2.7.2024
Med äkta företagsanda och gemensamma krafter är det möjligt att förflytta berg. Eller åtminstone röja enbuskar. Satu Numminen från ön Seglinge i Kumlinge kommun på Åland berättar om vårens utvecklingsprojekt då det bland annat handlade om att anlägga en ny frisbeegolfbana på familjens egen mark.
Turismen är en viktig basnäring för hela Åland. Mycket står och faller med den i vårt örike. Förutom direkta turistföretag är mycket av servicebranschen och hela transportklustret i behov av besökare som kunder. I annat fall räcker inte underlaget till för lönsamheten. Därför stod det tidigt klart att coronapandemin slår hårt mot Åland. I våras var goda råd dyra, när hela den kommande sommarsäsongen var i farozonen på grund av reserestriktionerna.
Ålands landskapsregering gick ut med ett erbjudande om stödpengar till den som kommer upp med en idé som skulle gagna hela Åland. Förhoppningen var att hitta ett projekt som gynnar turismen, gläder lokalbefolkningen, får människorna att uppleva den åländska naturen, ger orsak för folk att röra på sig och helst umgås i mindre grupper och utomhus, utan stora folksamlingar.
Svaret kom från föreningen Företagarna på Åland: discgolf, alltså frisbeegolf. Och inte bara en bana som tillskott till den som redan finns i Mariehamn, utan en bana i varje kommun. På Åland har kommunsammanslagningarna hittills bara resulterat i diverse utredningar, inte i konkreta hopslagningar. Därför består Åland fortfarande av 16 kommuner.
Sagt och igångsatt! Det gällde för föreningen att hitta någon i varje kommun som kunde och ville ta sig an att anlägga en discgolfbana med minst nio korgar. Denna någon kunde vara ett företag, en förening, en kommun, vilket som, bara det fanns en lämplig bit mark och vilja att greppa verktygslådan i rask takt. Målsättningen var att få banorna spelbara till sommaren, med andra ord inom två månader.
Jag blev en sådan Någon, bara för att det inte dök upp någon annan inom Kumlinge kommun. Jag hade spelat frisbeegolf några enstaka gånger med barnen, men aldrig funderat över hur man bygger en bana. Jag visste inte vad jag gav mig in på men jag hade tillgång till ett lämpligt stycke mark på Seglinge, en stark tro på projektet samt – som det snabbt visade sig – ett gäng verkligt arbetsvilliga talkovänner runt mig. Projektet med stödpengar i fickan bekostade planering, korgar, skyltar och virke till utkastplatserna för varje bana som byggdes på Åland. Det själva praktiska arbetet fick var och en av banbyggarna organisera fritt bäst de ville. Visst hade jag en tro på talko från början, men omfattningen överraskade mig totalt!
Ordet talko härstammar sannolikt via finskan från det ryska ordet toloka, som betyder frivilligt arbete som görs av en gemenskap. Till begreppet hör alltså att talko görs kollektivt, ofta tillsammans i en större grupp och under en begränsad tid. Det hör också till att talkovärden bjuder på mat och dryck efter avslutat arbete. Förr var talkoarbete vanligare än i dag. Höbärgningen kunde skötas på talko tillsammans med granngården – först hos grannen och sen hos mig. Och den som var talkovärd bjöd alla på mat under dagen. På det här viset fick man ihop ett större gäng som hjälpte till att få jobbet utfört. Det byttes inga pengar eller talades om löner, alla jobbade utan ersättning för varandra. Förutom så kallat riktigt och nödvändigt arbete, kunde talko också gälla roliga saker. Att smycka midsommarstången är en gammal åländsk talkotradition.
Jag hade tidigare under våren 2020 fått chansen att leda en del talkoarbete i mitt arbete för Kumlinge kommun. Det gällde då att rusta upp två vandringleder i kommunen inom ett Leader-projekt lett av Visit Åland rf. Redan då fick jag erfara att det finns oanade krafter i kojorna runt om i kommunen, det gällde bara att locka fram dem och sätta händerna i arbete! Det kan hända att coronaläget gav oväntad skjuts på vägen när folk inte kunde träffas och umgås på vanligt sätt. Gemensamt arbete i naturen blev nämligen ett välkommet sätt att vara tillsammans utomhus och med avstånd. Inom vandringsledsprojektet arbetades drygt 400 timmar på talko under tiden februari till maj med två superfina vandringsleder som resultat. Nu kom jag och föreslog ännu mer obetalt arbete åt Kumlingeborna.
Min uppfattning är att god planering är minst lika viktigt som slutresultatet för ett väl genomfört talkoarbete. Det gäller att se till var och ens styrkor, fördela grupper och uppdrag rätt och framför allt ge varje talkodeltagare möjlighet att välja sin egen uppgift. Alla jobbar bäst om de trivs med både uppdraget och sällskapet. Talkoarbete ska vara givande och roligt, var och en ska känna sig sedd och nyttig. En annan viktig ingrediens i talkotrivseln är bra information. Det är motivationshöjande att känna till syftet med arbetet, hur det ska göras och hur tidtabellen ser ut. Detta gäller så väl projektet i sin helhet, som arbetet för den aktuella dagen: vad är dagens uppgifter och när samlas vi för kaffepaus.
Vi byggde Seglinges egen frisbeegolfbana på 382 timmar. Timmar som var roliga och givande på många sätt. Gänget bestod av bybor, sommarseglingebor, vänner från både öst och väst, nya bekantskaper, barn och vuxna – helt enkelt en blandning av arbetsivrigt folk med ett gemensamt mål: utvecklingen av Seglinge.
Vi röjde skog och enbuskar, tuggade ris till flis med en traktordriven flistugg för att förbättra skogsvägen på området och borrade hål i berg. Vi byggde utkasten, riktade upp dem, täckte dem med trädäck, monterade korgar och skyltar och röjde lite till. Arbetet i sig innebar inga svåra moment – inte när man är omgiven av folk som är födda med borrmaskin och såg i händerna. Jag fascinerades gång efter annan över hur mina händiga skärgårdsgrannar tog sig an uppgift efter uppgift av varierande slag, praktiska arbetsmoment som de aldrig gjort förut och – åtminstone till synes – utan att tveka, tvärtom riktigt proffsigt. För vem hade monterat frisbeegolfkorgar tidigare? Ingen av oss i alla fall, men bra gick det! Och så alla verktyg som vi använde, allt från traktor och flistugg till skruvdragare, vinkelslip, motorsåg och elverk. Det vi inte hade hemma tog grannarna med sig när de kom på talko och så var det bara att kicka igång.
Jag skaffade mera virke, stolpskor, vinkeljärn, gängstång, bultar, muttrar, olika sorters skruvar och ankarmassa. Soppor, smörgåsar, rabarberpaj och kaffe. Det är självklart att det ska finnas mat åt folk som ger av sin egen tid! Liksom material och verktyg så det räcker till alla och arbetet löper på.
Att anlägga en frisbeegolfbana är alltså helt klart förknippat med en del materialkostnader, även om själva projektet täckte kostnaderna för bland annat arkitekten och själva korgarna. De övriga kostnaderna, som uppgår till cirka 3000 euro, står jag och mitt företag för. Inte för att jag har tänkt syssla med frisbeegolf själv, men för att bygden ska kunna erbjuda flera aktiviteter åt både bofasta, fritidsfolk och för turister. Med detta vill jag visa att jag tror på framtiden i skärgården, både gällande turismen och gällande fortsatta verksamheter på lilla Seglinge. På Seglinge växer mina tre barn upp och de deltar allt vad de hinner och kan i alla dessa talkoprojekt som utvecklar, inte bara orten, utan någonstans också oss själva.
Jag vill att mina barn ska känna att värdet det gemensamma ger för många är viktigare än det som enbart gagnar dem själva. För visst känns det ofta så att det egna blivit allt viktigare? Egentid har blivit något heligt i dagens värld! Det ska vara egna fritidsintressen, eget utrymme, egna resor med egna vänner, egna pengar och igen egen tid. Att dela och samsas är inte på topp. Ingen vill binda sig till någon annans behov, vare sig det gäller att lova bort sitt veckoslut till gemensamma projekt eller trängas på stugan med andra. Det är liksom bäst med eget revir och egentid. Bäst för vem, undrar jag. För en själv, brukar svaret vara. Så tror man. Men är inte det gemensamma det bästa ändå? För alla och för var och en i gemenskapen? Åtminstone på lång sikt.
Frisbeegolfbanan på Seglinge blev klar på världsrekordtid. På tre veckor var den spelklar och de första spelarna började dyka upp. Vi bjöd in Kumlinge skola på vårutflykt för att komma och testa banan. Och så har det fortsatt. På en månad i somras besöktes banan av drygt 700 spelare – vem hade trott det när vi slog in den första spiken? Också under hösten har banan fortsatt att locka spelare.
Hur lyckades detta så över förväntan och på så kort tid? Hur är det möjligt att sammanlagt ett tjugotal personer kunde tänka sig att sätta hela långa dagar på slitsamt skogs- och byggarbete precis då våren är som vackrast? Då ska vi dessutom minnas att en del av dem under samma vår jobbat lika hårt med vandringsledsprojektet. Hur kunde vi under en ynka kort vår enbart med talkoarbete få till stånd så här mycket förbättringar och utveckling i en och samma kommun? Dessutom mitt i en pandemichock.
Nu vet jag att talkoandan fortfarande lever, det gäller bara att ta vara på den! Både för att få till stånd en utveckling med minimal budget och för att vi alla mår bra av att vara till nytta, vara behövda och samlas kring ett gemensamt mål. Dessa projekt på Kumlinge och Seglinge har verkligen bevisat att det finns folk som är beredda att sätta det gemensamma bästa före sitt eget bästa. Vi är många som tror på framtiden och som litar på att det finns vandrare och frisbeegolfare också nästa år och många år efter det!
Lär mer om satsningen på frisbeegolf i de åländska kommunerna på www.foretagare.ax
ARTIKELFÖRFATTAREN SATU NUMMINEN är skärgårdsaktivist med företagsam familj på Seglinge, Åland. Tänder snabbt på alla fyra cylindrar, ser optimistiskt på nya realistiska ideer som med fart kan förverkligas för byns bästa.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2020.