14.8.2024
Vilken kvinna! Redan det första mötet med Alfhild Ekebom på Högsåra gör en andlös. Inte bara för att hon i det närmaste är årsbarn med vår republik, utan för att en människa, som är änka sedan 34 år och har drabbats av de tyngsta sorger man kan tänka sig, ändå kan vara så ljus och sprittande glad. Vad kan det vara med skärgårdsluften på Högsåra långt ute i Åbolands skärgård vid farlederna mot Åbo?
Efter 98-årsdagen i våras ringde jag henne några gånger för att bena ut några detaljer för den intervju i tidningen Sjömanskyrkan som den här artikeln bygger på. Varje gång var hon lika entusiastisk.
Ändå har hennes liv inte alltid varit någon dans på rosor. Sin första pojkvän förlorade hon under vinterkrigets sista dagar 1940. Han var den enda från Högsåra som stupade i kriget.
– Vi var de bästa vänner, och jag saknar honom ännu, säger hon.
Det var inte så långt ifrån att hon själv redan under vinterkrigets första dagar skulle ha fått dela hans öde.
– Tillsammans med pappa stod jag på ett berg på Sommarö mellan Hitis och Högsåra när fiendens jaktflyg sköt mot holmen. Också när jag senare flyttat till Högsåra hade vi ofta besök av fiendeplanen nattetid. Jag minns ljudet av kulorna från deras kulsprutor som klingade mot berget, säger hon.
Här bor hon ensam mitt i byn som har cirka femtio invånare.
Ett liv för sjöfolket
Redan som fyraåring 1924 i Hitis fick hon följa med sin faster Ester Gustavsson till mötena i nybildade Hitis sjömansmissionsförening, där faster var ordförande. När Alfhild sedan som tioåring flyttade till Rosala, där hennes mor Sofia var kretsordförande, stärktes kontakten med sjömansmissionen.
På den tiden levererade praktiskt taget varje holme i Åbolands skärgård sjömän till vår handelsflotta, också Alfhilds bröder valde den banan. Begreppet blandbesättning var okänt, även om det fanns några enstaka utlänningar ombord i många finländska fartyg. De berättigade kraven på ”välfärd” för sjöfolket hade då inte ännu fått fotfäste i alla rederier. Det var där skärgårdens stickande kvinnor kom in i bilden.
När Alfhild själv i något mognare ålder flyttat över till Högsåra blev hon först viceordförande och sekreterare och senare mångårig ordförande i Högsåra sjömansmission. Liksom distriktets äldsta sjömansmission i Hitis kyrkby finns föreningarna i Högsåra och Rosala inte längre kvar.
Här känner alla varandra. När jag hör mig för hos färjföraren Anders Grönholm om vägen till Alfhild skrattar en pojke på väg hem från skolan glatt: henne hittar man i blåbärsskogen.
En säsong nyligen plockade hon 150 liter blåbär.
– Skogen är mitt liv, och jag älskar att plocka blåbär. När jag inte kan göra det längre dör jag, säger hon.
Döden är bekant i familjen. Hennes bror Gustav Adolf Isaksson spolades överbord från m.s. Astrid Thordén en stormig senhöstnatt 1939 på Atlanten. Han hade nyss börjat jobba till sjöss och skulle i gryningen avlösa en kamrat efter hundvakten. Han blev bara 21 år.
Också den andra brodern, Hans Isaksson, blev sjöman. Som nyexaminerad sjökapten var han på väg till sitt första befälsjobb på FÅA när han drabbades av en dödlig sjukdomsattack. Han blev 32 år.
När Alfhild växte upp gällde det att börja jobba tidigt, först i ladugården, men så småningom med ansvaret för telefonväxeln på Högsåra, som också betjänade den närliggande skärgården. Under kriget skötte Alfhild bl.a. fortchefens barn på Örö, och där träffade hon sin blivande man, kutterföraren Nils Valdemar Ekebom.
De tu blev ett 1944 och flyttade sedan med nyfödda sonen Rainer Göran Valdemar till Högsåra, där de rustade upp öns nedlagda folkskola till ett trivsamt hem. Fyra pojkar har hon fött, och i dag finns åtta barnbarn och tio barnbarnsbarn medan Alfhild varit änka i 34 år.
I trettio år stickade hon vantar och strumpor för sjömansmissionen. Hon bakade kakor till lotterierna, serverade kaffe på månadsmötena och läste uppbyggliga texter för öns hängivna damer, som alla hade sjömansmissionens bästa för ögonen. Samtidigt svarade hon för telefoncentralen och skötte öns lilla bibliotek.
såra med omnejd.
Drunknade i hemviken
Men när yngsta sonen Dan Christian, 28 år, påsken 1982 drunknade i hemviken, blev det för mycket.
– Han var kutterförare liksom sin far. Vid sidan av jobbet på Jungfrusunds numera nedlagda lotsstation skötte han fyrarna på linjen Pargas – Hangö – Utö. På en resa skulle han bunkra här hemma på Högsåra, men fick troligen ett sjukdomsanfall och föll överbord och drunknade.
– I två år förträngde jag det helt. Jag kunde inte gå till hans grav här på ön. Jag kunde inte ens gå ner till stranden. Men så en kväll när jag lyssnade på radion spelades det en sjömansvisa. Då lossnade klumpen i bröstet och jag grät i timmar, säger Alfhild Ekebom.
Den 12 maj fyllde hon 98 år. När jag någon dag innan ringde för att gratulera, funderade hon på om hon skulle ta sig en cykeltur eller trava ved. Vevstolen finns ju också: två vävar höst och vår har resulterat i hundratals meter mattor, bland annat för sjömansmissionen.
Hon bor ensam, men här på Högsåra känner ju alla varandra. Anne Enberg i Kejsarhamnen är tillsammans med Alfhild den sista levande som varit aktiv i Högsåra sjömansmission. Båda har också delat sorg tillsammans och lever ensamma, men förenade i byns gemenskap. Hemvårdare eller hälsostationer har man inte på ön. Man klarar sig själv, så länge det går.
”Vår lilla krets krymper varje år”
Högsåra sjömansmissions protokollbok 1959–1971 har Alfhild Ekebom sparat för eftervärlden. Noteringarna från de regelbundna mötena var tredje vecka, med till en början 10-12 deltagare, är korta. I årsberättelsen för 1959 konstateras att ”kyrkoherden har besökt oss under hösten varvid han visade smalfilm från olika sjömansstationer” och ”tjugo paket har sänts till sjömännens julglädje”. Dessutom hade till missionsförbundet (Sjömanskyrkan) inlämnats 13 325 (”gamla”) mark.
Vid årsmötet 10.1.1960 noterades Alfhild Ekebom första gången i protokollboken, då hon valdes till viceordförande och sekreterare. Intresset var till en början stort, och den 23.3.1960 var 13 medlemmar på plats. Kaffe och andliga sånger hörde till, men också konkreta åtgärder: ”2 kg strumpgarn till 900 mk per kg har beställts från Dalsbruks Andelshandel. Därav skall stickas strumpor för sjömansjulpaketen”.
Ett regelbundet återkommande inslag var beslutet att köpa Sjömanskyrkans vykort och jultidningen ”Julen på havet och hemma” till medlemmarna. ”Julpaketen till sjömännen bör vara färdiga att sändas senast den 15 november. Garn delades ut” står det i ett protokoll, liksom att ”kretsen sänt en summa på 10 000 mk till sjömansmissionen i Helsingfors” och ”Mötet beslöt anskaffa material till dynvar och dukar, vilka konstaterats vara lättast att sälja och betalat sig bäst.”
Den 16.9.1962 antecknades för första gången Alfhild Ekebom som mötets ordförande, och vid årsmötet i februari följande år valdes hon ”efter många om och men” till kretsens ordförande. Årsberättelsen för 1960 avslutade hon så här: ”Vi har gjort vad vi förmått, och vi får hoppas att arbetsglädjen och offerviljan ännu skall finnas kvar och att sjömännens väl även i fortsättningen skall vara vårt mål. Det arbete vi utfört är väl som en droppe i havet i det stora missionsarbetet, men då vi tänker på i vilka små förhållanden vi arbetar kan vi ändå känna oss tillfreds med vad vi utfört under året”.
I årsberättelsen för 1962 konstateras också att Högsåra till Finska sjömansmissionssällskapet sänt 10 000 mark och 17 julpaket till sjömännens julglädje ’detta år huvudsakligen till kvinnliga sjömän’.
Texten har till vissa delar ingått i Finlands sjömanskyrkas medlemstidning våren 2018.
ARTIKELFÖRFATTAREN THURE MALMBERG har jobbat 30 år på HBL som reporter och biträdande redaktionschef. Han har varit medarbetare i Tidskriften Skärgård sedan snart 20 år tillbaka och har författat ett antal böcker, främst om skärgård och sjöfartshistoria.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2018.
Klicka här för att komma till Tidskriften Skärgårds artiklar och arkiv!