27.8.2024
– Där kommer Luppa, konstaterar Åke med van blick. Luppa är en ko, en speciell ko. Under hennes tretton år på gården Santalahti på Heisala har hon mjölkat hela 140 000 kilogram och är flerfaldigt belönad.
På fackspråk talar man alltså om mjölk i kilogram och inte i liter. Från ändan av köksbordet har Åke Johansson fin uppsikt över gårdsplanen. Sonen Andreas har släppt ut korna ur ladugården och nu har de brått att hitta den saftigaste grästuvan. För oss som inte har behövt dra på oss arbetsstövlarna blir koparaden utanför fönstret en lämplig lunchunderhållning. Magdalena har nämligen dukat fram ”av det som finns i skåpen”; fisk i alla former som får buffén på Sverigebåtarna att blekna.
– Jag har nog alltid tyckt om att laga mat, säger hon blygsamt. Valet stod mellan Högvalla husmorsskola och sjuksköterskeutbildning, men jag valde det senare. Jag skulle nog ha trivts med att jobba inom äldreomsorgen.
Ödet ville annorlunda för Sorpoflickan Magdalena. Efter några år gifte hon sig med mjölkbonden Åke Johansson på Heisala. Tillsammans har de jobbat på gården fram till generationsväxlingen för några år sedan. Nu är det Andreas och hans fru Sonja som är mjölkproducenterna på Santalahti. Sonja har kvar sin hemgård i Pernå där hon odlar spannmål och vall. Hon är själv med och sköter arbetet där så ofta som möjligt, men hennes föräldrar är till stor hjälp. Allt hö för korna kommer från Pernå och transporteras med långtradare till Pargas. Idag har gården Santalahti 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur. Om detta låter bekant har du kanske läst om Sonja på nätet, för hon är en av de fyra bloggarna på Yles populära Bondblogg (se bondbloggen.fi). Åke och Magdalena är fortfarande aktivt med i arbetet på gården, trots att det nu är i mindre skala.
– Vi skulle inte ha kunnat utöka utan er hjälp, konstaterar Andreas, som tittar in på en kopp kaffe. 31-åringen Andreas har svaga minnen av sin farfar, sittande i gammaldags arbetskläder på sin egen mjölkpall.
– För farfar var det viktigt att allt skulle gå enligt gamla mönster. Det mjölkades mycket för hand, trots att den första mjölkmaskinen kom på femtiotalet. Det var i den vevan drängarna och pigorna började försvinna. Under mamma och pappas tid utvecklades dock gården mycket.
– När vi tog över fanns det tolv kor och varje ko mjölkade i medeltal 5 000 kg per år, berättar Magdalena. När vi slutade hade vi över 40 kor, som mjölkade 10000 kg per år. Det var ett resultat av hårt arbete och stort intresse, så det är så roligt att se att intresset gått i arv. Men arbetet har nog förändrats mycket genom åren.
Bönderna på Heisala hade en gemensam tjurförening. Man åkte med tjuren dit den behövdes, så att säga, men för att det inte skulle bli inavel måste man byta tjur vartannat år och föra en noggrann stambok. Föreningstjuren försvann 1958 och det blev vanligare med inseminering. Under krigstiden blev det viktigt att följa upp mjölkproduktionen via den så kallade kokontrollen. Förutom att man mätte mängden mjölk per djur, undersökte en kontrollassistent mjölkens fettprocent en gång per månad. Fortfarande kommer en rådgivare varannan månad och tar mjölkprov av varje ko, som skickas för analys. Bland annat undersöks mjölken celltal, det vill säga antalet bakterier, som inte får överstiga ett visst gränsvärde. Kvalitén på mjölken är A och O. Det har alltid varit en ledstjärna på Santalahti gård, som i slutet av nittiotalet också vann tävlingen Egentliga Finlands vackraste mjölkväg. Och visst är både den slingrande vägen på Heisala och båtfärden genom Pargas södra skärgård vacker.
– Inte hade man ju tänkt på det själv, säger Magdalena, men när vi blev uppmanade att delta i tävlingen började jag se på allt med andra ögon. I och för sig har närheten till vattnet alltid varit viktig för mig, det märkte jag så tydligt under mina år i Helsingfors. Men vi har alltid varit olika på den punkten, Åke och jag. Kanske för att du Åke egentligen aldrig fick möjligheten att jobba någon annanstans? Och nog kan ju vår vackra mjölkväg ställa till med problem ibland.
– Innan förbindelsebåten började gå, kunde det vara ett fanstyg att alltid vara tvungen att transportera allt över vatten, säger Åke. Mjölken skulle över till fastlandet, oberoende om det var menföre eller inte. Och jisses när man skulle ha en ko till slakt! Förr skulle alla fodersäckar släpas in och ut båtarna, idag behöver man bara knapra på datorn och så kommer en bil och sprutar in fodret i en silo, man behöver själv inte ens vara hemma. Men visst kan det ännu vara ett hårt knog, speciellt kalla vintrar när färjan står. År 2003 stod Viken på grund av isen. Då körde vi själva mjölken över isen i stora 1000 liters tankar till grannön Sorpo, därifrån det går landsvägsfärja.
Det har funnits sex mjölkproducenter på Heisala. Idag finns det två kvar. En finns också på Sorpo. Heisala är en ganska stor ö, cirka sju kilometer tvärs över.
– Heisala by består av många holmar, men på huvudön har det alltid funnits mera bönder än fiskare. Men speciellt på vintern var fisket viktigt även för bönderna, säger Åke. Tack vare vinternotfisket kunde mina föräldrar bygga sig en ny ladugård.
– Dessutom var strömmingen en viktig proteinkälla, inflikar Andreas. Ännu för några tiotals år sedan var kornas vinterutfordring tämligen anspråkslös, så då gav de ingen mjölk.
– På 1920-talet skiftades vattnen enligt hur mycket mark du hade. Det var ju helt snedvridet, konstaterar Andreas, för fiskarna var ju fiskare eftersom de inte hade någon mark. Nu fick istället jordbrukarna stora vatten. Så för att kunna fortsätta fiska måste de arrendera vatten av jordbrukarna och ännu till betala för det. Farfar berättade att förhållandet mellan fiskare och bönder nog var litet spänt ännu på fyrtiotalet, speciellt när det drogs vinternot och bönderna var både notdragare och vattenägare och förtjänade mycket mer. Många fiskare arrenderar fortfarande vatten, men det är mera naturligt idag eftersom man fiskar på större områden.
Heisala har antagligen varit bebodd ganska länge. 1648 fanns det fyra hemman i Heisala by. Efter reduktionen* lämnades Heisala som kronohemman åt före detta hovjunkaren Aron Klöversköld till ”endaste hemvist”, skriver Rainer Fagerlund i Plock ur Pargas historia. Idag bor det cirka femton personer på ön året om. När Åke var liten rörde sig invånarantalet kring 35, plus att det fanns tjänstefolk i alla gårdar.
– Det var så mycket löst folk som rörde sig på landsbygden förr. När potatisen skulle tas upp på hösten kom gamla tanter från Pargas centrum och hjälpte till, mot att de fick en potatissäck med sig som lön. För vinternoten behöves en massa karlar, på försomrarna var det sockerbetor som skulle gallras, det skulle dikas, slås hö, skötas ungar, mjölkas i ladugården… Vissa kom med gummistövlar, andra i lågskor och svart kostym. Hade de egen motorsåg med sig visste man att det var ordentligare karlar och dem behövde man bara ge stövlar och bränsle. Andra arbetade någon vecka, fick lön, söp upp pengarna, var dåliga i några dagar, men var snart tillbaka och arbetade igen. Det var sådana personer som socialen kanske skulle ta hand om idag, funderar Åke. Många av Heisalas invånare har varit finskspråkiga.
– Min mammas familj var helt finskspråkig när de flyttade hit efter storskiftet på Rimito, berättar Åke. Då var mamma bara två, men när hon blev litet äldre fick hon sitta med på handarbetstimmarna i skolan för att lära sig litet svenska.
Åkes morföräldrar bodde en tid i det hus som 1922 blev Heisala skola. Alla årskurser samsades om ett rum. Eftersom även Sorpoborna gick i skola på Heisala har Åke och Margareta suttit i samma klassrum.
– På min årskurs gick bara jag och Lassi Rahkonen. Om vi inte klarade av våra uppgifter, skulle vi gå till någon av de större eleverna och be om hjälp. Jag frågade alltid Maj-Gret, men när hon gick ut skolan fanns det ingen flicka kvar. Så då måste man fråga nån av de där pojkarna och Åke var en av dem. Sen gick det ända till 1971 innan vi fann varandra på ett bröllop, men då var det klappat och klart med detsamma, skrattar Magdalena. Heisala skola stängdes 1963. De barn som fortfarande var kvar flyttades över till Attu eller Domarby skola. Andreas och hans systrar har gått i Våno skola och i högstadiet i Pargas centrum, men har alltid kunnat bo hemma på Heisala.
Skolan var en viktig samlingspunkt för byborna både på Heisala och på de omgivande öarna. Det var också här som Heisala marthakrets grundades 1936 och höll sina möten. Marthorna ordnade bland annat morsdagsfest och skördefest. Julfesten som ordnades på skolan var öppen för alla, inte bara för dem som hade barn i skolan. Både Åke och Magdalena minns ringdansen som alla deltog i, gammal som ung.
– Marthaverksamheten var nog mycket viktig för den sociala gemenskapen på öarna, säger Magdalena. Visst träffades man ändå, men de regelbundna mötena förenade oss på ett annat sätt. Sedan några år tillbaka håller vi våra möten i Pargas, men innan dess möttes vi hemma hos varandra. Vi åkte med båt eller snöskoter mellan öarna och man trotsade nog både storm och dimma för att kunna träffas.
– Det finns många historier som berättar om färder till marthamötena, säger Åke. En vinter skulle mamma och tre andra på möte till Kuggö. Väl ute på Ingholmsfladan var allt en enda issörja och den gamla märren som drog släden började kika bakåt, att nog är väl ändå det här ett för jäkligt före? Mamma och en till tyckte så synd om märren att de vände om, men de äldsta och skröpligaste tanterna hoppade av släden och vadade genom issörjan på marthamöte och hem igen.
*Reduktion var en indragning till staten av sådan jord, som tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar och donationer.
ARTIKELFÖRFTTAREN PIA PROST jobbar som redaktör för Tidskriften Skärgård.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 1/2011.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!