man aldrig är helt tillfreds, att det alltid finns en längtan efter det man har framför sig.
Begrepp som slank förbi i barndomen är ”vindhål” eller ”blåshål” i isen. Jag minns inte att jag skulle ha hört om dem, ännu mindre sett dem. Jag har inte heller läst om dem, bara hört berättelser och nu har jag också sett hur de uppkommer. Det kan man göra bara om man har möjlighet att studera en havsyta varje dag, annars missar man processen.
För ett par år sedan var det mycket kallt vid isläggningen och kölden fortsatte i ett par veckor. Jag tog för givet att det skulle bli riktig kärnis överallt. Men det blåste mestadels hårda västliga vindar hela tiden och man kunde se att flera stora områden fortsatte att vara öppna, med vågor som slog upp på iskanterna. Dessa vindhål fanns i hela skärgården den vintern och de uppstod på helt oväntade ställen, både nära öar och ute på fjärdarna. Sent omsider frös också vindhålen och det snöade lite, vilket gjorde att dessa hål verkligen blev livsfarliga då man inte då längre kunde se var de fanns om man stod på isen.
När vi klättrat upp till ett berg på en ö i närheten kunde vi se vindhålen som var lite mörkare än omgivningen; de var många och de var stora! Först nu insåg jag att det kanske är dessa uråldriga naturfenomen som är orsaken till att isvägen till oss norrifrån alltid tar en ordentlig sväng österut fast den rakaste vägen skulle vara kortare.
Skärgårdsborna visste nog var vindhålen brukade bildas.
Att dra not var förr i tiden det verkliga vinterfisket som är väl dokumenterat. Alla skulle till bystranden och hämta strömming när notlaget kom i land med sin fångst, som ofta kunde vara stor, åtminstone ännu på 1960-talet.
Av vinterfisket i min barndom minns jag bäst att min far lade ut krokar och han fick massor med gäddor. Tror jag.
Att fiska med nät under isen var obekant för mig från tidigare, men då vi (sen vi flyttat ut) ingenting brukar få med krokar har näten blivit det huvudsakliga sättet för oss att få fisk under vintern. Första året var det pinsamt att tvingas erkänna att vi inte hade en blekblå aning om hur man får det över 30 meter långa repet under isen från ena vaken till den andra för att överhuvudtaget komma i gång. Sådana som vet allt om skärgårdsliv hade vänligen lånat oss ”kälken” med vars hjälp man skuffar repändan framåt under isen dit man vill. Det är fascinerande att kunna följa den rödmålade kälken fast det var en halv meter is, issörja och snö mellan oss och den. Man måste ju se den för att veta att den är på väg åt rätt håll, att den inte far rakt in i vassen.
Fångsterna är inget att skryta med, men det brukar bli några sikar, gösar, lakar, gäddor, simpor och abborrar under de ca två månader isen är tillräckligt stark. Mest blir det ändå strömmingar, som jag genast steker i smör och som vi äter direkt ur pannan.
Medan man står där och fryser och väntar att få nätet 30 meter längre bort i ordning, eller om det igen fastnat eller trasslat in sig i rockens dragkedja, så hinner man filosofera över mångt och mycket.
Varför är mina handskar igen våta fast de borde hålla vatten?
Har lokatten månne nu ätit upp sin hjort? – som den fångade och släpade till Lusholmen ca 200 meter söderut. Det säga att den kan gnaga på bytet i en vecka.
Är det tennisbollstora hålet alldeles intill månne sälens andningshål?
Klarade sig den stackars nötskrikan efter sin luftfärd i duvhökens vassa klor?
Och hur rädd var Lenin egentligen när han för över 100 år sedan gick just här i Västersundet på mycket svag is i samband med sin flykt till Sverige?
Då vi denna vinter haft turen att få två nya invånare till ön har de via oss fått lära sig lite om både isar och fiske. De förundrade sig storligen över simpan. En sådan fisk hade de inte sett tidigare och visste inte heller att den illblågröna rommen är en verklig delikatess.
Och februari 2014 verkar bli likadan som februari 1967 som blev min farbror Bertrams sista vinter i livet. Han bodde på grannön Svartholm och skrev som sammanfattning av vädret i sitt rutiga häfte: ”Skitaväder hela månaden”.
KOLUMNFÖRFATTAREN NINA SÖDERLUND är ordförande för SIÅA:s ledningsgrupp, planerare vid CLL , skärgårdsbo och kommunpolitiker.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2014.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!